En dag kvar den här veckan. Tiden som går. Ocool gubbe som inte tycks hänga med. För “går” är världens underdrift. “Springer” skall det vara. Man hinner ju ingenting. Men det är tydligen såhär pensionärsliv är. Alla pensionärer säger ju att det är mycket att göra. Löjligt tyckte man förr. Sant tycker man nu. Troligen beror det på att vi åldringar rör oss och tänker så långsamt. Japp!
Ur-drottningen är död. England får en kung med stora öron. God save the queen är hur som helst en bra låt. Det enda jag har att säga om det där är det. Egentligen. Liksom.
Får en bankgiroavi på 12 kronor. Det är den första bankgiroavin på trettio år skulle jag tro. Kostar fyrtioåtta kronor att lösa ut de tolv. Världen är rent knasig.
Men nu skall jag vandra uppåt och leta upp min bok. Halvbra Svensk deckare. Men man får tugga i sig. Det hela utspelar sig i alla fall på Västkusten. Alltid något. Havet finns nära. Skapar längtan.
Pellets förresten. Det hamstras. Allt håller på att krascha. Igen. Slutar väl med att vi sitter i ett enda rum. Det med spisen i. Men det går det också. Man får se det som en krigsinsats. För tydligen kommer krigsvinter för över. Huka er alla. NU!
SD verkar ju gå fram ut av bara helvete. Det kan man verkligen gråta över. Kan man fortfarande vara stolt över Svenskarna?
Jag möter Sorgen ibland när jag är ute och går på en av mina morgonpromenader (törgår). Sorgen och jag nickar alltid mot varandra när vi möts. En snabb kram efter det att vi insett att våra leenden inte riktigt når ända upp till ögonen och sen fem hårda killklappar på ryggen innan vi unisont frågar “hur det är“. För vi har mötts förr. Ofta. Känner varandra. Kan väl i princip anses vara vänner. Goda vänner… Men inte så nära varandra ändå att vi någonsin har skickat julkort eller fyller-jämnt-gratulationskort till varandra. Men Sorgen och jag möts oftare än de flesta andra jag idag kallar “mina vänner”. Jo vi följer till och med varandra på Spotify. Hejar och applåderar när en ny deppig låt släpps som inte kommer att bli nästa världshit.
Det kan låta nedslående det där såklart. Att vara vän med sorgen. Men så är det inte alls. Vi träffas oftast när jag är som mest kreativ och numera kan vi skratta och skoja om allt möjligt, ja sådär som det är om man känner varandra väl. Jag tror det är där Sorgen har sin uppskattning av mig med. Att jag inte låter mig nedslås av hans uppdykande. Inte faller till marken och ber om nåd så fort vi ses. Som så många av dem som kallar sig starka.
Fast enligt Sorgen så kommer den dagen för mig med. Han är ärlig på det sättet. Övertygande. Men då, när det är dags för det där, då är det ju bra att vi är vänner. Att man får det igenkännande leendet, kramen och de fem ryggdunkningarna innan man faller till marken och ber han/hon/det/gud om nåd. Ja det tror jag. Sorgen är inte lika säker på den saken. Har sett dem falla som aldrig någonsin trodde de skulle falla.
“Han” skriver jag förresten. Men Sorgen är nog mer en “hon”. HBTQ typen. Utan flagga och parader. Det där stör mig inte. Har själv problem med min identitet då och då. Är jag en cool eller en ocool gubbe. Ja “gubbe” över huvud taget? Man vet inte allt utan åker bara med. Gillar de flesta även om de är komplicerade eller kanske just därför.
Sorgen säger att det varit en kämpig morgon. En hel hög med besök har han klarat av. Ja och klockan är inte ens nio. På två ställen han skulle besöka öppnade döden när han knackade på. Eländiga besök. Döden med sitt pompösa sätt har han aldrig gillat säger han. Men de besöken är inte så vanliga ändå. Mest gäller det bara vanligt liv utöver det. Folk som sviker. Folk som inte håller ord. Folk som inte fanns där när de behövdes som mest. Det där onödiga som Sorgen kallar det. Som man inte borde behöva blanda in honom i. Bara man kunde prata med varandra. Inte hade så bråttom med allt.
Vi har sällan tid att stå och prata så länge med varandra Sorgen och jag. Han har sitt och jag har mitt. Så blir det också idag där efter skogsstigen. När jag står där uppe på berget ser jag hur Sorgen går ner mot byn. Jag hoppas han bara har småsorger kvar att dela ut nu innan han får gå hem och vila den tröttes vila. Själv känner jag mig nästan lite upprymd. Så som skogen och tystnaden alltid gör med mig. Man har fått ännu en dag att leva.
