Jag får PRO mervärde i inboxen. En ren förolämpning. Pensionärssmörja. Fast rätt såklart. Man måste gå samman om man skall få något gjort. Svagheten följer det solitära. Men… vadå… jag pensionär? Icke liksom. Inte ens när det vankas rabatter.
Hårda lungor här på morgonen. Svårandat. Är det döden? frågar jag mig såklart när jag vaknar kallsvettig i natt. Man är ändå en teatralisk fan. Tänker hjärtattack. Ja och måste gå igenom det där med att man inte vill störa sjukvården sådär på natten ens om det skulle bli allvarligare. Man får vänta tills det är normala öppettider. Ta bilen, inte ambulansen. Inte bråka. Inte synas för mycket. Två gånger har jag råkat ut för råskällande sjuksköterska pga av det. Men än känns det inte som det behövs i något avseende. Fröken Alvedon lindrar. I alla fall skapligt. Tillräckligt för att jag skall somna om i natt och nu här på morgonen är bara bröstont och tröttheten kvar. Dödsångest glömd och flinad åt. Alltså jobbar man. Knappar på.
Men identiteten. Att VARA pensionär. Svårt. Jo lätt när man checkar in de olika pensionflödena på kontot. Men i annat? Hur kunde det hända liksom. Träd som är stora men var små när man själv var ung och rynkiga, tunnhåriga kamrater från förr, är de enda tecken jag har som påminner. Möjligen också allt ont i kroppen. I övrigt är det ingen skillnad. Nope. I alla fall inte på annat sätt än att jag på många plan har den bästa tiden i mitt liv just nu. Jodå. Det har hänt i tidigare decennier också. Under många av dom. De flesta. Min bästa tid är nu. Det mesta av ungdomstiden oräknad. Handlar lite om inställningen att leva sitt liv också. Men enklare att leva än det är just nu det har det i alla fall aldrig varit i mitt liv.
Men tar en selfie till det här inlägget. Ja och kan man se mer pensionärsaktig ut än jag gör? Icke! Man har verkligen växt i epitetet “ocool gubbe“. Det framgår med all önskvärd tydlighet. Man behöver bara slå av alla filter och se verkligheten som den är. Kan jag leva med det?
Mänskorna är långt borta. Den närmaste är väl popstjärnan Ljungström som ringer ibland och uppdaterar mig om det lokala musiklivet. Kamrat T som fyller på med sitt från fabriken där jag själv kunde stått kvar. De flesta andra jag “pratar” med finns på säkrare avstånd. Minst ett hav finns det mellan dom och mig för var och en. Socialt inlåst och fastspänd på en kulle i ett Gult Hus är man. Skriker man högt “lämna mig i fred” finns såklart inget annat att vänta. Och vet du vad? Jag trivs med det där. I alla fall om jag får se andra människor och kan få ge mig på att läsa deras tankar och öden då och då under några enkla dagar under ett år då jag ger mig ut i verkligheten. Då när jag öppnar upp för intryck. Ser. Tar in. Innan jag kryper tillbaks upp på min kulle och blir solitären igen.
Tekoppen står och hoppar här bredvid mig. Vill bli urdrucken. Kräver det. Något att ta tag i. Jag har en hel sommars sommarprogram att lyssna ikapp. Har bara avverkat tre. Det är en skam. För jag har älskat den där serien under alla år. Tage D’s barn. Men inte det heller är som förr. Den där riktiga känslan som Tage letade kommer sällan riktigt fram längre. Det blir gärna elände. Elände är tydligen det enda som skapar känslor hos folk numera. Det glada och lyckliga skapar istället aggressioner och avundsjuka. Människan… Mer avskyvärd för varje generation. Men också fascinerande i sin anpassningsbarhet och uppfinningsrikedom.
Nej det var inte bättre förr. Bara annorlunda.
