Vem fan har bestämt att en maskros är mindre värd än än solros tänker jag när jag går där och klipper gräsmattan för första gången i år. Vilket JÄVLA hittepå. Jag tycker dom är vackra där dom står maskrosorna. Japp de står mitt i gräsmattan, ibland mitt i asfalten och betongen. De förtjänar respekt. Kämpar. Det är inga jävla förnäma plantskoleväxter a’la hundratjugo spänn plantan inte. Nope, här har vi rejäl arbetarklass och gratis.
Så vem fan är jag att komma där med gräsklipparen och köra ner dom.
Icke!
Vägrar!
Sparar så många jag kan.
Fast med min gräsklippning är det som det är. Gräsklipparen gjorde väl sitt för sisådär tre år sedan. Ny är planerad som inköp i år men har ännu inte blivit inhandlad. Alltså handlar det om mekkande lika mycket som att gå och skjuta på. Jo då, den var självdragande en gång i tiden. Men det var då det. Nu skjuts det på i både uppförslut och nedförslut. Dessutom håller motorn på att lossna. Jo. Ja visst. Men den låter. Alltid något.
Men det är gott att få befinna sig ute. Rent av ljuvligt. Fysiskt arbete. Varenda cell i min kropp jublar. Ja och är mina celler glada så blir jag glad, själva ärtan i knoppen, det också såklart. Hur skulle de någonsin kunna vara på ett annat sätt.
Med halva gräsmattan kvar – jo mekkande tar sin tid – så ger jag mig för dan. Grön IKEA-soffa. Efter lite mat. Kanske finns något tilltugg. En film. Två? Ett liv som är både enkelt och gott.
Mer begär jag icke.