Pysslar om tanterna idag. Pelagonerna har blivit eftersatta den här vintern och våren. Nu idag får får de lite kärlek och lite prat och en frisering. Men vintern har varit hård för många av dom. Tanterna har längtat efter sommartider precis som jag. Men lite gödning nu bara sen är jag säker på att dom skämmer bort mig med blommor i mängder i år också. Man är en bortskämd ocool gubbe. Varje år och jämt och ständigt.
Sen bärs det. Rensar ut lite av det som samlats i studion under vintern. Måste försöka få till fria golvytor så att jag kommer åt med städverktyg. Just nu är kontor + studio en mancave ^ 2. Det kan inte fortsätta så. Nope. Lite självrespekt har till och med jag.
I allt annat vila. Influensa har hållt oss båda här i huset i shack under en full vecka. Därtill sover jag förbannat dåligt. Har alltså varit rätt sega dagar. Men idag känns förkylning åtminstone i det närmaste överstökad. Man hoppas att den goda sömnen också återvänder. Inte ofta jag sover dåligt men även jag har mina perioder såklart. Står ut. Åtminstone hittils.
Man lever liv. Under ett liv så har en massa människor velat ha saker av en. Ha men inte ge. Jag tror det stora undantaget är just Backa-Jan. Han gav bara. Var nog en livs levande ängel. Fler sådan har jag inte träffat. Och när man tänker på ett liv som har varit fullt av tillfredställande av andra. Då tackar jag all himlens stjärnor åter igen för att jag inte blev den där stjärna som jag en gång drömde om att bli. Som känd person ökar det där med en faktor tusen och mer. Allt och alla blir utsugare som bara vill ha en bit av en – mer om möjligt. Som en obetydlig ocool gubbe på en kulle ute i ingestans kan man i alla fall hålla sig gömd och hävda att det enda man egentligen önskar sig är bara att få vara i fred. Inget mer. Gott där. Fast helt i fred lämnas man såklart aldrig. Det finns alltid någon som vill ha något av en. Som kräver och kväver.
Till salu blev jag i alla fall inte. Aldrig någonsin.
Imorgon skulle Frasse ha fyllt tjugo. Gammelkatten. Men blev nitton i alla fall. Alla våra katter har nått en ålder nära tjugo. Några har råkat ut för olyckor i och för sig. Men dom andra har alltså hängt med länge. Lillkatten som ligger här bredvid mig är bara året. Överlever antagligen mig då. Om man nu inte råkar blir riktigt gammal. Men det ser jag inte som en trolig utveckling. Men lever tills jag inte gör det längre. Inga halvmessyrer eller give up’s här inte innan dess. Vi kör så länge det går och håller. Liv skall levas.
“Liv skall levas” hummar någon hör jag. Vad lever den där göken för liv? Bara jobbar ju. Och sant då kanske. Men det här är mitt liv, min väg, den jag valt.
Det är alltså gott så.
