Två gånger försöker jag fly åt Ljusdalshållet idag. Men blir tillbakaskickad (dom vill inte veta av mig där heller) varje gång till ett Los som kallar sig Loos (låtsasgammal stavning på devisen gammalt är bra) och helst vill tillbaks till medeltiden (fast om inte det går duger 1700 som approximation). Det är som ett gummiband. Trösten, den sista vändan är att jag får två pizzor med mig hem. Jo egentligen skulle man väl bakat dom själv. På råg. Med granskott. För att stödja det lokala näringslivet. Eller några väl utvalda av det lokala näringslivet då. Alla behöver inte stödjas. Definitivt inte alla. Stödjer gör man det som går att äta. OK, som man kan förstå kan räcka. Ibland. Hur skulle det annars ser ut?
Ja hemma är det ju. Fyrtio år på egen rumpa har man suttit här. Någon generation före det också. På gammal god tid då såklart. Men inte ända sedan medeltiden. Nope. En del av släkten rymde förresten då också. Två till USA. Kom aldrig “hem” igen. Farfar till Stockholm Kom aldrig “hem” igen. Gammelfarfar försökte rymma men återvände liksom jag med gummibandseffekten ganska snart. Levde sina sista år i Sandsjö. Oklart var. Resten i Hässjaberg. Ja många lyckades såklart av konststycket att sticka också härifrån efter det. Men de blir så satans många människorna därefter. Sme-Karl med familj. Nordströmare. Jo jag har hittat några andra släktingar som blev kvar också. Men lite trött på det där också. Vet det jag vill veta.
Men vi då i fyrtioår. Jag blir aldrig Losbo och definitivt aldrig Loosbo. Kanske är det med vilje… Har inte klurat ut det. Trött på gammellunk som jag är. Jodå. Jag tror på historia som bas för att leva. Men livet man skall leva är hela tiden i framtiden. Det är inte bakåt man skall gå. Man skall stå där och utföra saker idag på axlar hos dem som tog oss hit. Inte kasta bort de tidigare generationernas slit och sjunka ner i gyttjan igen. Det var nämligen inte bättre förr.
Historien om Köljohan måste jag dock ta reda på. Fanns någon koppling till farfar där enligt min farbror Kalle. Dränkt blev han ju i alla fall inte. Dränkte väl ingen heller vad jag vet. För visst var det väl så att Köljohan dränkte sina drängar? Eller försökte? Men kanske har jag fått det där om bakfoten. Måste kanske kolla i alla fall. Gammalt att stå på.
Ljusdal förresten. Åkte ner med soffa till yngste sonen. Behövdes två turer öfr att få ned allt. Inte så konstigt alltså. Tjugofyra mil. Man kan törgå men också törköra tydligen. Så var det väl egentligen idag och i onsdags i ännu högre grad. Men nu är fältet öppet för arbete hur som helst. Nöjd med det är jag.
