Month: May 2022

Städning och bokföring på samma dag. För många ett besök i helvetet. Kanske inte det roligaste jag vet heller. Men normaldag. Överlevnadsbart. Har varit med om värre dagar. Mycket värre. Vissa saker är det bara att göra. Gärna hålla käften medans man gör dom också.

Det är något lustigt med bokföring. Något slags ordningssinne man inte visste man har triggas igång av den. Nu speciellt så in i hellskotta såklart eftersom jag byter bokföringsprogram till moderna grejer. ALLT är annorlunda. Det som förr tog två timmar tar nu alltså två dagar. Men man får inte ge sig. Väl inlärt går saker kanske fortare. Man hoppas det. På hoppet lever mänskligheten.

Annars är livet gott här. Vaknar vid fem. Gammelgubbevaknar. Men dennna morgon somnar jag om igen och dår gör ju inte det något att ägonen åker upp vid okristlig tid.

Korthårig som fan. Bad om “inte så kort“. Undrar lite hur det hade blivit om jag inte bett om “inte så kort“. Men ingen förstod ju vad jag sa i alla fall såklart. Men hår växer ut. Har i alla fall gjort det hittils. Det man har kvar. Inte så viktigt. Jag ingen påfågel. Ingen har blivit attraherad av mig de senaste fyrtio åren. Det lär inte börja nu.

Allt drar sig ner mot noll. Till och med bloggen. Den har annars tickat på stadigt under alla år. Man är liksom på väg ut ur tiden känns det som. Bortglömd är bara förnamnet. Men om man nu är en som har haft som högsta önskan i livet att bli lämnad i fred så skall man såklart inte klaga. Här och nu är man nära nirvana i det avseendet. Lever man blir det bättre ändå skulle jag tro. Jag blir väl en sådan där man hittar i en stol mumifierad efter sex månader. Död sedan länge. Hoppas bara attd et sista jag gör är att få igenom en ren kompilering. Skämmigt om det är några errors så där i slutet. Man vill sluta på topp.

Har inte riktigt hämtat mig efter sågklingeincidenten igår. “Grejer som man använde på 40-talet“. Ja jävlar. Man borde ha blivit ryss.

Skit samma. Jag var väl bäst på 70-talet jag med. Troligen. Eller också är det nu. Alltid bäst i ögonblicket. Jo så är det såklart. Vill man tro i alla fall. Åtminstone sikta på det. Alltid göra så bra ifrån sig som man kan.

Men nu telefon i fickan. Öronsnäckor in. Musik och dammsugare på…

En ocool gubbe far till Ljusdal, sen till Färila och sen till Ljusdal och sen hem till Los. Man reser. Man skall skjutsa fru på möte. Passar själv på med uträttande av ärenden. Klippa sig. Frisör från Ukraina. Kan varken Svenska eller Engelska. Halvkort blir kort. Punkt. Blir glad eftersom jag inte blir erbjuden pensionärspriset. Betalar gärna de extra fyrtio för den upplevelsen.

Men jord, bark, blommor, mat till hemresa, handling, om-igen skrot. Konsoler. Perfekt till nytt packbord. Pengar ut. Inget in idag.

Tänker mig att lämna in sågklingan på vedkapen för slipning. Anar rean innan hur det skall låta. Och så låter det. “Det där är ju klingor man använda på fyrtiotalet….“, slutade användas på 60-talet upplyses jag rodnande om. Det är antagligen därför jag har två. Dyrare att slipa än att köpa ny. Antagligen är dessutom axeldimensionen så helt fel att man lika gärna kan köra alltsammans på skroten. Men det där får undersökas. Farsan bygde den där sågen åt oss. Inte bara en grej.

Men nu allt avklarat. Hemma. Slut av upplevelsen. Klingor avlämnade i idrottsföreningens skotinsamling. Suck…

Nu sitter jag alltså här som mitt korthårige jag. Men det växer ut. Ja och jag har lyckats hålla efter innan både axellångt och hästsvans har uppstått. Man är nu bara en gamal gubbe. Som iof fortfarande kottlas av livet. Men det är säkret en sjukdom det med. Men lyckas hålla mig innanför ramarna ibland.

Nu momsrapportering i sista minuten. Första efter paus. Måste skärpa mig där och lägga mig på färdigställande långt före sista-dan. Men det är det där “jag gör det imorgon“. Om metoden tillämpas kommer man alltid till en dag när det inte finns en till “imorgon”. Tur såklart. Annars tog man väl aldrig itu med vissa saker.

Vaknar fem imorse också. På tok för tidit såklart om man betänker mina sänggående tider. Men bättre såklart än veckans tidigare fyror. Fyra är inte heller en bra tid att gå upp vid. Men allt går. I alla fall tills det inte gör det längre.

Men sett och pratat (inte med den Ukrainske frisören då) med folk idag. Det är inte varje dag. Hela vecklan har varit unik på det sättet. Känns avklarat nu. Jag kan knappa på. Åtminstone efter att momsen är avklarad. Så mycket tranasktioner sker det inte här just nu. Men nytt bokföringssystem oroar lite där. Drägglar avundsjukt efter dem som lämnar in en hög papper till revisorn och har glömt dem allesammans så fort dörren stängs efter avklarad inlämning. Ut kommer “fixat” därifrån. Här sätter vi istället en heder i att ha allt klart och avstämt för egen motor. Eller segel då. Revisorns jobb är bokslutet. En försäkring (nästan) värd sin peng känns den som. Men hittils inga linjaler på fingrarna varesig från skattemyndighet eller revisor.

Skulle kunna somna på min post här och nu. Inte otroligt att jag gör det heller snart. Men orkar hur som helst intre svamla mer i denna kanal.

Applåder på det?

Kommer helt plötsligt på att jag inte varit till Ljusdal en enda gång idag. En bedrigt! Eller hur? Visst va?

Så jag ser lite av världen idag. Synnerligen lokalt dock. Men ändå. Byskvaller. Björnar. Flyttifrån och flyttihop. Allt det där som gör liv. Lite trevligt. Inte mycket gnäll har hörts. Uppskattat.

Men jag mest på stegar. Ner i hörn där ingen varit på länge. Värme. Varmt under tak. Kabeltattarliv. Nätverksslav. Mer fysisk arbetsdag än vanligt. Gör mig nog gott. Kanske.

Gitarren vilar här bredvid mig. Gråter. Viskar “spela på mig” mellan snyftningarna. Hennes snyftningar. Men jag orkar inte. Inte idag heller. Vi skall dock mötas igen. Material finns i telefonen. “Snart” viskar jag tillbaks. Snart…

Det blir mer av det här imorgon. När solen går upp. Men förhoppningsvis halvdag. Att det får räcka md det. Men allt kan hända.

Har annat att göra . Mycket. Är för snäll. Jag som trodde jag lärt mig att säga nej på riktigt. Men dumt såklart att säga “OK då” när man redan har mer att göra än man klarar av. Lärde jag mig det denna gång?

Knappast… Men blir gärna överraskad där.

Men liv är liv och lever, ja det gör jag. Mitt liv. Ett liv. Ej till salu.

Borde väl misströsta i allt. Men misströstar inte i allt. Har en lite bergsklättrare inom mig fortfarande som vill uppåt. Som är beredd och väl medveten om att topp väl nådd bara innebär en ny topp att bestiga. Resan och allt det där. Jag kan njuta i det som sker. Lyckans ost borde folk tänka när de ser mig istället för stackare. Kunder man tycka. Som när de ser vilken som helst annan dåre. Men det fungerar visst inte så. Nope.

Nu. Vill bara krypa till sängs. Vaknade vid fyra. Men det går såklart inte. Vaknar pigg vid tolv om man försöker det tricket. Testat. Man får hålla ut till åtminstone elva.

Frasse skulle alltså ha blivit tjugo idag. Vän katt. Aldrig glömd. Känns som han fortfarande är med varje dag.

Nu