Det mullrar. Kollar. Japp åskväder närmar sig. Man får alltså löda. Då…
… ringer popstjärnan från Hudiksvall. Oftast hetandes Ljungström. Vi pratar bort en timme igen som vanligt. Har lätt för det. Högt och lågt avhandlas. En god man som borde fått sin surströmming som planerat. Får nog till slut.
Men löda var det!
En vetenskap uppfunnen av överklassen för att beröva underklassen frukterna av dess arbete
Source: Jan Guillou: Klassamhället mer ojämlikt än på 1600-talet – Två gripna efter villabranden
Jodå måndag,. Underbara måndag. Alltid så. Såklart. En hel obruten vecka föröver. Man bör hinna saker. Gillar känslan. Mycket. Mest. Hurra. Borde fira med tårta.
Bestämmer mig för att röra mig ut en sväng utanför den bekväma zonen. Ibland måste man göra det, och det för andra, vore det bara för mig hade jag med bestämdhet stannat kvar i det obemärkta. Jag kommer att lida. Det vet jag. Helt säkert så. Men för en god sak. Åtminstone det.
Framgångar på blåtandsfronten idag. Nu går det ta sig hela vägen härifrån om man vill. Men jag är galen och vill testa några andra saker också innan jag ger mig iväg efter den väg som skulle kunna leda fram mot framgångar som inte finns. Men allt för att få in alltsammans in i kroppen/knoppen.
Trafikverket levererar räkning för överkörning över Motalabro. Vet inte vad jag skall tycka om det där. Tycker man skall dela på infrastruktur solidariskt. Fast man bör såklart vara pragmatisk på samma gång. Möjliggör det där tidigareläggningar av nödvändig infrastruktur så varför inte? Men grundprincipen bör ändå vara att vi tillsammans tar smällen för det som är gemensamt.
Lämpligt att betala den där tian är det nu för tiden i alla fall. Swiiiiish så är det fixat. Och Swiiiiish hit och dit så är diverse parkeringar fixade.
Stockholm fick man tydligen däremot åka in i utan avgift. Förvånad. Men bidrog till huvudstadens ekonomi med parkeringsavgifter istället. Tre hundra spänn för en natt på Kungsholmen. Fast det var det ändå värt. Vår bil var den med marginal fulaste i Rådhusgaraget den natten. Laddstationerna vid varje parkeringsplats fick den ändå att se ut som en nu frän elbil. Den gamla röda franska har aldrig gått bättre sen den fick känna av en natts bilarnas uppmuntran där. Allt annat i garaget var +2020 såklart. Vi lyckades med gemensamma ansträngningar dessutom för en gång skull klara en hel resa utan parkeringsböter. Noll sådana är en seger. Två normalt.
Skavsåren på fötterna efter semestern har jag fortfarande kvar. Men det gör till att man offrar sig. Semester är ingen lek. Det vet alla.
Igår när jag la mig var det bäcksvart ute. Höstens mörker liksom kastas över en. På våren hänger man med när ljuset ökar mer och mer för varje dag. Men i princip är det midsommar och fantastiska nätter och sen boooom, mörker som varar ända till nästa midsommar. Men sådant där härdar väl oss nordbor. Det är den här tiden vi uppfinner skiftnycklar, Spotify och annat. Iskalla vindar. Isbark på rutor som behöver skrapas. Bilar som kört fast eller inte startar. Så man längtar.
Resan ned till Stockholm stillade inte mitt storstadssug. Skulle behöva några dagar till i storstaden. Trängsel, avgaser, mysiga caféer, människor man kan fantisera om, musik, sirener. Ja allt det där. Måste bli Paris kanske… Punkrunda på billigt vin.
Funderade ett tag på att bygga en båt med solpaneler, motor, gps och “satellittelefon” och åka iväg till Trondheim och sätta ner den i Atlanten. Sen följa den och se var den hamnar. Flaskpost liksom. Tänk om det fanns tid till allt man skulle vilja göra? Livet skulle ha blivit ännu tokigare än det redan är. Fast kanske gör jag det där en dag. Ändå. När jag har fått vara pensionär ett tag. Eller om.
Livet här på kullen är hur som helst inte alls dåligt. Nu skall jag dyka ner i min kod igen och glömma allt annat. För att jag kan. För att jag vill. Ja och tamefan om jag inte flinar lite nu när jag sätter punkt. Tjosan och hej vad det går….
En kulle där den står och mitt i Los eller inte alls. En ocool gubbe med fru. Helg. Det händer inte så mycket. Och just det är skönt. Två dagar som mest bara går på av sig själva utan att göra speciellt mycket väsen av sig. Som en viskning i luften bara, så rör sig helgdagar framåt. Ja och man åker med. Mår inte allt för dåligt av sysslolösheten och det enkla livet.
Det grillas här på kullen (och i Sverige). I dagarna två. Också det tillhör det lättsamma livet. Jag lyckas som vanligt bränna somt men välsteka annat. Det är som det är. Totalt sett gott ändå. Stenåldersliv. Men köttfritt. Blir aldrig kock på etablissemang. Rose’ som törstsläckare. Bespottat innan rikingarna med nåder och utfällt lillfinger tog sig an det igen en dag efter år av utskällt förakt. Packet hängde på. Här på kulle alltid omhuldat och gillat. Rakt nedstående “gilla” från Uppsalaårens kinaresturangers gräsliga men billiga karaffers salongsfyllor.
Oket bär man själv. Alltid. Ingen gör det åt dig. Men just nu tämligen lättburet i mitt fall. Som en kubikmeter luft. Som mest. Man blir inte trött av det. Oräknat då de 100 tusen kilo luft man går och “bär på” precis som alla andra alla vanliga dagar. Eller 103 200 kg per kvadratmeter vid havsytan. Vi boende på kullar har det alltså lättare än nära havsfolk och Holländare som får slita mest under luftpelarens prövande tyngd.
Fast kulle är bra. Hit hörs inget klagande. Inget gnällande. Inget ojjande. Man får stå för allt det där själv. Skriker man dessutom högt så hörs det över hela byn.
Min käre vän popstjärnan försöker mildra sitt sågande av min senaste låt. Rädd såklart att jag aldrig mer skall svara i telefonen när han ringer. Men jag har allt varit med om tillräckligt många spelningar med tre personer (som sover) i publiken och “på plats fanns också ett rockband som mest bestod av uppskruvade förstärkare” som recension, ja och åtskilligt annat av den där karaktären, så, känsligheten på den punkten är nära noll. Ja och jag kan ju alltid ge igen nästa gång popstjärnan själv ger ut en låt. Problemet är bara att han är så förbannat bra på det där låtsnickrandet så det sällan finns något att klaga på. Men även Akilles hade sin häl. Så en vacker dag… 🙂
Hela sanningen är väl annars att man lättast tar till sig det negativa. Det sätter sig som hullingar i kroppen. Är svåra att bli av med. Allt det där positiva det bara rinner av en rakt ner i närmaste bottenlösa ventil som om det aldrig funnits. En sorglig läggning. Dålig självkänsla men bra självförtroende.
Ungar börjar i skolan den här veckan. Ännu fler återvänder från semester. Oxdragarveckor framöver för alla. Ett av två stora sådan här dagar/gonblick i mitt liv är när jag läser in gymnasiet och läser en terminslång preparandkurs på KTS i Katrineholm. Att kasta sig ut i det okända. Skulle det gå. På fabriken sas det att varannan en med vår (arbetar)bakgrund blev tokig om man pluggande. De som vill iväg skulle hållas kvar. Ändå fanns jag då där. Tog språnget. Bort. Allt sammanfattat i en solig augustidag när man är på väg till den där skolan den första dan. Ja och den sista när man stänger dörrarna och ensam vandrar ut därifrån med bra betyg i bagaget och nya vägar att vandra och hel värld vidöppen och väntande lockande på en.
Den andra är Uppsala. I princip direkt efter. Fysikstudier på universitetet väntar. Sol. Augustidagar då också. Skulle man klara det? Allt hänger på en själv. Tåget upp krockar med en bil. Killen och tjejen i bilen avlider direkt. Allt upplevs som en lätt störning bara. Så ungdomligt uppfylld av framtiden är man där att det där oerhört hemska bara passerar. Man går ungdomligt egoistiskt vidare. Första lektionen. Vägen till Fysikum går genom Engelska parken. Analys. Allt läraren säger går över ens huvud. Förstå får man försöka göra på kvällen. Natten. Fattar att här gäller det att ligga i. Men man fixar det. Tror det nästan inte. Finns aldrig tid till att fira. Bara plugga. All tid. Tills datorerna fanns där. Nationer och annat går mig förbi.
Inget av det där betyder såklart något för någon annan än mig. Tiotusentals människor gör det där varje år. Det är inget märkvärdigt. Ingen bedrift. Men i kampen med dit eget liv kan det såklart vara en bedrift ändå. Kanske till och med stor. Men bara för en själv. Lika stor som bedriften var för den medelålders kvinnan som var rädd för att åka buss men som ändå steg upp på den, livrädd, skakande och kallsvettig, och åkte från hållplats A till hållplats B, under mitt sommarjobb på Ulleråker, Uppsala där på sommaren. Hade jag priser att ge så skulle mitt gått till henne. Utan tvekan. Nu kunde jag bara vara med. Som stöd. Som räddningsplanka. Om det inte skulle ha gått. Hon en hjälte.
Jag vet inte alls vad som väntar “det här läsåret” för mig själv. Att jag lär mig nytt är självklart. Vetgirigheten har följt mig genom hela livet på gott och ont. Troligen blir det dock inga storverk gjorda nu heller. Jag är en enkel man som sällan lyckats mäta mig mot andra på någon högre nivå. Har sällan känt det behovet heller. Har helst bara velat bli lämnad i fred så att jag fått ägna mig åt mitt. Ensamheten har alltid varit det jag varit minst rädd för.
Tänk om den här killen hade kända föräldrar. Scenen hade varit en fullsatt Globen och lika i världens alla huvudstäder. Nu heter han Anton Roth och kommer från Söderhamn och skall ha oerhörd tur om han tar sig dit även om hans musik är av yppersta världsklass i sin genre.
Lägg alltså namnet Anton Roth på minnet. Nykoppling på Hälsingetoppen from idag. Låt inte andra bestämma vad du skall lyssna på. Välj och bestäm själv! På Hälsingetoppen finns många andra guldkorn som denna. Det fantastiska är att det gäller varje by, stad, samhälle i det här landet. Guldkornen finns överallt. Men man måste orka leta. Inte vandra efter andra som en blind och oförmögen dumbom.
Hälsingetoppen publicerad. Backuperna fixade. I den ordningen. Alltid. Nu är det fredag. En helt vanlig dag i veckan. I alla fall fram emot kvällen. Den som är ledig och alltid har varit det (om det gått).
Jo fredagskvällar har varit heliga i mitt liv. Jag må ha jobbat all vaken och halvvaken tid övriga dagar, helger som vardag, men fredagskväll har varit vilodag. Jodå, i princip har det lyckats också. Utom några då såklart när man varit ute på jobb eller då en deadline verkligen krävt att “nu jävlar”. Fast har försökt att följa regeln också när det varit så hett. För att överleva.
Nu sitter jag här med en kopp te. Det är inte så bråttom. Har adderat två artister till Hälsingetoppen som båda såklart puttar mig själv längre ner där i listan. Självplågare är man allt. Men tycker nog jag ändå gör en gärning med den där listan. Tänk så mycket artister det finns i Hälsingland ändå. Som man inte visste fanns. Så mycket bra musik. Ja och då har antagligen listan bara en bråkdel av dom som finns med ändå. Ja jag skulle nästan kunna tänka mig ett tidningsreportage fast jag inte gillar sådana något vidare numera, bara för att sprida informationen om dess existens så att fler kom med.
Fast egentligen skulle det vara wikipediasidor såklart. Ungefär som de vi gjorde här för Edsbyn (som också borde in i wikipedia). Då kunde man få med också de som inte finns på Spotify. Dessutom få med information om artisterna/banden och medlemmarna. Lite anekdoter, bilder och så. Men det är det där med tid. Jag jobbar redan all vaken tid med annat.
Någon frågade om man inte blir ledsen “om ingen lyssnar på ens musik“. Ja och jag måste tänka efter såklart. Blir man det? Och efter lite tänkande så nej. Svaret är nej (fast ingen tror riktigt på en när man säger det). Visst. Man kan känna det som om man inte finns till. Att man inte syns. Men processen att göra det man älskar räcker. Sen när man skjutsar ut låtarna så hade det såklart varit jätteroligt om folk hade tagit emot, hyllat och gillat. Men om dom inte gör det så får man gå tillbaks till sig själv och fråga vad man själv tycker om det man skapat. Ja och tycker man det man gjort ändå är OK så kan man vila i den känslan. Att ha många lyssnare på sin musik säger dessutom så väldigt lite. Folk lyssnar på det de känner igen. Det andra lyssnar på. Inget fel i det. Att ta till sig sådant som man inte hört tidigare kräver energi från en själv. Den energin har de flesta människor väldigt lite av. Följare är en annan femma. Det som talar om hur populär man är som band/person. Om man har cred. Lågt antal följare är sämre än lågt antal lyssnare. Kanske. Det gäller att finnas i andras ögon. Där kan man hitta det ledsna också såklart.
Fast mycket handlar såklart också om integritet. Att sälja sig. Jodå, jag har också spelat i coverband och dansband (väldigt korta perioder dock. Försökt att vara nästan lika bra som en bandspelare. Och fått ovationer och applåder för det. Enkelt inhämtade. Men någonstans måste man bestämma sig för vad man vill. Är det spelningar? Stor publik? Pengar? Eller har man ide som man tror på och som man vill fullfölja. Japp, fast den inte har en stor publik. För mig har det sista varit det självklara valet. För andra har annat varit viktigare. I grunden handlar det väl om vilka krav man har på sig själv för att orka leva med den man är. Inget annat. Enkelt egentligen.
När jag tänker på det gäller väl det där allt annat också. Hur mycket av sig själv är man beredd att sälja ut och ändå stå ut med sig själv. Min tröskel är nog rätt låg där. Ja och priset är högt på mina drömmar. Om nu någon velat ha dem.
Jag skall fortsätta med mitt Blåtandskodande här på kullen idag. Saker börjar falla på plats och jag fattar nästan vad jag håller på med nu. Nästan… Ända fram kommer man aldrig. Man får låtsas att man fattar…
