Löder så att näsan blöder. Nåja, nästan. Man skall inte överdriva. Men gillar. Det kan inte hjälpas. Trivs. Kontoret, och inte bara lödkolven, är numera dessutom varmt så det finns absolut ingenting att klaga på. Otäck känsla som vanligt. Klaga vill man ju.
Hämtar paket idag. Men inte det paket jag väntar på. Köper vindruvor för att trösta mig på den punkten. Tröst behöver man också alltså alltid.
Los. Här bor man. Har bott i snart 40-år. Sen dör man. Två veckor efter det vet ingen här att man fanns. Helt OK. Det är nog just därför man bor här. Lämna mig ifred och allt det där.
“Studion” uppvärmd den med. Man borde alltså sätta sig där en dag. Innan den blir utkyld igen. Men var sak har sin tid. Just nu får jag inte plats med det roligaste. Men har roligt ändå. Kan man ha roligt och kalla det “jobb”.
Äter skorpor. Underskattad sjömanskost. Två på förmiddagen och två på eftermiddagen håller gubben glad. Ja om han får några vindruvor däremellan. Att börja tala om sig själv i tredje person är förresten ett starkt varningstecken. I allt ett av de farligaste och mest utlämnande.
Hann du aldrig med Marguee i London är det såklart för sent nu. Jo finns kvar men på fel ställe och på fel sätt. Medlemmarna i Queen har förklarat The Marquees betydelse så här:
Vi funderade i början på karriären hur vi skulle få mera publicitet för Queen. Hur gör man sitt band känt i London? Jo, genom att spela på The Marquee. Okej, men hur får man en spelning på The Marquee? Jo, genom att vara kända. Nå, hur kommer man in?
Tack för att man fick uppleva det legendariska under en julhelg6. Det minnet och den upplevelsen kan ingen ta ifrån en.
Och varför Marquee nu då? Jo en längtan till storstaden som kommer över mig varje höst. Svårare än så är det inte. Men känslan är densamma varje år.
Fast jag skall nog löda lite till. Finns ett “klart” att sikta på där också. Men framförallt löder jag för freden. Jodå!
Espressif DevCon22 is the first official conference made by developers for developers. This two-day online conference will bring to you content about products and solutions created by Espressif and its partners.
Tidig morgon, 3:44, Hulken trilskas. Det hör till det där. Att det skall suras ibland. Så jag vandrar ner till pannrummet eftersom jag tycker vi skall ha varmt duschvatten också denna morgon. Kalla avrivningar är för självplågare och militärer. Joxar igång och pratar förstånd med Hulken. Spånpellets. Han klagar på kvalitén. Från förra året. Men kör igång. Inväntar inte hela startprocessen. Vandrar uppåt igen. Halvvaken.
5:55. Vaknar, Känner på element. Kallt. Kollar min app på telefonen. Ingen Hulk har startat, ja eller stannat igen. Ger mig iväg neröver mot källare igen. Väntar in en ordentlig start denna gång. Vill vara säker. Upp igen. Ner i säng. Hinner ligga en halvtimme och känna mig trött innan K’s klocka ringer (är visst en telefon egentligen) och det är dags att kalle det hela en ny dag.
Klockan 3.43. Månen, från sydväst, tittar in genom en liten glipa i gardinen. Lyser upp en liten, mycket liten del av sängen. Stark som en ficklampa just där. Solen. Jo det är ju solen. Månen ger bara återspegling. Fotoner utsända från ett infernaliskt helvete ter sig ganska beskedliga där när de träffar vår säng och avger lite av den där helveteselden de bär på. Vattenfallet och den lilla droppen. Samma men väldigt olika.
Jag ligger där och är ganska vaken. Har vilat för mycket under dagen. Somnat. Vaknat och somnat igen. Däremellan läst i den bästa bok jag läst på länge. Den som får mig att längta till Paris. Jag har i och för sig alltid en längtan dit. Fast än jag inte kan språket och fast servitörer och hotellpersonal nog är de otrevligaste i världen just där.
Men här. Tankar som passerar bara. Alla människor man känt. Som försvunnit. De som stannat kvar. Utan att det varit min förtjänst. Hur som helst väldigt få finns kvar. Troligen har jag inte ens förtjänat dem.
Det är underligt att såhär i natten ligga där och låta människorna från förr passera ens medvetande. Det är absolut inget medvetet val. Jag har bara vaknat och ligger där. Nu är dom där allesammans. “Hej, här kommer jag en subbe/a från förr. Tjena och hejdå“. En efter en. Och jag säger “tjena” tillbaks såklart. Känner något för var och en. Hur naturligt som helst fast alla de där människorna kommer på besök helt oinbjudna där i natten när vanligt folk sover.
En del av dom är ju till och med döda. Borde inte kunna komma på besök sådär. Inte kunna säga “tjena“. Men det verkar de inte bry sig om. Här i natten är tydligen alla bland de levande.
Jag somnar otrevligt nog ifrån alla de där människorna från förr till slut. Kanske tar det en timme. Kanske tar det två. Jag hinner i alla fall tänka att jag borde kanske ha ägnat mer tid till vänner och mindre tid åt jobb. Fast behöver inte ens tänka den tanken klart innan jag vet med total säkerhet att det inte hade varit jag i så fall. Att det varit ett försök att vara en annan än den jag är. Men kanske är det rätt väg att gå ändå. Att spela sin roll. Göra det så bra man kan och försöka glömma den man egentligen och verkligen är.
När jag vaknar senare på morgonen tänker jag nog att London är rätt fint det med. New York också. Men där har jag varit i bara fem timmar – kanske var det förresten sex – och någon uppfattning om människors trevlighet kan man inte säga sig ha inhämtat då. Man borde helt enkelt resa mer. När det gäller tid finns det inget som hindrar mig egentligen. Och visst går det att ta sig ganska långt bort för små summor idag om man inte är för petig med detaljerna. Lägga ner projekt alltså som ingen vill ha och njuta av det liv man har kvar. Det är såklart ett möjligt val. Inte ens främmande. Varför harva på med saker som inte leder någonstans? Det tåget har för länge sedan gått. Det finns roligare tåg man alltså borde äntra. Unna sig att sitta på. Så många timmar har jag faktiskt lagt ner att jag borde kunna sitta där på ett tåg på väg mot fjärran platser och göra absolut ingenting utan att ha minsta dåliga samvete. Men det krävs mod. Man vänder inte ett livsverk ryggen utan att det svider. Jo jo säger Mr King från sin kulle. Livsverk! Den där gistna dragiga gamla stugan till projekt… Häng med i följa John dansen istället. Tänk inte så mycket själv. Låt andra göra det åt dig. Låtsas att du…
Jag går upp och matar katterna. Där betyder jag något men är väl ersättlig där med. Om någon annan matar i tre dagar så följer sympatierna med. En macka till mig själv. Hårt bröd och mjukost. Ett glas apelsinjuice som en lyxig addition. Te. Hårdbrödet är förresten Leksands sekunda. Halva priset. Halv kubikmeters låda. Har man tur får man kakor som är nästan brända. Lyckas inte med det den här gången. Det är mest utsorterat pga av hårda degklickar på annars perfekt kaka. Synd. De hårdgräddade är de godaste. De säljer ju iof också en brungräddad variant. Men mesigt Svenskt brungräddad såklart. Lagom. Jag vill ha kakor som doftar kolmila. Ja gärna smakar det också. Men morgonmätt blir man.
Söndag är alltså starten på ny arbetsvecka här. Hinner plocka ur ett trasigt fönster och byta en sågklinga och (nästan) laga ett däck på snöslungan innan startskottet för arbetsveckan ljuder. Sen sätter jag mig och skriver det här. Så så jäkla mycket jobb blir det väl alltså inte. Men det är det där “måste” igen. Är så förbannat torsk på det.
