Month: May 2022

Onsdag känns det som. Men jag tror att det är tisdag. Som pensionär spelar det där såklart ingen roll. Men som open source utvecklare finns såklart behovet att ha så mycket dagar kvar av veckan som det går vid varje känd tidpunkt. Något som inte är optimalt en sådan här vecka med en årlig kristen flyguppvisning på torsdag.

Men man får gå ut. Ganska snart där ute är allt här inne glömt. Det är en nyhet i mitt liv. Allt blir bättre med åren. Det där också.

Installerar en ny drivare på studiodatorn igår. Det är det närmaste jag kommer musikskapande på en lång tid nu. Jo, jag har svårt att skriva “musikskapande”. Det känns pretantiöst. Men inser ju att alla dom som kallar sig stjärnor och proffs ändå gör det fast de inte är så långt före, efter eller i. Men musiker gillar den kredd musiksmaken ger. Inte musik. Jag gillar musik. Alltså är jag ingen musiker.

Allt prenantiöst går bort. Om jag varit en anhängare av det pretantiösa hade jag suttit ett liv i ett fysiklabb. I sig hade kanske inte det varit fel. Men utan tävlingsinstinkt ruttnar man snabbt bort i den världen. Fast ruttnar gör man väl utanför den också. Om man inte vill tävla. Inte vill stå högst upp på kullen när man dör.

Har börjat se dåligt igen. Ljuskänslig så in i h:e. Jag antar att det märks på felskrivningar här på bloggen också. Själv gissar jag att det är s.k. efterstarr som man kan få eter en operation. Vanligt. Optikern säger att det inte är så mycket. Men så sa man iof innan operationerna också när jag satt här med tre glasögon på. Men man får väl tjata och gnata som vanligt. Eller bara ge upp. Säga “fan vad det är grått i dag igen“.

Dilbert lyckas träffa rätt idag igen.

Själv träffar jag sällan rätt. Kan bero på att jag siktar dåligt. Eller kanske inte vill träffa rätt. Jo jo. Fast kanske ren dumhet ändå alltsammans. Vad är “rätt“? Vad är “fel“?

Alldeles strax skall jag ta mig ner till affären och tatta lite kabel igen. Av alla människor man kan välja som kabeltattare är jag det sämsta valet. Men billig såklart. Rent av gratis. Får väl bli mitt bidrag till överlevnaden av byns affär.

Sen är det bokslut… Urk… Men lika bra at ta tag i det så man får det ur världen. Ny metodik för det hela i år. Känns nervöst. Lite kan själv över det nya. Usch.

Men knappa en timme nu då. Innann klockan slår “kabeltatteri”. De som känner mig vet att med något annat snart blir det inte mycket knappande. En mycket dålig egenskap jag har. Känsligheten. Vill bara vara i fred. Så att jag får knappa på. Ju. Liksom.

Presenter varje morgon. Ljuvligt. Katter kan ju inte äta upp allt de fångar själva. Men gör såklart gärna det också här på kontoret nära mig. Lämnar det illaluktande slaffset åt mig att ta hand om. Man kan hålla sig för skratt. Men är van. Har kaft katt länge. Men man borde kanske skaffa orm.

Måndag. Den bästa av dagar. Idag. Men finns en del störande moment i denna dag som hindrar inkrypandet in i det där flytet. Irriterar mig. Mycket.

Ute lyser solen. Man skulle tro att den aldrig gjort annat. Kör musik här inne på hög volym så koltrast hör jag ingen. Men anar att det låter där ute. Skön tid nu. Glädje. På väg mot hänryckning.

Ulf Lundell kommer ut med sin sjua. För min del får han gärna stoppa upp den där bak. Bokbål någon?

Ähhhh, låt dagen flyta på enligt plan.

Söndag ute. Njut. Första riktiga trädgårdsfixardagen. Ren kärlek och lycka.

Lördag är Söderhamn. Denna nedgågna stad med potential. Man skulle kunna bo här bara för potentialen. Men visst har staden befunntit sig på dekis länge nog nu. “Res dig ut askan Söderhamn” skriker jag där på Köpmangatan. Vi får se ur det blir. Om det lyssnas. Får hur som helst en sushi i magen där som belöning/tröst. Hejar på INA musikservice. Hejar på “fästningen”. Hejar till höger och vänster.

Annars är det Mobackes som är målet för lördagsturen. Växter. Växter. Växter. Vi går där och ler som fånar. Det här gillar vi. Två “tanter” tränger sig tre gånger dit jag också skall som om jag/vi inte finns och existerar och jag håller nästan på att sparka båda hårt på smalbenet till slut. Men stillar mig. De är väl bara excalterade. Man får ha milt överseende med mänskligheten och dess tanter.

Därifrån kommer vi fattigare och lyckligare. Precis som varje år som förflutit hittils. OK. Nästan.

På fredagen kommer döden på besök. Jag ryggar tillbaks i stolen. Spänner alla muskler och försöker komma ihåg hur det nu är man spelar shack. Men ser jag att den svartklädde är jävligt välkammad och har guldklocka på armen. Hmm….. Det är bara kyrkomusiker Subäck. Inga åtgärder behövs annat än att förbereda sig på lite lyssning av orternas olika musikstjärnor. Jo, han brukar bjuda på dyligt. Den enda inspelningen mer hemlig än den andra. Det är ju så man får folk att lyssna såklart. Hemligstämpla. Skall komma igåg det om jag någonsin släpper en låt igen. Hemlig blir den. Så hemlig att den nästan inte hörs. Fast i Subäcks lista platsar jag nog inte ändå såklart. Där på den telefonen finns bara riktiga musiker.

Ja och fredagsefermiddagens stress blir alltså till lite musikprat istället. Får lämna kodandet därhän. Men det fungerar ibland det också. En kyrkomusiker på besök efter en avklarad begraving kan behöva prata av sig lite. Och nog är han ändå en hedersknyffel den gode mannen. Kommunen har ingen bandkonstillation där han inte har åtminstone ett gratisfinger på en klaviaturtangent. Här har vi troligen mannen som har världsrekorder i att inte säga nej.

Men bara gott finns att rapportera från kullen alltså. Koltrasten skämmer fortfarande bort mig. Idag också solen. Ja hela livet är just nu som ett besök på ett nöjesfält med bara njutbara attraktioner. Man undrar när det skall gå åt helvete. Såhär jäkla bra förtjänar väl ingen människa att ha det i längden. Tänker man…