Day: 18 June 2022

Jag gör klar den där lådan av skräpvirke. Fuller den med två och en halv skottkärror kompost. Sen är mitt jobb gjort. K får plantera. Det är arbetsfördelningen.

Som om jag förtjänar det sätter jag mig i utemöblerna. Solen har precis tittat fram efter en dag som mest har spelat i regnligan. Där i stolen sluter jag ögonen och vips så kommer bilden av Nisse fram inom mig. Nisse och Nanny var våra grannar här när vi köpte det här huset. Vänliga och trevliga sådana. Pensionärer då när vi flyttade hit. Nyblivna. Åldrades under de år vi hade små barn. År som går så fort för att det är så mycket som skall hända då. Nisse med sporten. TV och godis och rykande färsk tidning på helgerna. Och så Nanny. Trädgård. Njuta av solen och en mycket vacker trädgård. Kaffe på verandan som alla som bott efteråt i det huset också njuter av.

Så tog stroken Nanny. Först en gång. Sen en gång till. Det är alltid svårare att resa sig efter den andra gången. Man orkar inte hur mycket som helst. Nisse blev ensam.

Som ensam så var det söndagens skidtävlingar som fortfarande var hans gostunder. En påse godis. Tidningen. Sen soffan framför tv’n. Men ensam.

Men varför jag tänker på honom är för att de sista året, ja då satt han sådär som jag satt nu. Med solen i ögonen i sin älskade trädgård. Där somnade han och satt i sin stol och sov gott. Och hösten eller om det var vintern efter så gick även han bort.

Hans vita Opel åker förbi ibland fortfarande. I minnet. Stannar till en stund och vi pratar lite. Pytt-Nils. Jag skulle vilja att han fick se framsidan här. Grusplanen. Den vi gav oss fan på skulle bli gräsmatta. Nisse trodde inte det gick. Men tji fick han. Nor är den det. Vi skulle jiddrat lite om det. Skrattat. Där fanns noll prestige. Båda lämnar bara goda minnen efter sig.

Ja sådär är det som gammal ocool gubbe att sluta ögonen. Man minns eller hittar på. Ingenting är märkvärdigt. Bara precis som det är för alla andra. För mig räcker det. Mer begär jag inte. En stund i solen är alldeles gott nog liksom.

Nu är det alltså jag som sitter där. Ingen kommer minnas mig sittande sådär.

Mockasiner på. Ett hårband. Lite vitfärg a’a måsskit på kindbenen. Ugh. En fjäder i bandet. Från höna. Sen lillyxan. Smyger sen ut i skogen. Letar en cowboy. Men tröttnar snart. Hittar inga cowboys. Inte en enda syns till faktiskt. I Los finns tydligen bara indianer. Går hem och snickrar en låda till solrosorna istället. Gamla bräder från vedhögen. Har väl arbetat i tre kanske fyra andra projekt redan de där brädorna. Egentligen pensionerade. Men får härbärgera solrosor till Ukrainas folks ära i år alltså.

Vi har fått ett matsälle i byn. Är det något besökande som kommer hit frågar efter så är det just ett ställe att äta på man vill ha. Nu finns det det. Lycka till önskar grodor och de synnerligen ocoola på kullen.

Läser programmet för Losveckan och det är mest tillbakablickar. Skiter nog i det där. Möjligen kan man tänka sig loppistur i indianutstyrsel.

Sjuttonhundratal framställs ofta som en gyllene tid. Men öppnar man ögonen så är den gyllene tiden nu såklart. Nu i varje ögonblick. Nu8. Nu. Nu. Bäst. Historien är viktig. Det är den som har tagit oss hit. Men blicken skall man rikta in i framtiden. Och så skall man göra på historien och det som de gamla byggde upp. Tittar man för mycket bakåt hamnar man ganska fort i en grop och ser inte längre någon framtid. Mycket av klagande och ojande har sitt ursprung i just det.

Men på kullen är allt OK. Skrämmande OK. Vet icke om jag gjort mig förtjänt av så mycket “OK”. Troligen inte. Använder för övrigt gårdagen till större delen till att leka med tekniken i studion och finner stort nöje i det. Avsikten är att bygga upp en miljö som är så lättarbetad som det bara går. Tro det skall vara möjligt att tassig dit. Rent lyxliv såklart hela vägen som bär fram till det målet. Inget endaste ett i det där har en nödvändighet annat än för min själs glädje.

Nu skall jag vandra ner i källaren och snickra klart den där lådan. En glädje finns i det också. Visserligen är det roligare att arbeta med nyinköpt virke. Men känns också helt rätt att återanvända och återanvända och att återanvända. Det är stor skillnad om man hela tiden är av nöd tvungen att återanvända eller om man har ett val. Idag finns det valet.

Tack säger man för det.