Barfota på solvarmt gräs. Visst är det att skämma bort sig? Så vandrar jag i trädgården på eftermiddagen. En stund i alla fall. Tänker att det inte är så dumt. I alla fall inte när solen är framme. För annars är värmen inte mycket att hurra för denna dag. Men man tar vad man får. Ja och drömmer gör man kanske lite om att samma fötter fick vandra nära hav i solvarm sand där vågor från en annan kontinent når land. Varenda våg som en resande som kommer hem. Som ett löfte. Med en historia att berätta.
Annars är det mest blåtandskodande idag. Rolig kodning. BLE. Mycket att lära fortfarande. Det bästa jag vet. Lära sig nytt. Är det något som etiketterar min person så är det just det. Att aldrig sluta lära sig. Att aldrig tröttna på den processen. Vetgirighetens fånge både på gott och ont.
Nu på kvällen bombarderar solen mig med allt den har när jag går ut och vattnar i växthuset. Fån min position står den lågt. Berg i vägen. Den lyser också rakt in på kontoret bortifrån vägen mot brandstationen. Som en tjuv rör den sig här inne. Sökande. En som lås och stängda dörrar inte hindrar. Och jag förundras som vanligt över de åtta minuterna det tar för ljuset att nå hit från solen. Men också materiens interaktion. Allt bestå i princip av tomrum. Ändå kan den tunnaste skiva hindra solstrålarna. Men inte utan att bli påverkad. Aldrig det. Sen glas då. Detta magiska glas. Som släpper igenom ljuset. Men utestänger det mesta av annat slag. Bandybollar till exempel. Eller fotbollar. Deras enda chans är att förgöra. Då kan de ta sig förbi. Men fotonen ha ringa problem. Ändå är båda elektromagnetisk våg och materia på samma gång. Dualismens offer. Skönhet. Ständig magi åt vilket håll man än tittar.
Det nya körsbärsträdet känner fortfarande av ensamheten och darrar lätt i vinden. Nu långt bort från sina fränder, de det växt upp i trygghet med under några år. Jag prata med det och försöker lugna. Förklarar att det kommer att bli älskat här på kullen. Bli omskött. Smekt. Gödslat, Ansat. Ja och älskat igen. Precis som Eken, Oxeln, Lilly & Annas plommonträd, ja och alla de träd här på kullen som människor i generationer före oss planterade. De som under några decennier hamnade i vår vård. För att vi i vår tur skall överlämna träden här på kullen till andra efter oss som har till uppgift att sköta om och bevara. Ha tålamod med. Som äppelträdet som var så nära döden när vi kom hit. En pinne på en nästa helt barkfri stam. I år dignar det av äpplen. En seger för tålamodet. Ja och viljan hos allt levande att vilja leva. Vackert.
Just idag känner jag att jag vill stanna här. Att det här är min plats på jorden så länge jag nu lever. Men egentligen betyder inte platsen så mycket för mig. Där hatten ligger osv. Det fungerar. Fast tanken på Hälsingland värmer mitt hjärta. Mer så ju äldre jag blir. Fanns jag någon annanstans i världen skulle jag nog längta hit. Bergen skogarna och sjöarna. Ja havet också. Så jag stannar nog. De sista åren också. Lika bra, nu när så många år gått och man funnits här i skogarna i sin självvalda exil.
Tittar på en film på nätet som en kommun snickrat ihop. Med finns bilder som jag tog en gång. Ingen credit för dem får man. Lite the story of my life över det. Men inte mycket att bli speciellt upprörd över heller såklart. Har hänt förr. Händer igen.
Oxdragarveckor föröver nu. Många har väl känt av det idag när de kommit tillbaks till jobbet. Jul är nästa ledighet och för de flesta blir det inte så mycket ledigt då heller. Några dagar och sen samma sak under våren fram till påsk. Dra, dra min gamle häst. Själv välkomnar jag. Men som varandes pensionär må det vara förlåtet.
Med det stycket återvänder jag till BLE världens mysterier. Jag gissar att jag inte kommer att kunna hålla mig från att skriva åtminstone en mening i morgon också. Socialt utarmad som jag är.