Lite Deep Purple mildrar oron som satt sig i kroppen. Eller nästan. Måste kasta mig in i koden. Nu. För att överleva. Ibland ställer jag upp på saker som jag absolut inte borde ställa upp på. Som jag borde säga nej, no och njet till. Så känns det. Det kan vara hur trevligt som helst. Ett socialt möte bara. Man pratar bort en stund. Det är när det ompratade sammanfattas och sprids som man tycker att man borde ha stannat i sitt gryt och hållit igen sin glappande käft. Men nu tackade jag ja. Får stå mitt kast. Tack och lov för att minnet är kort. Det har räddat mig förr. Mer än en gång. Tur.
Så onsdag. Nyss veckostart. Nu halvvägs mot veckoslut. Ja och inte har man fått så mycket gjort som man tänkte då när veckan startade. Men lite ändå. Van vid det långsamma. Droppen och stenen ni vet. Det är hur som helst som det är. Det tar tid.
Skall vara social idag. En kvart. Ovant. Oftast sitter jag ju här själv i singulariteten på min kulle. Jo frun räknas in i den. En specialarsingularitet är det på kullen med det stora gula huset. Men besök från Ljusdal idag på förmiddagen. Sådant hör inte längre till vanligheterna på den här kullen alltså. Men skall försöka uppföra mig (skapligt). Ja, om jag kan.
Förbannelsen håller sina händer över Los. Den där ådern med kobolt skulle aldrig ha följts och skändats. Före det pådraget var folket lyckliga och framgångsrika här på bygden. Det var lite som hobbitar före Mordor och härskarringar. Då. Nu förbannat. Alltså.
Jodå.
Det gäller att hitta den magiska kopparpannan. Bara den kan bryta förbannelsen. Ja antingen det eller flytta härifrån.
Flytta. Ja det gjorde farfar. Redan 1907 stack han härifrån till Stockholm och friheten. Smart farfar. Men sen blev det såklart inte så mycket med friheten. Han försökte i alla fall. Det sas att han läste för många böcker. Känns igen. Så sas det ofta på fabriken där jag jobbade i sju år också. läste man för mycket gick det åt helvete.
Fast det där med att läsa. Jag har hört många ingenjörer med stolthet säga att de aldrig läst en hel bok. Ja och vi pratar romaner. Som om det var bra. Hur skall man kunna bygga det vackraste broarna, husen och allt det andra utan att ens orka försöka förstå dem man bygger sakerna för. Jobs fattade det där. Romanerna och novellerna är viktig. Att se och försöka förstå hur världen ser ut genom andras ögon. Det är den möjligheten de ger. Efter att man åtminstone försökt förstå människorna kan man ta sig ann ekvationerna. Helst inte förr. Inte om man vill göra ett bra jobb.
Fast vad är ett bra jobb. Vad är vackert? Vad är nyttigt? Vad är nödvändigt?
Men jag skall låta den här dagen starta. Regnet igår och under natten tog med sig det mesta av det kvalmiga som hängt i luften. Befriande friskt luft kommer in här i lokalerna genom de otätade stora fönstren på kontoret. Bra och skönt den här tiden på året. Inte lika roligt i vinter. Sådär som det är med allt. Inget är bara gott eller ont. Nope inte ens Putin. Man behöver bara byta perspektiv så blir saker väldigt fort något annat. Det är därför vi har åsiktsfrihet i land som vårt. Man får tycka vad man vill. Uttala det. Slippa fängslas för sina åsikter. Bemöta åsikter som man inte tycker om kan man göra med sina egna fria åsikter. Argumentera för sin sak. Försöka övertyga motparten. Just det fungerar oftare än man tror. Åtminstone varje gång bättre än att ta upp en revolver och skjuta bort allt man inte tycker om eller tror på.
