Month: August 2022

Den insikten fick man snart ta till sig.

På kontoret igen. Går leendes in här. Det är här jag vill vara. Har det klart för mig sen många många år. Mitt värv här är också mitt liv. Mitt livsverk utvecklas inom de här väggarna. Så är det. Inget märkvärdigt med det. Bara ett liv som går. Ett av andra.

Idag är lillkatten här. Gammel och lillkatt kommer inte helt överens vilket gör att lillkatt ibland blir kvar här nere under natten för husfridens skull. Tar såklart med upp och matar. Nöjd lillkatt. Sover säkert resten av dagen. Drömmer katters drömmar.

Gårdagens utflykt ut i offentligheten är nu glömd och bortförd ur min hjärna. Jag är enkel på det viset. Men lär drabba mig igen. Det vet jag ju. Men det som känns som om en bomb som faller på ens huvud är för det mesta bara ett “jaha“. Livet fortsätter. Världen är stor. Man själv obetydlig.

Jag är enkel på andra vis också. Kanske enklast av alla. Vill bara säga det. En gång för alla. Stadfästa.

Idag skall det städas. Uppe i lägenheten. Pensionärssysslor. Jodå. Nog kan man använda en förmiddag till det. Jag hinner med det andra också. Det där nya lugnet inom mig som bor hos mig nu för tiden. Pensionärslugn. En ynnest. En gåva. Min bästa tid är nu,

Lördag ser regnigt ut. Kanske skall man sätta sig i “studion” då. Leka. Leva. Skapa. Men risken är såklart att man som vanligt är så trött att större delen av dan blir soffa, bok och drömmar. Halvfärdigt finnes. Inspiration också. Bensin till kreationer som suger.

Söker man på Hälsingetoppen på Spotify så får man en lista med de cirkus 1700 mest spelade Hälsingelåtarna för tillfället. Mycket Hälsingemusik blir det. Men berätta inte för någon för det där är hemligt än så länge. Hämtat såklart från Hälsingetoppen.online Tror det kan komma ut mer av det där. Ni önskar – jag levererar. Ibland. Om jag finner tid. Finner inspiration. Tycker önskningen är värd att tillfredsställa. Om mutorna (eller hoten) är stora nog.

Jag ger bort allt gratis. Allt jag gör blir till sand. Finnes samband där? Dålig affärside?

Funderar…

Med te i halsen som letar sig ut i blodet med sin stimulantia piggnar man så sakta till. Aningens fortare går det med det kemiska som hjälp. Trött nu på morgonen nämligen. Helt utan anledning. Som det är. Ibland tar sömnen. Ibland inte. Det spelar ingen roll hur många timmarna man sover är. För en sådan som jag är såklart inte det där så viktigt. Pensionen hamnar på kontot i alla fall. Man bara noterar detta faktum. En dag som denna. Jaha. Tacksam för att man bor i ett land där högern aldrig lyckades skapa åldringars armod och brödköer för dem som inte föddes rika och med silversked i handen. Där tillräckligt många fortfarande tror och är övertygade om att tanken att hjälpas åt är bra och fungerande.

Fast vi är en av världens mest ekonomiskt ojämställda länder.

Det mesta ägs av några få också här. Vi är trea i världen när det gäller ekonomisk ojämlikhet. Hissnande?

Sveriges miljardärer utgör 0,05 promille av befolkningen men äger mer än vad 80 procent av vad vi andra äger sammanlagt. Räck upp handen den som tycker att dom förtjänar det. Att någon kan förtjäna det. Bor vi tillsammans i ett land? Hjälps vi åt efter förmåga. Som förr.

Inget av det där kommer ens upp i den politiska debatten längre. Anses vara en slags naturlag. Men det är det såklart inte.

Trött blir man. Röstar på det minst sämsta. Alltid så. Man är inte ens nära att känna att man träffar rätt ändå. Övertygelsen sträcker sig längre.

Nu. I med ett par pluggar i öronen. På med lite musik i mobilen. Ja, varför inte med Hälsingetopplistan på scramble? Sen städa upp skiten. Den man själv ställt till med. Som det skall vara. Inga pigor här inte. Av princip. Vettu!

Lite Deep Purple mildrar oron som satt sig i kroppen. Eller nästan. Måste kasta mig in i koden. Nu. För att överleva. Ibland ställer jag upp på saker som jag absolut inte borde ställa upp på. Som jag borde säga nej, no och njet till. Så känns det. Det kan vara hur trevligt som helst. Ett socialt möte bara. Man pratar bort en stund. Det är när det ompratade sammanfattas och sprids som man tycker att man borde ha stannat i sitt gryt och hållit igen sin glappande käft. Men nu tackade jag ja. Får stå mitt kast. Tack och lov för att minnet är kort. Det har räddat mig förr. Mer än en gång. Tur.

Så onsdag. Nyss veckostart. Nu halvvägs mot veckoslut. Ja och inte har man fått så mycket gjort som man tänkte då när veckan startade. Men lite ändå. Van vid det långsamma. Droppen och stenen ni vet. Det är hur som helst som det är. Det tar tid.

Skall vara social idag. En kvart. Ovant. Oftast sitter jag ju här själv i singulariteten på min kulle. Jo frun räknas in i den. En specialarsingularitet är det på kullen med det stora gula huset. Men besök från Ljusdal idag på förmiddagen. Sådant hör inte längre till vanligheterna på den här kullen alltså. Men skall försöka uppföra mig (skapligt). Ja, om jag kan.

Förbannelsen håller sina händer över Los. Den där ådern med kobolt skulle aldrig ha följts och skändats. Före det pådraget var folket lyckliga och framgångsrika här på bygden. Det var lite som hobbitar före Mordor och härskarringar. Då. Nu förbannat. Alltså.

Jodå.

Det gäller att hitta den magiska kopparpannan. Bara den kan bryta förbannelsen. Ja antingen det eller flytta härifrån.

Flytta. Ja det gjorde farfar. Redan 1907 stack han härifrån till Stockholm och friheten. Smart farfar. Men sen blev det såklart inte så mycket med friheten. Han försökte i alla fall. Det sas att han läste för många böcker. Känns igen. Så sas det ofta på fabriken där jag jobbade i sju år också. läste man för mycket gick det åt helvete.

Fast det där med att läsa. Jag har hört många ingenjörer med stolthet säga att de aldrig läst en hel bok. Ja och vi pratar romaner. Som om det var bra. Hur skall man kunna bygga det vackraste broarna, husen och allt det andra utan att ens orka försöka förstå dem man bygger sakerna för. Jobs fattade det där. Romanerna och novellerna är viktig. Att se och försöka förstå hur världen ser ut genom andras ögon. Det är den möjligheten de ger. Efter att man åtminstone försökt förstå människorna kan man ta sig ann ekvationerna. Helst inte förr. Inte om man vill göra ett bra jobb.

Fast vad är ett bra jobb. Vad är vackert? Vad är nyttigt? Vad är nödvändigt?

Men jag skall låta den här dagen starta. Regnet igår och under natten tog med sig det mesta av det kvalmiga som hängt i luften. Befriande friskt luft kommer in här i lokalerna genom de otätade stora fönstren på kontoret. Bra och skönt den här tiden på året. Inte lika roligt i vinter. Sådär som det är med allt. Inget är bara gott eller ont. Nope inte ens Putin. Man behöver bara byta perspektiv så blir saker väldigt fort något annat. Det är därför vi har åsiktsfrihet i land som vårt. Man får tycka vad man vill. Uttala det. Slippa fängslas för sina åsikter. Bemöta åsikter som man inte tycker om kan man göra med sina egna fria åsikter. Argumentera för sin sak. Försöka övertyga motparten. Just det fungerar oftare än man tror. Åtminstone varje gång bättre än att ta upp en revolver och skjuta bort allt man inte tycker om eller tror på.

Det har inte ens börjat på riktigt men man är redan trött på valdebatter och gnäll. Hur i helvete skall man orka en hel månad till av det här? Nope vet inte. Inte heller hur man skall klara de tre månaderna eftervals kalabalik. Det är nu “survival of the fittest” testas. Ocoola gubbar är alltså på väg att falla ifrån redan i den inledande delen. Som förväntat. Men synd tycker i alla fall vi ocoola.

Regn under kvällen också. Trevligt sådär. Kodarväder. Fast tyvärr är inte de andra delarna av hjärnan med mig så det bli i alla fall inte så mycket.

Läsglasögon, nya, på ingående. Omackköpta. Alltså dyrare och förhoppningsvis bättre. Har aldrig behövt läsglasögon tidigare eftersom jag varit närsynt. Men starroperationen ändrade på det. Fast valet inför operationen var att ha just närsyntheten kvar. Man får inte alltid som man vill eller som man lovas. Men lätt när alternativet var bara grått, grått, grått så var det enkelt att bli nöjd ändå. Världen har bara varit full av mer färger än efter den operationen när jag överdoserade på morfin på Hudiksvalls sjukhus en gång i tiden. Ja jag hade inget med överdoseringen att göra annat än att vara mottagare av sprutorna från nattjobbande sjuksköterska. Men färgglada ormar såg man då. Odöda. Rent av levandes och kravlande. Inget man somnar ifrån. Efter startoperationen de vanliga färgerna. Men förstärkta. Det stora gula huset på kullen såg nymålat ut. Bilen nylackad. Trädens gröna förstärkt och de har aldrig varit grönare än då. Skulle gärna stannat i den världen. Höll i sig ett tag. Numera är det ganska grått igen. Synd.

Läser roman om Hudiksvallsflicka som reser till Stockholm och blir hushållerska. Skriven av en annan Hudiksvallstjej förresten. Tiden är strax före kriget. Morsan gjorde samma sak under samma tid. Man önskar man ställt fler frågor till morsan medans hon levde såklart. Försent nu. Bra bok hur som helst.

Återstår idag gör väl egentligen bara att lägga sig och läsa en timme. Just boken som jag pratar om ovan. En bra bok drar liksom i en. Vill att man skall slutföra. Samtidigt vill man ju läsa på och läsa på i en bra bok. Vill inte att den skall ta slut. Men slutar gör dom ju rätt vad det är. Då står man där. Förlagen uppfinner serier av böcker för att stilla det där. Ja och man är lättköpt. Inhandlar nästa del och nästa… En ocool sucker.

Men egentligen är det aldrig för sent.

Så varför en sådan rubrik då?

Ingen aning.

Nope tametusan. Skiter i det här och går upp och läser. Ja det gör jag! Jobba får man göra i morgon. Varför inte liksom.

God natt!

Så är åskväder på väg bort. Kort strömavbrott – men annars allt gott. Lödning avklarad. Nästan. Återvänder till kodandet. Katterna sover. Endast en gammal kodare är vaken (här på kullen).