Categories
Betraktelser & Berättelse

Midsommarkärlek

selective focus photo of blue and white flowers field
Photo by Freddie Ramm on Pexels.com

Jag spanar ut i natten. Det där magiska midsommarljuset som är unikt här. Jodå man måste vilja se det såklart. Så magnifikt som en dataskärm kan det aldrig bli. Drömmarna är nästan alltid mer tilldragande än verkligheten.

Själv föredrar jag verkligheten. Trotts så många timmar framför de där skärmarna. Men jag har lärt mig skilja på verkligheterna. Lärt mig uppskatta det riktiga, det hårda.

Den sista natten innan det vänder är det. Klockan 11:13 idag händer det, sen är det över. Vi går mot vinter igen. Men det finns såklart några sådana där nätter kvar ännu. Att njuta av. Att förundras av. Att vandra i. Nattbada i. Se fjällripor i. Inse det fantastiska med existensen.

Innan jag går upp efter kvällens arbete öppnar jag dörren och går ut på bron. Varmt. Jag vill ha en nypa godnattdoftande sommarluft i lungorna innan jag lägger mig. Lillkatten kommer springande. Stryker sig kring benen och vill bli upplyft. Vi har den rutinen hon och jag. Nästan varje kväll, åtminstone om inte jakten där ute, katternas sanna natur och drift, är viktigare än gemensamma rutiner.

Men när hon kommer sådär springande så händer det något i hjärtat på gubben. Man mjuknar. Känner sig älskad. Ja och gudarna vet såklart att gamla ocoola gubbar får ta tillvara varje ögonblick av känslan att känna sig älskad. Jodå, gäller nog coola gubbar också. Men viktigt. Att någon fortfarande visar att man ännu betyder något. Jag minns min far och hans hund. Varmkorvarna han fick. Med bröd. Det var såklart kärlek. Som gavs och som togs. Respekt till farsan. Fast jag nog flinade lite åt det där då.

Det ser ut som det skall bli en fin dag idag. Jag rensar mest just nu. Försöker få ur saker ur huvudet så att ledigheten inte störs av för många funderingar. Ovanligt ojäktigt i år. Normalt brukar ja köra som en galning fram till semestern. Nå målet precis på mållinjen och sen vara helt slut den första lediga vecka. Inte så i år. Jag är för långt ifrån sådana slutpunkter just nu. Ingen ide att försöka kalla något “klart” på det här stadiet. Alltså ägnar jag mig åt småsaker istället för att dra igång något. Höst kommer. Då finns det tid för det där. Ja och om inte så är det som det är med det också.

Nu tänker jag låta min dag börja på riktigt även om den började för ett bra tag sedan egentligen. Dagens mål är att trolla fram lite skrivbordsytor som inte sett dagens ljus på en lång tid. Problemet med det där är alltid att ordning också gör att man aldrig, eller i alla fall med stor möda, hittar sina grejer igen. Därav röran. Den är ett system. Faller alltså under systematik. Men ibland måste det ändå göras. Så att man inte drunknar i alla grejer. Fast egentligen är det något väldigt otäckt med ett tomt skrivbord. Lite som med en tom bokhylla. Man drar liksom öronen åt sig när man ser det där. Vill inte befinna sig ensam med en person som har det så. Definitivt inte efter mörkrets inbrott och om det finns knivar eller andra vapen i närheten. Nope. Lite röra är liv. Gäller nog några dammråttor på golvet också. Men för den skull behöver det ju inte vara så många dammråttor så att man inte ser golvet. Nope. Icke. Det är där man får sätta in insatsen.

Låt tisdagen (visst är det väl tisdag?) ta sin början.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Petitesser

En perfekt sommarmorgon vaknar jag till. Det enda som fattas är koltrastsången. Var är Pavarotti i år? Flög han fel. Hamnade i Finnspång. Snälla ser ni honom så visa honom vägen upp hit till vår kulle för han saknas mig.

Men en sommarmorgon är magisk när den är såhär. Nätet är visserligen nere och jag är förkyld och har ont i huvudet, men vad gör det en sådan här dag. Man känner, skit i kodandet och elektronikkomponenter och annan skit och njut av dagen istället. Men så lössläppt tillåter man sig naturligtvis inte att vara. Fast man borde. För välmåendets skull. Varje gång tanken dyker. upp. Speciellt som varandes pensionär.

Nätet kan jag få igång igen med lite handpåläggning. Det är oftast inget problem. Ljusnet har visat sig vara mycket stabilt och bra så felet är nästan alltid inom dessa fyra väggar av det stora gula huset på kullen. Förkylningen lindras med en Alvedon. Åtminstone huvudvärken slätas ut av den där kemin. Petitesser under den sista dan innan det vänder och blir mörkare och Covid är över oss snart igen.

Jag bor i Los ungefär som Napoleon när han satt på Elbe. I Exil befinner jag mig. Långt bort från allt. Aldrig med. Men ett måste. Jag har aldrig hört till. Och efter några år på andra orter, Katrineholm, Uppsala, Täby, så hör man till ännu mindre. Los blir alltså perfekt. Man säger “lämna mig i fred” och sen njuter man av tillvaron på sin kulle hela vägen in i döden och glömskan.

Edsbyn är fortfarande hemma. Det är konstigt. Jag känner väl ingen där heller längre. Alla kontakter hör till 70-talet och är mer än rostiga. Det finns bara minnen där. Och som bekant står jag (rätt stadigt) på mina minnen, jag gräver mig inte ner i dom.

Los kommer aldrig bli “hemma“. Även om vi alltid såklart säger att vi “åker hem” efter resor och utflykter. Men främmande land kommer det alltid att vara. Jag kommer aldrig bli en del av den här orten. Även om jag lärt mig älska den, det lite sträva folket och kullen som vi bort på.

Men det där hade nog varit giltigt för vilken plats jag än valt att bosätta mig på. Jag hör inte till den här världen. En tidig insikt. Känner man så och inte tror på en himmel och en allsmäktig kommunicerande gud (som man hör till och som förstår) måste man acceptera den universella ensamheten eller gå under. Alltså väljer man att gå under. Den allsmäktige gunde och himmel, ett liv efter döden att längta till, kan aldrig vara ett alternativ.

Men en morgon som denna… Det blir inte bättre. Var man befinner sig och får uppleva det där magiska spelar ingen roll. Man är en tydlig del av universum sådana här stunder. Hör till på det tydligaste sätt som finns. Är en del av något större. Ja och då fattar jag hur medlemmarna i fotbollslaget känner, de i bygemenskapen, soldaterna i krig, fascisterna på en nationaldag. Bra då, i dessa stunder, fattar jag.

Nu har jag en varm kopp te framför mig. Arbetsveckan är igång. Livet är gott.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Den ocooles kulle

accident action danger emergency
Photo by Pixabay on Pexels.com

Sitter i soffan. Det luktar lite rök. Senare… Klipper gräs det luktar lite rök. Någon lycklig grillar tänker man. Klipper vidare. Rök luktar det ofta här i vedeldarland.

Tjoff så är brandkåren här. Nej inte hos oss men i grannhuset. Snart kryllar det av brandmän där. Det kommer fler bilar från Ljusdal. Full stryrka. Husbrandsstyrka.

Ett vedförråd har tydligen tagit eld. Beskådar alltsammans på avstånd. Slutet är lyckligt. Deras katt håller sig nära oss. Det gör den rätt i.

Nu är lugnet återställt här på kullen igen. Jag har klippt klart. Skall strax upp och ta mig en dusch innan kvällsskiftet börjar.

Gräsklipparen går om allt faller som det skall sin sista tur idag. Den har verkligen gjort sitt. Det är helt säkert. Nu skall den få vila och bli till armeringsjärn i någon stolt byggnad någonstans. Möjligen skall jag spara motorn och göra ett elverk av den. Med den. Men å andra sidan har jag alldeles för många sådana projekt redan. Men tycker alltid det är tråkigt att kasta saker som fungera. Och den här motorn är det faktiskt inget fel på. Resten av gräsklipparen är det som inte hänger med längre. Vi får se hur det blir.

Nu skall vi vandra in i midsommarvecka. På tisdag skall båten vändas. Det gör man med någon slags sorg såklart. Vill gärna att ljuset skall finnas kvar länge, mycket länge, ännu. Vet att efter midsommar kommer de där mörka nätterna innan man vet ordet av. Sen höst efter det. Hundra dagar som någon skrev i en mycket vacker dikt. Det är vad vi nordbor får.

Så man får njuta av de där dagarna. Ta tillvara så många minuter man kan av dom. Semester är väl en del av det där. Men också under andra dagar skall man ta till sig av det som bjuds. Tids nog finns det tid för allt det andra. Jobba kan man göra sen. Serru.

Njut kamrater.

Categories
Betraktelser & Berättelse

I solen

Jag gör klar den där lådan av skräpvirke. Fuller den med två och en halv skottkärror kompost. Sen är mitt jobb gjort. K får plantera. Det är arbetsfördelningen.

Som om jag förtjänar det sätter jag mig i utemöblerna. Solen har precis tittat fram efter en dag som mest har spelat i regnligan. Där i stolen sluter jag ögonen och vips så kommer bilden av Nisse fram inom mig. Nisse och Nanny var våra grannar här när vi köpte det här huset. Vänliga och trevliga sådana. Pensionärer då när vi flyttade hit. Nyblivna. Åldrades under de år vi hade små barn. År som går så fort för att det är så mycket som skall hända då. Nisse med sporten. TV och godis och rykande färsk tidning på helgerna. Och så Nanny. Trädgård. Njuta av solen och en mycket vacker trädgård. Kaffe på verandan som alla som bott efteråt i det huset också njuter av.

Så tog stroken Nanny. Först en gång. Sen en gång till. Det är alltid svårare att resa sig efter den andra gången. Man orkar inte hur mycket som helst. Nisse blev ensam.

Som ensam så var det söndagens skidtävlingar som fortfarande var hans gostunder. En påse godis. Tidningen. Sen soffan framför tv’n. Men ensam.

Men varför jag tänker på honom är för att de sista året, ja då satt han sådär som jag satt nu. Med solen i ögonen i sin älskade trädgård. Där somnade han och satt i sin stol och sov gott. Och hösten eller om det var vintern efter så gick även han bort.

Hans vita Opel åker förbi ibland fortfarande. I minnet. Stannar till en stund och vi pratar lite. Pytt-Nils. Jag skulle vilja att han fick se framsidan här. Grusplanen. Den vi gav oss fan på skulle bli gräsmatta. Nisse trodde inte det gick. Men tji fick han. Nor är den det. Vi skulle jiddrat lite om det. Skrattat. Där fanns noll prestige. Båda lämnar bara goda minnen efter sig.

Ja sådär är det som gammal ocool gubbe att sluta ögonen. Man minns eller hittar på. Ingenting är märkvärdigt. Bara precis som det är för alla andra. För mig räcker det. Mer begär jag inte. En stund i solen är alldeles gott nog liksom.

Nu är det alltså jag som sitter där. Ingen kommer minnas mig sittande sådär.

Categories
Betraktelser & Berättelse

Cowboys

Mockasiner på. Ett hårband. Lite vitfärg a’a måsskit på kindbenen. Ugh. En fjäder i bandet. Från höna. Sen lillyxan. Smyger sen ut i skogen. Letar en cowboy. Men tröttnar snart. Hittar inga cowboys. Inte en enda syns till faktiskt. I Los finns tydligen bara indianer. Går hem och snickrar en låda till solrosorna istället. Gamla bräder från vedhögen. Har väl arbetat i tre kanske fyra andra projekt redan de där brädorna. Egentligen pensionerade. Men får härbärgera solrosor till Ukrainas folks ära i år alltså.

Vi har fått ett matsälle i byn. Är det något besökande som kommer hit frågar efter så är det just ett ställe att äta på man vill ha. Nu finns det det. Lycka till önskar grodor och de synnerligen ocoola på kullen.

Läser programmet för Losveckan och det är mest tillbakablickar. Skiter nog i det där. Möjligen kan man tänka sig loppistur i indianutstyrsel.

Sjuttonhundratal framställs ofta som en gyllene tid. Men öppnar man ögonen så är den gyllene tiden nu såklart. Nu i varje ögonblick. Nu8. Nu. Nu. Bäst. Historien är viktig. Det är den som har tagit oss hit. Men blicken skall man rikta in i framtiden. Och så skall man göra på historien och det som de gamla byggde upp. Tittar man för mycket bakåt hamnar man ganska fort i en grop och ser inte längre någon framtid. Mycket av klagande och ojande har sitt ursprung i just det.

Men på kullen är allt OK. Skrämmande OK. Vet icke om jag gjort mig förtjänt av så mycket “OK”. Troligen inte. Använder för övrigt gårdagen till större delen till att leka med tekniken i studion och finner stort nöje i det. Avsikten är att bygga upp en miljö som är så lättarbetad som det bara går. Tro det skall vara möjligt att tassig dit. Rent lyxliv såklart hela vägen som bär fram till det målet. Inget endaste ett i det där har en nödvändighet annat än för min själs glädje.

Nu skall jag vandra ner i källaren och snickra klart den där lådan. En glädje finns i det också. Visserligen är det roligare att arbeta med nyinköpt virke. Men känns också helt rätt att återanvända och återanvända och att återanvända. Det är stor skillnad om man hela tiden är av nöd tvungen att återanvända eller om man har ett val. Idag finns det valet.

Tack säger man för det.

Categories
Betraktelser & Berättelse Musik

Blir…

Ibland blir det bara. För min del “blev det bara” för en vecka sedan ungefär. Jag gick och köpte mig ett mixerbord på Tradera. Ett jag fick idag. Helt onödigt var köpet. Har inget behov av det. Åtminstone inte egentligen. Men det blev i alla fall. Jag hatar det där. Vill ha kontroll på mig själv. Vill vara spontan med måtta. Har det för det mesta såklart. Men ibland så “blir det” alltså bara. Det var inga stora eller nödvändiga pengar som gick till inköpte heller. Eller ja, alla pengar är väl nödvändiga för en vanlig medborgare. Men lite frisläppthet måste man väl unna sig ändå.

Nu har jag hittat användning för det i studion. Såklart. Finns det något val? Man måste hitta syften också med sådant man inte behöver. Skapa behov. I mitt fall så kan jag nu sätta upp mina grejer i en statist setup. Inget omkopplande av kablar när man vill spela in olika grejer längre. Precis så som jag vill ha det. Man kan bara sätta sig där på stolen och köra igång.

Fast många knappar och rattar och möjligheter är det såklart. Så många att man blir lätt snurrig. Använder eftermiddagen åt att försöka förstå hur det fungerar. Ja, jag jobbar alltså inte. En frihet som man kan ta sig som pensionär. Eller hur? I alla fall kan man det om man fått iväg de kort som skall tillverkas. Ja och om man blundar (hårt) för allt annat som måste göras. Det är söndag snart och då skall jag ta tag i det där igen. Lovar. På hedersord.

En eftermiddag ägnad åt musik teknik alltså. Inte mycket för det egentligen. Gillar själva musikskaparprocessen mer. Om det nu är “musik ” som jag skapar. Finns säkert delade meningar om det. Hur som helst måste man ta tag i lite av det tekniska ändå. Om man nu vill gör andra andra med full frihet. Finns inget val där. Överlevnadsbart.

Lite gotid till nu bara sen helg. Blir väl gräsklippning mest. Helgnöje nummer ett. Men kanske hinner man snickra ihop en låda eller två också. Solrosorna behöver en och salladen behöver en till. Mycket sallad skall man äta. Eller hur?

På återhörande en annan dag. Förhoppningsvis. Men vem vet.

God helg!