Det är gott att sitta här i sommarkvällen på sitt alldeles eget kontor. Alla fönster öppna. En svag ljum bris som man bara anar drar genom lokalerna. Ute helt tyst. Helt vindstilla. Svag blomdoft är det enda som på riktigt letar sig in med intryck.
Jo, jag gillar verkligen dom här sommarkvällarna. Stänger av den ständigt närvarande musiken med bestämdhet för att få uppleva det här med närvaro. Får en kreativ injektion rakt in i den största venen av det samlade intrycket. Vill bygga, konstruera, komponera. Allt på en gång. Men stillar mig. Njuter först och främst. Knappar på. Stilla och eftertänksamt.
För jag gör ju allt det där. Oftast 15/16 timmar om dagen. Jag har rätt att stilla mig och ta in. Ladda upp och fylla på. Ja det tycker jag.
Imorgon kommer regnet. Blåsten. Mycket av båda. Man får bära in det lösa. Grill. Parasoll. Sin hatt. Annat. Hoppas gör man att växterna klarar sig och överlever. Det brukar kunna braka till ordentligt när det kalla anfaller det riktigt varma. En strid av många som elementen hela tiden utkämpar. Fast här är alla goda. Offren egentligen inga. Här läker tiden verkligen alla sår utan klyschighetens generalers utsända hat från sina höga hästar.
Det är ingen konst att vara en ocool gubbe en kväll som denna.
Kan jag rekommendera en prenumeration av nyhetsbrev och tidning här. Inget behov alls av blind tro på vetenskapen. Man får ifrågasätta och mottagaren uppskattar argumentationen. Jo, jag lovar.
Det är bara jag som är vaken. Kullen sover. Eller vad vet jag? Vad händer bakom neddragna gardiner och stängda dörrar? Kanske pågår full aktivitet. Men tyst. Lugnt. Bara jag. Så känns det. En kulle för sig själv. Herre på täppan äntligen.
Upp med alla fönster såklart. Alla luftströmmar, hur små de nu än blir och är, välkomnas. De är i sanningen minimala. Fyrkantiga hus fungerar inte i det där fallet. Det behövs krökning för att få igång vindarna. Har man varit i Täby och de böjda husen där vet man. De är som stora Einsteinsegel de husen. Utan snurr då. Jo, människorna där i tenderar att vara rätt snurriga iof. Röstar fram moderater i ledningen år efter år. Jag menar tydligare tecken…
Tekokaren från Erikshjälpen knäpper till här på kontoret. Dags för mitt te alltså. Te alltid. -30 till +30. Troligen där under och däröver också. En del av livet och de tveksamma rutinerna.
Midsommar över. En vecka kvar till K’s semester. Min också alltså. Det är så det är att vara gift. Allt görs i par. Sammanväxandet. Men jag tror det skall bli skönt. Studio är förberedd för regniga dagar. Böcker är beställda. Grill och hängmatta och fungerande gräsklippare finnes. Vem behöver mer. Sol och ömsom regn är jag säker på att det blir.
Idag skall det kodas som om man hade betalt för det. Störande element undanbedes alltså. En sista chans liksom. Att få lite saker på plats. Veckan efter semestern brukar gå bort ganska rejält. Hjärngegga. Ibland kan det ta två och ända upp till tre veckor att ta sig upp ur den där geggan. Men då jävlar. Då är man som en fulltankad rymdraket i pensionärsform. Jo, ser en puttrande raket framför mig jag också som knappt orkar lyfta…
Ser en film i helgen. Coola pensionärer som drar omkring i London. Japp, “Coola pensionärer”. Det är 40-talisterna igen. Nu är dom alla pensionärer. I varje ålder dom har befunnit sig i så har den varit den nya trettio. Den coola åldern för tillfället är väl 70 plus. Det skall bli skönt när de passerar horisonten och lämnar begrepp och leverne åt oss mindre självupptagna vad det lider. Va? Jag (också) självupptagen?
Här ringer broder Ljungström. Musikern. Han har varit norrut och spelat i helgen. Segrat och erövrat. När vi vanliga vilar jobbar fantomen och artisterna hårdast. Vi vanliga klarar av det som vi brukar klara av.
Nu skall jag sätta på lite ny musik och sen tänker jag arbeta så länge jag orkar och vill och känner att vindar och vilja och träd och bin och fåglar och blommor hejar på och trivs.
