Day: 14 September 2022

Dags att lägga sig för den här gubben. Jo han som var trött redan vid tvåtiden tidigare idag. En ren eftergift för ålderdomen. Aldrig att jag tidigare skulle gett mig såhär tidigt om flytet finns där. Ja och det gör det nu. Men man förfaller. Orkar inte som förr. Ändå inte lastgammal. Eller jo kanske. Men man undrar hur det skall bli föröver. Orka rman ens gå ner för trapporna?

Trösten är att många yngre ger sig innan. Sover nu. Vad en sådan tröst nu skall kallas. Ynklighetens tröst. Kanske är de unga helt enkelt smartare. Snabbare. Ja troligen. Världen tillhör de unga. Det tror jag på. Men vi som aldrig ger upp måste få hänga med lite på det där också. Om då endast för att vi är svåra att bli av med. Biter oss fast. Hänger i den sista rottråden över stupet.

Dålig bok ligger och väntar bredvid sängen. Drar inte i mig som en bra gör. Man somnar efter ett kapitel. Lockas inte att läsa tre till trots utmattning intill död. Men ibland får man ta sig igenom också det som inte är “jävligt bra“. Nyanser är viktigt. Nödvändiga för att först.

23:35 denna kväll slutar alltså min arbetsdag. Eftersom jag varit på resande fot också under dagen så började den inte vid åtta i morse som vanligt utan istället strax efter ett idag på eftermiddagen. En halvdag alltså. Fusk. Slöhet. Smitning. Men man hoppas på ny dag imorgon. Med piggare huvud. Får man det så ner igen och på uppgiften igen. Aldrig ge upp. En panna som slås gång på gång mot stenmuren. Blod som sprutar och skvätter. Men aldrig ge upp. Inte innan muren faller. Eller pannan. Så är det. Det galna. Det hopplösa. Underbara. Ibland vackra.

God natt!

Hamnar i Hölick. Kysser havet och åker därifrån. Så kan det gå en onsdag mitt i veckan. Andra onsdagar än sådan förekommer däremot sällan. Oftast ligger de där de ligger. Ja och i Hölick har man hamnat förr. Även under onsdagar.

K är på möte i Ljusdal. Jag är chaufför med fyra håltimmar. Då hamnar man där man hamnar. Kunde varit en helt annan plats. Söderhamn t,ex,. Men nu blev det Hölick.

Hemma igen är jag trött som ett cykelstyre. Men som vanligt när jag är borta levereras paket. Jag vet inte vad det är med det där. Jag är hemma nästan jämt här på kontoret men aldrig när ett paket levereras. För chaufförer av diverse lastbilar är jag sedan länge lagd i facket med de handelsresande. Perspektiv igen Man ser vad man ser från där man står.

Men blir ganska bra vän med “nya” bilen. Jodå vi skall nog komma överens vad det lider. Så känns det nu. Den här kärran kanske man skall ge sig på att både städa och tvätta ibland. Sådär som man gjorde när man var ung, hade vit Amazon med fartränder, och helgen var ett löfte. Fast numera är man mer praktisk. Tänker “andrahandsvärde” och sen är det inte mer med det..

Har en mycket bra programmeringssession på tisdagen. Allt fungerar som tänkt. Klockrent faktiskt. Det är bara att jobba vidare. De lyckliga slutar på den här positionen. Man bevisar att det går. Stämpel “Klart“.

Biltemas kaffe är fortfarande Amerikainspirerat. Nära vatten. Inte är det så i Bollnäs. Måste köpa en kopp där nästa gång vi är dit. Jämföra. Jubla eller misströsta över miljardärens företag så det hörs ända bort till hans vackra slott i England. Men kan meddela att bullen gick i. Kakmo(n)ster == jag.

Havet låg för övrigt stilla kan jag meddela. Helt odramatiskt låga det där och väntade på att frysa till. Ren havslättja. Höststormar är på väg och väcker slöande hav ur slummer. Kanske. Tror jag. För jag vet inte. Men höst… Jo. En eller två stormar hör väl till.

Men havskyssen var blöt som förväntat. Det kan jag meddela. Om någon vill veta. Varning för renar på vägen ut dit. Inte redan väl tänker man och gasar på. Dödsförakt och helförsäkring.

Skall byta ut lysrören här på kontoret mot standardlampor. Köper alla lampor och skärmar jag kan hitta nu med E27 fattning. Ju fulare desto bättre. Enhetlighet eftersökes inte. Taket skall se ut som en bombad lampaffär från 50-talet. Är tanken. Men de får såklart gärna också lysa upp lite så att jag ser vad jag gör. Ibland. Då och då. När det behövs.

Veckan far fram med mig som en trimmad tvåtakts Saab under dess glansdagar. Torsdag imorgon och lite hopp där. Men sen fredag och så är den finito och slut och man får hoppas på nästa. Som varje vecka. Om man hann saker skulle man ha hunnit med mer. Jodå. Liksom.