Hudiksvallsförfattare. Trevlig läsning. Skulle läst med stor behållning även utan vetskapen om att min mamma också var just en hushållerska i Stockholm (i en doktorsfamilj) under den här tiden. Det uppstår såklart frågor. Det vanliga pockar på. Varför ställde man inte dom frågorna när man kunde? Men en kanonbok tycker jag. Del av en serie. Kommer definitivt läsa nästa del.
Måndag och obruten vecka framför sig. Man räknar med en del funna guldklimpar fortfarande. Förhoppningar som avtar mot fredagen. Lika varje vecka. Oftast känner man inte att man hinner fram hela vägen. Tiden rusar nämligen fram i min ålder. Ett år är inte så mycket längre och som en följd av det är en vecka med alla dess timmar ändå inget man hinner så mycket på.
Fast åsikter om hur mycket man hinner på en vecka har jag alltid stått på motsatt sida om i hela mitt liv. Har man varit konsult så är det så. “Det tar tid” säger man till motparten, den som skall ha jobbet. Den som alltid ojjar sig och bråkar om denna tid som såklart också kostar pengar. Vill inte betala för den tid som behövs. Det skall skäras. Minskas ner. Kortas. När allt är “klart” så är ingen nöjd och till slut blir det såklart både dyrare och inte bra ändå. Och det, mina vänner, är ALLTID konsultens fel. Har aldrig gillat det där. Man måste gilla pengar.
Men bara gott här på kullen annars. Till och med solen lyser på oss idag. Man borde vara ute. Men småjävlar eller om det nu är Luther själv (de som sitter där på onda axeln), har låst fast gubben på kontorsstolen. Säger “JOBBA” och det gör man. Inte helt utan glädje det skall villigt erkännas. Men till vilken nytta? Ja det frågar man sig. Ofta. Man får längta efter lunch. Sen längta efter middag. Ja sen efter att få sova. Som ett barn i början av sitt liv är man. Cirkelrörelsen och dess hemlighet.
Annars känner jag stort sug efter att få vandra efter okända gator och se nya platser. Den där känslan tilltar alltid här den här tiden på hösten. Städerna lockar. Drar i en. Lungor vill ha avgaser. Öron sirener. Kroppen trängsel. Fötterna skavsår. Strupen stark espresso. Stadsliv ‘a’la lantis helt enkelt.
Björnjakt nu här uppe. Man håller sig undan. Vad som helst kan bli en björn för den med gevär. Skjuter på allt. När de släpper fram fantasin. Ja annars med. Björnstek på julbordet. Men inte här.
Hälsingetoppen fylls på efter artikel. Det är bra. Något plågsamt är det dock för mig. Men vad gör man inte för en god sak? Sen glädje ju sådant här alla som tycker att allt som görs av andra än dom själva är dumt och dåligt. De får vatten på sin kvarn och den snurrar igång och mal på ett tag med mig då i det här fallet som måltavla. Ogillar. Skriker “lämna mig ifred” till alla onda tungor där ute.
Men jag skall återvända till mina näringar. Glädjen finns ändå just där. Och det är ju såklart bara genom att finnas där som man verkligen kan hitta en guldklimp också under veckor som rusar fram.
Hissar segel. Eller det gör jag väl inte. Ljuger bara. Är väl i det mesta en slö jävel. Inget annat. Synd. Var man lite alert hade man gjort nytta. Kanske.
Helg är på kullen. Det händer väl inte så mycket. Noll egentligen. Men det går det också. Om man då är sådär trött som jag varit. Det blir mest soffa. Ja och läsa. Somna. Dricka kaffe. Läsa. Somna. Inte mer med det. Liv som går.
Ute ur skuggorna en dag. Finns väl inte mer för det. Men andra gör det. Andra finns. Tack vare det där. Det glädjer mig. Mycket. Själv blir jag mest nedstämd. “Lämna mig i fred“. Tillhör inte dom som behöver strålkastare för att finnas.