Month: June 2022

Vi kanske inte har isbjörnar på gatorna, men björn, bruna, tydligen. Möjligen är det inte tomtar som bor under varma fläcken, kanske bor det ett gäng björnar där helt enkelt…

Gödsel är jui bra för växterna och gödsel från björen borde ju såklart då vara det bästa. Ta tillvara alltså. Finns mer i vår trädgård.

Om jag inte får jobba på idag – OSTÖRT – så tänker jag ställa mig och skrika och hoppa upp och ner som en treåring som inte får den glasspinne han förtjänar på sommarens varmaste dag. Så-det då!

Keep Out!

Alltså.

Annars – fin morgon här. Eller “annars“. De ÄR en fin morgon. SMHI lovar sol. Dock inte mycket till värme. Men “varmt nog” tänker frusen barfotagubbe.

Avloppsproblem är lösta tror jag. Möjligen behövs ett packningsinköp på onsdag. Skall undersökas under dagen. Avloppslukten är till större delen avduschad och av sig själv diffunderad bort från en ocool gubbes oomskötta kropp. Kläder har passerat tvättmaskin. Skurtrasor lika så. Torkar sakta i sommarvarma lokaler. Livet som husägare i sammanfattning.

Skall cadda klart ett kort och skicka iväg det till Kina för tillverkning idag. Höstjobb. Borde vara här innan semestern är slut och lusten att innovera och arbeta och knappa och göra det man föddes för är som störst. Hösten skall gå i den nya hårdvarans tecken. I alla fall om allt går som det skall. Det gör det som bekant väldigt sällan.

Har en tänkarnatt. Inga längre pass men hinner med en del tankar. Har inget emot de där tillfällena. Åtminstone om de inte håller mig vaken timme efter timme i en plågsam tortyr. Men att ligga där och bara låta tankar komma och gå. Jo, det kan vara väldigt skönt.

Nattankar i sammandrag

Backa-Jans son heter Per Persson. En av sönerna alltså. Finns tre. Det tycker jag är ett väl valt namn. Herr Per Persson lär väl synas på en del scener i Hälsingland under sommaren och dela med sig av sina livsvisdommar.

En annan tanke. Min granne. Förr. Gillade alltid honom då när han levde. Sen blev han dement och sjuk. Sur för det mesta. Det som blev kvar som minne blev en sur och självupptagen gubbe. Så sorgligt. För hela sanningen är det såklart inte. Synd att det fäster så lätt det där sura.

I media hyllas oftast personer som kan prata. “Göra” och “leverera” har sällan speciellt mycket värde. Alltså höjs politikerkvinnan till skyarna medan tjejen som kör lastbil, slår sig in på det manliga för att hon vill finnas där, backar ut av bara helvete, lastar ut av bara helvete, är dubbelt så bra som killarna, för att hon måste. Hon finns inte. Möjligen då bara som en kuriositet. Tänker på Marie Curie såklart. En lastbilschaufför hon också på sitt sätt. Hon gjorde det där hon också. Men fick väl ovationer också. Men inte många förstod eller förstår hennes storhet. Den är inte bara vetenskaplig nämligen. Hon har mer gemensamt med tjejen som kör lastbil än den pratande politikern definitivt.

Sen är det inget fel på politiker. Fast på riksplanet kan man ju fundera hur det är ställt. Sandlådekrig.

Men fel.

Nope.

Definitivt inte.

Och så gäller ovanstående killar också. Ja och allt och alla däremellan könstillhörighetens ytterligheter.

Det finaste med Open Source rörelsen är just det där att prata har noll värde. Visa upp vad du har gjort. Vi skiter fullständigt i vad du “tänker göra”. Vackert.

Saknaden efter en koltrast. Det sjungs väldigt lite här på kullen i år. Fanns en del där i början av säsongen. I kylan. Noll nu. Stor saknad där. Men har iof inte sovit en natt med öppet fönster ännu. Skandalöst. Förväntar mig många heta nätter framöver med koltrastsång när man sakta vaknar med en gardin som rör sig i i de ljumma sköna vindarna som smyger sig in där utifrån.

“Snöken“. Som jag skrev om igår. “Snöken” är såklart Jompas brorsa. Snökarna var iof allihop. Men han var självaste “Snöken” såklart. Många är flickorna som frivilligt och med längtan och glädje låtit sig penetrerats av honom mellan stolsraderna på Folkets Hem i Edsbyn. Dom är sådana Snökarna. Kvinnomagneter. Vi andra brukade avundsjukt titta på. Vi fick liksom kämpa mer för att komma dit Snölkarna befann sig redan innan dom börjat köra sitt förförarprogram.

Slut på natt-tankar.

Utelämnar de värsta. Av ren självbevarelsedrift.

Los är fint nu. Det mesta av det fina ser man såklart inte för att det är en massa träd i vägen.

Björnskit kring tomten. Spanar i natten men ser inte björnen. Synd.

En getingdrottning bygger bo i växthuset. Sju barnkammare bygger hon. Varför just sju? Är det uträknat? Slump? Finns det en plan där? Det är så mycket vi inte vet. Ja och människan ser sig själv ofta som solen, medelpunkten. fast hon – vi – bara är en del av allt precis som getingen är det.

Det tråkigaste är att jag måste ta bort det där boet. Går inte ha det i växthuset. Hur hanterar en getingdrottning en sådan motgång. En suck och sen börjar man bygga igen. Antagligen. Som alla levande. Man kämpar på. Livet är en kamp. Ingen joyride.

Men nu är mitt te i det närmaste slut. Jag skall njuta av de sista dropparna med själens hela uppmärksamhet sen tänker jag leka med min dator. Kalla det cadda och arbeta. Låtsas seriös. Fast det bara är som fotboll eller den lek med Dinkytoysbilar man ägnade mycket tid åt som barn.

Släpp fångarna loss det är vår.

Försöker med allt jag har på söndagen. Alla långa grejer. Ju längre dessto bättre. In med den bara. Jucka fram och tillbaks. Men kul är det inte. Det fungerar inte. Stoppet i köksavloppet sitter där det sitter.

Tänker att, på onsdag skall det resas. Kan köpa grejer då. Men inser idag på morgonen ett det här kommer att hänga över mig tills det är fixat. Jag får alltså inget gjort. Så jag drar iväg till Bollnäs för att köpa rensband här på morgonen. Ibland är det bättre att offra en förmiddag än en hel dag.

Nu då sväljer avloppet det vatten man spolar ner i det igen. Själv sitter man här och stinker avlopp. Det går liksom inte på något sätt få bort den där lukten. Fast nöjd är jag inte. Läcker lite i diskhon. Har inte lyckats fixa ännu. Möjligen behövs ny packning. Men lite tänk också. En av dom sakerna löser antagligen problemet.

Alltid är det något.

Men det brukar lösa sig till slut.

Man bör drömma våta drömma om boende i hyreshus med vaktmästare.

Gammelkroppen värker. Orkar inte med så mycket spring i trappor efter verktyg och grejer. Alltid finns det man behöver i källaren. Många steg blir det. Sen har jag fått ont i vänster hand av okänd anledning. Eftersom jag ogärna stödjer på min dåliga axelsida när jag skall upp från golvsittande så blir det lite åbäkigt att ta sig upp. Gör verkligen skäl för “pensionär” där och då när jag försöker kravla mig upp i stående utan att belasta varesig häger eller vänster arm. Det går sådär halvbra som man kan förvänta sig.

Det är samma sak också när man skall skruva upp ett rör som sitter fast. En hand finns att tillgå. En som alltså gör ont. Men om man placerar sitt knä lite strategiskt, lyfter upp högerarmen och lägger den på knäet, drar fram höger handen till röret i fråga. Ja då kan man fixa sådant där också.

Värre är det dock med att sätta gängtejp på något som sitter inne i ett skåp. Prova det med en arm någon gång skall ni få se. Man ler inte efter en stund.

Men halva jobbet avklarat alltså. Jag icke helt nöjd.

För övrigt är allt gott här på kullen. Förhoppningar finns fortfarand eom att kvällen skall ge tillfälle till några timmars jobbande. Alltså det som är detsamma som glädje här. Om jah nu inte skall åka till Bollnäs igen och köpa en packning. Men känner nog att “någon måtta får det allt vara” på resandet under en dag.

Ser att The Snöks skall spela på hembygdsgården den 16 juli. Så när Jompa (Snöken själv liksom) har man alltså inte befunnit sig sedan 70-talet. Ja och jo, snökar är och var dom ju allesammans. Alla med musik i blodet. Hion Martell och Han & Hans vänner har vi dock ännu inte sett här. Men Han, fast utan vänner, men nu med en vän har släppt nytt. Avskalat. Värt att lyssna på. Här. Det är mer på väg. Hårdrock är det ju inte. Men gott nog. Går nog att boka för hugade. Dom är sugna och inte döda. Ännu.

Måste ju sätta mig i studion jag med. Vad skall man annars med de där grejerna till. Så tuffa är de inte om ingen “musik” produceras med dom. Men det är väl tilt sådant semester skall användas. Om några veckor är man där. Ser tamefan fram emot det. Ett sjukdomstecken. Definitivt.

Men nu tidig mat. K skall på keramikkurs och fika med “tjejerna”. Men grundar med mat innan. Undertecknad anpassar sig.

Jag fryser…

Jag läser Lokatten, organ för Skrivare i Hälsingland till frukost. En skrift full med denna längtan och detta behov av att skriva. Ja det är väl det jag ger utlopp för här också. Lusten att fästa tankar “på papper” för att kanske möjligen förstå sig själv och det som ständigt pågår där inne i huvudet. Eller kanske är det helt enkelt bara ett måste. Att få skriva. Att få uttrycka sig. Tala på ett tryggt sätt utan retoriskt tävlande. Tro sig bli hörd fast man viskar det tystaste man kan.

Nope, jag är inte medlem i föreningen. Andra i familjen axlar den manteln. Jag har inga ambitioner i en endaste riktning. Lämna mig i fred och låt mig göra det jag älskar så är jag nöjd.

Men kanske är det bara en lärares uppmuntrande ord en gång i livet som skapar den där längtan. Är det inte den där uttagningen till gossekören på lucia som fortfarande är grunden till att man tror sig kunna sjunga, eller att man vågar ta ton. Kanske är det samma sak med skrivandet. De där uppsatserna som lästes upp för klassen. Kommentaren “du borde skriva en bok“. Det som man får dechiffrera till (ganska) “bra” och inget mer. Men som inte mattar längtan.

Fast det behövs inga “bra“. Längtan och behovet att skriva finns där ändå. Det där som måste tillfredsställas. Låter som en drog när jag tänker på det. Japp, jag är en missbrukspersonlighet. Men lasterna är åtminstone rätt socialt accepterade. Skriva, koda, äta.

Fast skolan förresten. Rödare uppsatser än de jag fick tillbaks kan inte många andra ha fått. Fast underligt är det. Det som den tidiga skolan slog ner på mest och uppmuntrade minst är där jag hittar mina talanger idag. Visst borde man väl skrämmas av det?

Fast idag. Caddar ett nytt kort. Anledning bristen på kretsar. Komponenter till de kort jag tillverkar idag går tidigast att få tag på januari 2023. Världen är upp och ner och bak och fram. Så gör några nya kort. Prototyper ännu så länge. Kanske inte blir något alls till slut. Som det är. Men försöker.

Fortfarande snurrar

på repeat. “Babylon faller” sjunger jag för full hals här i lokalerna. Skäms inte en enda sekund för det. Grejar bara vidare.