När någon säger
“Vi spar väl det bästa till sist“
så kan man vara helt säker på att den där personen har för avsikt att göra precis tvärtom.
Lärdom:
Ta det bästa först annars tar det slut innan du hinner fram dit där alla andra är.
Livet som pensionär? Jodå, det överträffar alla förväntningar. Fast egentligen är väl allt precis som före. Förutom utbetalningarna man får utan krav på motprestation då. Jag kan inte påstå att man lider. Tur att man inte är konstnär… Eller är man det?
Men ett liv på en kulle är vad det handlar om alltså. Gott liv. Jag träffar iof sällan några människor och det kan kanske tyckas vara tragiskt. Man kan definitivt betygsätta en människa i det antal kompisar man har i slutet av livet, japp, de där som kommer på begravningen. Här blir det rätt tomt. Men ett val då såklart. Man måste alltid välja.
Jag har valt.
Dagen skall användas till att koda väl valda partier i oändlighetsprojektet. Varför jag håller på med detta övergår mitt förstånd varje gång jag försöker tänka efter och svara på frågan “varför”? Men ibland måste man antagligen. Man kan inte lämna frågor obesvarade. Alltså sådana man har inom sig. Jag har alltid varit dålig på det. Alltid dragit iväg och sökt svaren.
Fast dumheter.
Google meddelar att mina bilder beskådats av en halv miljon människor. Berör mig inte i ryggen. Varför skulle det? Men mest Moviken. Trolska skogen.
LIllkatten är piggare än oss andra. Ute redan före sex. Men kallt idag, minus nio, går in och skiter. Rädd om rumpan. Är som en blondin. Snygg men dum. Kommer undan med allt. Gulligull i alla fall.
Skatteåterbäring, elbidrag, allt ramlar in samtidigt. Pengar in snabbare än man hinner skyffla ut. Vettefan vad som händer just nu. Ställer mig frågande till om vi förtjänar detta?
Vi ser ondskan i Ukraina. Om man nu skall kalla den det. Det där vi alla har inom oss. Tortyr, nöjesdödande, våldtäkter. De flesta som utför som där hemskheterna är som dig och mig. De uppför sig precis på samma sätt som de som tysta ser på och tyst deltar när någon mobbas på skolgården. Det är bara graderna i helvete som varierar. Vi har det inom oss allesammans. Måste bekämpa och trycka undan den där sidan varje dag.
Men har du tyst sett på och stått där i mobben vet du att du är en av dem som utför hemskheter i krig också. Hoppas ner från dina höga hästar i så fall och gör bättring. Du har en osäkrad handgranat inom dig.
Men FN. Ett skämt. I alla fall till stora delar. Måste reformeras. Såklart måste det det. Vi kan inte ha länder som kan stoppa folkrättsfrågor genom veto. Nope. Men dom med vete har maken. Så rädda att förlora den.
Fast här på kulle pågår inga krig. Jo, bland småfåglarna pågår visserligen småskaliga strider. Men de reder ut sina grejer rätt snabbt. Vi gamlingar skulle väl ta oss bort från våra kulla och bege oss till Ukraina. Ta en solros i händerna och vandra obeväpnade mot fronten. Låta dom meja ner oss tills kulorna är slut och vi kan ta oss fram och dränka de som är rädda i solrosor och kärlek och skicka hem dem till moder Ryssland. Men vi sitter kvar såklart. Köper oss möjligen fria för en hundring. Tänker att någon annan får ta tag i det där. Vi har det ju så bra. Letar upp ett extrapris på kaffe istället. Tar en tupplur. Innan vi yrvaket vaknar upp igen och förfasar oss lite för syns skull. Precis som vi alltid har gjort.
Morsan & Farsan och kusin Torvald på motorcykel i Ämnebo. Hemmabygd sidovagn ser det ut som. Såklart och inte förvånande tänker man när nu farsgubben är inblandad.
Norrifrån kommer vinden. Iskall. Bär hela Norrlands och ishavens kyla i sig. Burr säger jag. Men matar fåglar, lämnar på återvinningen, fyller glykol och pellets innan jag går in efter nedskjutsningsturen (K till arbete). Passar på att shunta upp lite när jag går in genom källaren. Här skall värmas hus. Helvete vad varmt det skall bli. Hatar vinter.
En dator kraschade igår natt. Ställer till en del problem. Men får tag på ett nytt moderkort på tradera så det kanske ordnar sig. Det är som det är med det där. Men en dag åt helvete. Hatar när dagar bara går åt helvete.
Fast “hatar”. Nåja. Mer lite svensk “ogillar” gör jag nog. Ingen anledning till allt för stora känsloutbrott. Man kan använda energin till annat. Bättre.
Fundera på om inte långfredagen kan bli en musikmakardag rent utav. Hmm…. Helvete vad det behövs funderas på det. Eller inte alls egentligen. Man kan sitta där och tänka på Jesus på korset och sura lite och göra sig en liten låt som bekräftelse på sin låga status i samhället och som ingen bland “de stora”. Glädje ger inga poäng i det där. Men för mig räcker det att finnas till. Sist i alla tävlingar men nöjd ändå. Tänka sig. Måste sakna något där uppe.
Fast idag då är hoppet att få koda. Helvete vad hopp det finns i det. Ja och lycka. Om man nu får koda. Men hoppet är det sista som överger en som vanligt. Föresatsen att göra det som är vägen dit man vill komma. Eller något annat trams. Gubbar i stora gula hus på kullat har mycket sådant i sig. Har alltid haft.
Den ene är professor i fysik, den andre är ocool gubbe i allt möjligt. Gissa vem liksom.
Sundsvall. Använder en hel dag till att beskåda “Svensson”. Lyssna. Fantisera. Se. Jag älskar det.
Det är på IKEA större delen av detta händer. Svenskhetens mecka. Skall man hitta “Svensson” så nog är det väl för tusan här. Och javisst är det så. Här finns “Svensson” i alla möjliga upplagor. Helt naturliga. Ostylade människor i sin naturliga miljö. En ren njutning att beskåda. Att uppleva. Att ta in. Jag gillar verkligen de vanliga människorna. Det är sannolikt ingen besvarad kärlek för en ocool gubbe men jag gillar dom ändå.
Och jodå. En hel del av de Svenssons jag möter har sitt ursprung i mellanöstern. Många såklart mer svenska (vad det nu är för något) än vilken annan tiogenerations svensk från Säffle som helst. Kärlek. Välkomna. Tillsammans bygger vi landet.
Sonen får tag på det han behöver till sitt nya liv. Resten kommer på lastbil. Vi handlar lite vi med. Man behöver alltid något. Sen hemåt över betalbro. Nio spänn dit, nio spänn tillbaks. Nog man är det bättre med det socialistiska samhället där vi betalar infrastruktur tillsammans. Ja och nog fan är jag socialist. Men fin bro. Smidigt att ta sig igenom Sundsvall. Smidigt att fara därifrån också.
Bilen puttrar på både dit och hem. Men får fylla oroväckande mycket vatten i kylaren när vi stannar i Ljusdal. Men oron behåller jag för mig själv tills vi kommer hem. Övriga i bilen kan få ha lugnet i sinnet kvar.
Idag en annan dag. Men upplyft av att se människor som lever. Det finns alla sorter såklart. Olika ÄR bäst och har alltid varit. När jag tittar på dom så inser jag att där går människor som verkligen gillar “Bonde söker fru” och “Lets dance”. Den insikten kan göra en ledsen. Men som sagt, folk är olika. Det är OK. Måste vara det.