Jag sitter där och jobbar. Jag gör gärna det. Sitter där fast klockan går mot midnatt och förbi. Tid har alltid varit en bristvara i mitt liv. Det har alltid funnits mer som velat bli gjort än vad det funnits tid för. Men jag försöker i alla fall. Att bli klar med något av de saker jag så gärna vill realisera. Tar mig framåt bit för bit och ofta är natten och den tid som är tingad åt sömnen de timmar som står till buds för att realisera drömmar.
Jag sitter och jobbar i en gammal skola. Huset har befolkats av lärare och elever i mer än hundra år. Hela sitt liv, om hus nu har sådana, har det stått där det står, ensamt på sin kulle, med fri sikt över den lilla byn i Hälsingland där jag bor.
Att sitta och jobba i en gammal skolsal när klockan har passerat tolv låter sig inte alltid göras. Ibland behöver de lärarna och de eviga kvarsittarna lokalerna för sina syften. Då börjar dörrarna röra sig otåligt här i lokalerna, de som numera är ett kontor, och jag känner den där skarpa stränga blicken vara riktad mot mig från någon som jag, som den enkel simple människa jag nu är, inte kan se. Bara känna. Bara vet är den gamle stränge läraren. Han som följede med husköpet. De här gångerna brukar jag stänga av min dator och skynda ut. Jag känner den stränge lärarens blick i ryggen ända tills jag slåår igen och låser dörren in till kontoret. Det finns tid för de levande och det finns tid för de som inte längre lever. Den devisen har jag alltid levt efter. Det r inte meningen att vi skall mötas.
För några år sedan jobbade jag åt ett tyskt företag. Jag hade lovat att bli klar med en grej till jul. Men den tjugotredje satt jag fortfarande och jobbade med det sista i det där projekt. Klockan hade passerat tolv och jag upplevde den där oron här på kontoret. Först den där dörren mellan skolsalarna som gnisslande rör sig. Sen de där smällarna i det andra rummet. Som om någon placerar böcker på en kateder. Ja och så mummel utifrån det gamla kapprummet. Barnmummel. Svaga röster från eviga kvarsittare. I normala fall hastar jag alltså ut innan allt eskalerar hit. Jag har stor respekt för det som inte finns. Men idag går inte det. Jag måste göra klart. Bara måste.
Jag hör hur de eviga kvarsittarna ropas in i skolsalen av den stränge läraren. Jag hör hur de går fram till sina bänkar utan att sätta sig. Jag hör det unisona “godmorgon magistern” följt av “sitt ner” som svar och det intensiva rasslet av eviga kvarsittare som slår sig ner i sina bänkar. Sen tystnad. Sen känner jag den där skarpa blicken. Ja och så står han där. Lång. Klädd i en gammal slitgen svart kavaj med vitskjorta och fluga. Håret vitt och oredigt. Blicken stenhår. Nu riktad på mig.
“Skall inte Åke vara med på dagens lektion?” säger han. Ja och det är liksom ingen fråga. Det betyder “gå och sätt dig i din bänk ungjävel” och med ens är han framme vid mig och hans starka kalla beniga hand greppar tag i min nacke och han släpar in mig in i det andra rummet, skolsalen. Lämpar av mig i en bänk bredvid kaminen. Den som brinner. Den som inte finns där annars. På dagtid. Nu hoppar den nästan. Osar. Strålar ut hetta. Men just det passar mig bra eftersom jag nu är en fryslort och den här oväntade vändningen på nattens jobb inte riktigt var väntad.
Så en smäll. Jag fattar inget. Men sen värker det till i kinden där läraren slagit mig hårt med en pekpinne i trä. Han höjer pinnen igen, ser mig i ögonen, de däre strönga kalla ögonen, jag sänker blicken, väntar på ett nytt slag, men de5t kommer inte. Istället går han frm till orgeln. Fäller upp locket. Börjar spela med stor inlevelse. Alla de andra barnen… ja där noterar jag att jag har förvandlats till en smal och spinkig kille i sjuårsåldern. Trsasiga käder. Trasiga skor. Stickade strumpor i skorna som är genomblöta. Jag hinne rinte förvånas så mcyket över det här. För alla barnen reser sig upp. Börjar sjunga. Det äe en psalm som jag inte käönner igen. Det är ju intye måpnga man kan. Den här ha rjag aldrig hört. Men de andra barnen kan den. Sjunger med klara röster. To stycken är de nog. Ja det stämmer. Elva med mig. Fån en annan tid. Det ser man på dereas kläder. Grovt tyg. Slitstarka material.
