Nope, någon topplista av typen Hälsingesnopp blir det inte heller denna vecka. Istället en ny revolutionerande Hälsingetopp. Ljungström har osjälviskt bidraget med det som är nytt vilket hedrar honom. Stort tack.
Sådär. CO2 på kontoret 564 ppm. Det är väl OK. 1000 ppm och däröver brukar man väl anse som hälsovådligt nu för tiden. Fördelen med en dragig gammal kåk antar jag.
Men en ny sensor som rapporterar saker är inte allt. Ny förresten. Den är säkert tio år. En gåva från SensAir i Delsbo en gång i tiden och använd i ett projekt då. Nu uppkopplad. Igen.
Imorgon Edsbyn. Folkets Hem. Ett och annat minne har man ju därifrån. Mest från scen och bakom. Men tänker skicka in K denna gång. Väntar utanför själv. Vaccinationslokal numera tydligen.
Men skall för första gången på många år våga mig in på ICA därstädes. Faran med att ge sig in där är att man träffar någon som känner igen mig men som jag inte känner igen, men som jag låtsas känna igen för att inte såra personen ifråga. Det har hänt allt för många gånger där. Därav min avoghet mot att besöka affären. Ja byn. Men imorgon skall det ske. Modig va?
Men dagen då alltså mestadels ägnad åt Hulken. Passade på att städa lite i källaren också medans jag ändå befann mig där. Men testerna har gått bra. Allt verkar fungera. Kan nog köra igång live i helgen.
En helt OK dag. Hann alltså med lite “riktigt arbete” också här på kvällskvisten. Ja “nästan riktigt” åtminstone. Nu skall jag läsa några sidor och sen drömma några söta drömmar. Upp sex imorgon och sen iväg. Man skulle kunna tro att man arbetade. Har man tur hinner man med lite “riktigt arbete” senare under dan. Man får hoppas på det. Men mer sliten av en sådan här vecka, där inte mycket vettigt blivit gjort, än en riktigt bra arbetsvecka, när mycket “riktigt” blir gjort. Logiskt är det inte livet. Fast en del verkar tro det.
God natt!
Att Ikea är på gång med en ny hubb är ingen hemlighet. Nu dyker det upp ganska mycket information om nya Ikea Dirigera via hemsidan TheVerge. Det är hemsidan TheVerge som publicerat en lång artikel om…
Nu när man har börjar köpa sprutor och dispensernålar igen så hamnar man väl i något spaningsregister. Blir kanske tvungen att köpa t-shirts med konstiga tryck och långa ärmar…
Jag ställer aldrig någon ringklocka på morgnarna sedan länge. Ja “aldrig” är som vanligt en överdrift. Men det händer sällan, högst två tre gånger per år. Resten av tiden förlitar jag mig på att K skall upp. Vaknar till det. Fast de sista åren har inte ens det behövts. Jag vaknar tidigare och tidigare. Alltid med lätthet. Förvandlingen från kvälls/nattmänniska som bara pågår.
Men idag kommer jag upp först kvart i åtta. Vet inte vad som hänt. K har gått till jobbet. Oväckt ligger jag där. Förvånad när jag kommer upp och är ensam hemma. Tomt. Tyst. Teatern igår och försöken att förstå vad de egentligen menade tog tydligen luften ur mig.
Men såklart. Det gör inget. Jag kan vakna kvart i åtta varje dag utan att någon säger något om det. Inte ens lilljäveln på axeln har (elaka) saker att säga där. Det är upp till mig. Så dåligt samvete? – ICKE!
Nu nio sitter jag på kontoret igen. Skall köra igång Hulken efter att te är urdrucket. Igångkörningen är en apparat som kräver en del övervakning. Spring upp och ner. Speciellt så i år när det är många modifieringar. Men allt brukar gå bra och man får hoppas på det i år oxå. Värme sköna inomhusvärme kom till mig och ge värmen tillbaks till min hud och mitt hjärta.
Men med rätt stor säkerhet väntar alltså en dag utan “riktigt arbete” igen. Ja en hel vecka har (i princip) blivit bortkastad faktiskt. Alldeles för lite har blivit gjort av det jag ser som viktigt i alldeles för många dagar. Bättring säger lilljävlen på axeln. Och för en gångs skull är vi helt överens.
Annars är jag lite lät nedstämd. Men eftersom nedstämdhet alltid sammanfaller med kreativiteten så kan jag tolerera det där. Har alltid kunnat. På det hela en present från han/hon/det/gud såklart. Om man nu väljer att se det så. Att inte åka så långt ner att man misströstar över tillvaron. Ja och inte åka så långt upp att man tror att världen bara är sin och leva livet därefter. Manodepressiva är vi allesammans. Låt vara att de flesta av oss inte behöver mediciner för att tygla de svaga upp och nedgångarna. Men bara de som kallar sig friska är riktigt sjuka. Något som man såklart måste vara lite sjuk för att förstå.
Men te urdrucket. Mail genomgången. Det är dags att starta årets eldningssäsong. Borde det inte vara fanfarer eller något där?
Som en eftergift år kulturen. Teater. I Los. Mycket lite förstår jag. Jag är nu mycket lite av ett geni. Nära noll. Men tar till mig bitar i alla fall. Gillar nämligen teater. Därför att jag gillar människor. Gillar att iaktta människor. Försöka förstå vad som döljer sig inne i människor. Ja och var får man som mest den delen i sin längtan som mest tillfredsställd. Jo framför en scen såklart. Ingen hindrar dig och ingen ringer ens polisen om du studerar de där människorna på scenen. Det är fritt fram. Min näst bästa plats är för övrigt en tunnelbanevagn. Nästan lika bra. Men där får man ändå vara lite försiktig. Smyga lite med sitt iakttagande av andra för att inte bli överlämnad till polisen med etiketten “äckel” om sin hals vid nästa station.
Men teater är gärna konstigt. Det är (nästan) lite av definitionen på den icke breda teatern. “Konstigt” != “dåligt“. Så är det aldrig. Ja och jag välkomnar det “konstiga“. Jag är ju själv där. Står där på “konstighetens” kulle som själva “konstigheten” själv.
Så jag är nöjd med en kväll i kulturen. Upplyft faktiskt. Effekterna är goda. Prestationerna är goda. Och nog tror jag att manusförfattaren och jag är överens om att framtiden är det som gäller, att det gamla är det som var förr. Som kan minnas, förvaltas, vårdas men inte ta upp hela tillvaron. Oberoende av om man har ett hjärta av glas eller inte.
Det häftigaste är insikten att en del människor har teater och uppträdandet som sitt jobb. Sicken lycka det måste vara. Grattis, Liksom.