Jag vandrar runt på “min” kulle. Det är ändå rätt behagligt i solen trotts sexton grader. “min” är såklart bara ett sätt att se på det. Andra kallar kullen “sin” dom också. Ja och ingen av oss kan väl äga kullen annat än som i en text på ett papper. Kullen var här före oss och äger sig själv. Den kommer att finnas här långt efter att vi som kallar den “vår” är borta.
Det blir några planlösa vändor över tomten. Jag tänker på munkarna i Vadstena som avsäger sig världen och inser att det är ju precis det jag också gjorde den dag jag flyttade hit. Man flyr från världen för att finnas sig själv. Det svåraste sökandet som finns.
Men konstaterar att det är gott att leva. Jag har mer än jag kan begära av livet just för tillfället. Mycket mer. Känner tacksamhet för det. Men visst, man borde väl vara en tävlare. Men har aldrig varit det. Min väg är en annan. Det räcker med att finnas. Känna. Se. Förstå. Eller åtminstone komma nära allt det där.
Det är den 27’e och man betalar räkningar. Det blir mer kvar än man kan hoppas på. En glädje där också. Förtjänar man detta? Jo det fanns ett pris. Summan betald. Biljett till enkelt liv utlöst. Använder den nu. Låter konduktören klippa ut en trekant.
Får se bilder på avlägsen släkt. Det känns alltid lite konstigt. Att se dom där som gått före som man redan skapat bilder av i huvudet. Som levt hela liv. Egentligen borde man ha hört hemma någonstans. Eftersom alla de där människorna finns där. Men det fungera inte längre så.
Sme-Karl. Så ståtlig. Modern. Redan då. Kerstin som var hans. Min släkting. Man ser släktdragen från Ella där i USA. Oj vad jag skulle vilja se bilder på dom andra också. Brita. Min farfarsfar Nils Olof.
Fast egentligen är jag mer intresserad av framtiden. Men det de gamla byggt upp står jag på. Ingen kan komma ifrån det. Om man försöker förstå bara lite av deras liv kan man förstå lite av sitt eget. Tänker att det är OK bara man inte glömmer bort att leva i den tid man själv lever. Det där kan också lätt bli samma flykt som munkar och nunnor gör. Ja och sådan som flyttar från Täby till Los.
Musiken saknas mig. Det är därför jag slinker ner på kontoret ibland. Måste ha en musikinjektion. Egentligen behövs en liveföreställning före vintern för att fylla sig med musikalisk energi. Men har inte lyckats med det ännu. Jobbar på det. Lyckas kanske.
Jo, upplevelsen av en liveföreställning alltså. Mitt eget klippkort för scenframträdanden är sedan länge fullt använt. Kanske dock ännu inte förlåtet av alla.
Har förresten tittat på de senaste matcherna som fotbollstjejerna spelat. Kul fotboll. VA!!!! liksom. De spelar inte det där tråkiga fram och tillbaks, långsamt, händer ingenting, som grabbarna håller på med. Leker mer. Heja dom!
Nu skall jag hämta lite tvätt i tvättstugan och hänga upp den. Sen anser jag nog den här dagen vara avklarad. Inte mycket har blivit gjort. Många tankar tänkta. Få slutsatser. Men gör det något? Måste man nå resultat hela tiden. Knappast. Det räcker med att finnas. Är man en ocool gubbe på en kulle ute i ingenstans räcker det om livet bara är just så en dag i slutet av Juli serru. En sådan dag kan till och med anser vara upplyftande. Men hur får man en aktiemäklare att förstå något sådant?