Bloggen hostar på kring hundra besökare om dan. Har gjort så sen sommaren började. Mest elmätarintressenter. Dom måste väl vara välkomna dom med.
Vilka alla de andra är vet jag inte. Den andra hälften. De som verkar sakna riktiga liv. Läser svamlet som finns här. Jodå, jag har högst uppsatt journalists ord på att det är det. Att det är svammel. Högt uppsatt enligt sig själv såklart. Har varit med i radio. Position följer med. Fast rätt har han såklart. Det är jag den förste att erkänna.
Musiken lyssnas det såklart inte så mycket på. “Min musik”. Det är jag van. Det kan jag leva med. Ju äldre man blir ju mindre spelar det någon roll vad andra tycker. Skönt tycker jag som kände det där alldeles för starkt under en uppväxt i lilla Edsbyn. Kände mig sammanpressad och nermald av det där. Men gjorde saker ändå. Andra gav upp.
Men en blogg. Den har väl inte så stort värde. Men lägg den i en tidskapsel och plocka fram den om trehundra år. Då helt plötsligt får den ett värde. Ja det tror jag. Så det är väl det man får hoppas på. Att orden man sitter och skriver här som på sin höjd skummas av några enstaka når någon i framtiden som undrar “va fan!” hur var det ställt med folk på den där tiden. Fast chansen är såklart större att alla de här orden blir glömda. Att det är Ulf Lundell och hans upplevelser som blir ihågkomna där om trehundra år.
Fast utifall
Hej framtiden. Ja just du där borta i sen. Jodå, jag skriver från förr. Tycker det är rätt ok här nu också fast det är förr. Jag hoppas du inte är en sådan där som tänker att det var bättre förr. För det är det inte. Eller vad vet jag. Ni kanske har ett helvete där i framtiden. Regn och blåst och torka och översvämning och vinter utav bara fan säger våra vetenskapsmän. Ja och vi tror såklart på dom. Han/hon/det/gud har vi mestadels skippat. Utom när det går åt helvete. Då duger han/hon/det/gud också alldeles utmärkt. “Snälla hjälp mig” sitter vi då där och viskar med böjda nackar. En del har försökt det där med vetenskapsmännen (som består av rätt många kvinnor) men medkänsla finns det ingen att hämta där.
Har ni vatten? Vi har massor. Men ingen energi. En byteshandel där vore ju bra. Fast något är skumt i allt det där. Det känner ju jag också nu då såhär i forntiden. Energi är ingen bristvara. Det har till och vi i den här tiden lärt oss. Det är det där omvandlandet som vi inte har fått grepp om. Men det har säkert ni. Ja och om så löser det sig väl med vatten också. Ja med det mesta. Jag hoppas ni kom på det där. Plockade bort mellanhänderna som spekulerade och samlade på hög i samma veva.
Jag är ganska säker på att ni har det bättre. Fast alla ropar att det blir sämre här just nu. För stod de där gubbarna som pratade om jordens undergång i gathörnen och man skrattade åt dom. Nu blir man utfryst och inlåst om man inte gör det. För gubbarna i hörnen har blivit stora gäng. Det är en vetenskaplig sanning nu att allt går åt helvete och det är ingenting att göra åt den saken. Så du där i framtiden, ja, du kanske inte ens finns. För hur skall du kunna göra det om det inte finns någon framtid. Men om du ändå finns. Ja då finns du ju. Och jag skriver ju till dig. Så vem skriver jag till om du nu inte finns. Va!?
Hur som helst var det roligt att ta ett snack med dig där borta i framtiden. Läser du Ulf Lundell också så tycker jag du kan sluta med det. Han är en synnerligen sur gubbe av sin tid och inte alls representativ för oss andra. Girig dessutom. Bränn. Men spara musiken. Lyssningsbart en hel del. Min “musik” går att förbise. Det är OK. Om bloggen får leva. Åtminstone då. Jo…
Vi hörs. Ja om några hundra år alltså. Firar ni födelsedagar med tårta fortfarande? Äter ni glass? Semlor? Ja hur är det med dom?
Tjena!
