Month: October 2022

Höst ute. De flesta träd utom Tysklönnen och Flädern har tappat sina blad. Tysklönnen skiter i vintern. Står där ofta fullövad när första snön ligger och efter den andra och ofta tredje dämpen med snö med för den delen. Men med Flädern är det värre. Den fattar liksom inte riktigt det här med vinter. Är synnerligen trögtänkt och hinner frysa lite innan den drar tillbaks det den har i ådrorna och släpper sina blad. Man försöker viska snällt till den att det är dags nu men det hjälper sällan. “Kan själv” tycks den ropa ut och så står den där och lider när den första köldknäppen kommer. Amputeringen av förfrysna grenar får vi stå för sen på vårkanten. Då är det inte lika muntert i Fläderlägret.

Tysklönnen kan tydligen döda en häst om den vill. Flädern en människa. Otrevliga typer båda två egentligen.

Soffan är min vän under större delen av helgen. Borde ha bytt däck. Men det får bli nästa helg. Gamla trötta gubbar och allt det där…

Fast idag då äntrar jag kontoret tydigare än vanligt. Hinner läsa igenom en del. Det är den stora genomläsartiden just nu nämligen. Antagligen det som tröttar ut mig också. Mycket blir det för en liten hjärna som min. Den bågnar. Ja redan innan.

Men uppe på banan igen alltså, ja eller bananen, för jag halkar iväg i nedförsbackarna i princip utan styrsel. Okontrollerbar ocool gubbe.

Fast fortfarande finner jag det gott att leva. Enklare dessutom. Vet inte om jag förtjänar detta goda liv egentligen men här är jag då ändå. Tar för mig för att jag kan.

Inga mardrömmar på sistone. I alla fall inga värre. Det är skönt. Sover som en stock nämligen. Sex timmar på raken. Högst ovanligt här. Men det var någon natt nu som jag låg och funderade. Mindes när jag var barn och marorna reda mig varje natt utan undantag. Jag var jäkligt mörkrädd. Att gå vägen från sängkammaren till toaletten i mörkret var en helvetesfärd där på natten. Först skulle man gå förbi rummet. Måste titta in såklart. För vilka monster och andra obehagliga varelser kunde det inte finnas där? Sen köket. Samma där. Ja och sen svänga av till toaletten. Brorsans rum. Var dörren stängd så var monstren utestängda men var den öppen fick man stålsätta sig där också. Ja och så skulle man öppna dörren till toaletten… Ja ni fattar. HEMSKT. Värst av allt var att man sen skulle göra samma resa tillbaks. Toalett till sängkammare. Varje natt samma sak. Jag mot monstren.

Somna var inte lätt det heller. Släkte man ljuset så stod dom där och tittade på en. Monstren. Eller kröp under sängarna. Låg där och lurade. Ibland fanns farsans stora varma hand att hålla i som tröst när man somnade. Det hjälpte.

Men det blev enklare. Man växer ifrån. Glömmer det fula. Till slut var det jag som följde alla hem efter skräckfilmerna på bion. Något som i teorin låter bättre än i verkligheten när man sen skall gå ensam hem till sig själv. Men alltid mycket enklare de promenaderna än de jag som barn haft mellan säng och toalett. Mycket enklare.

Jag känner fortfarande monstrens blickar från mörkret men har dom inte tagit mig än så…

Fast rädslor för saker… Ofta är man väl helt enkelt rädd för att bli just rädd. Ja och det känns ju fånigt för där har man ju egentligen rätt OK kontroll. Man kan bestämma sig för att inte bli rädd. Fast tyvärr fungerar det nu inte så i huvudet för de flesta av oss. Spiralen mot den kallsvettiga upplevelsen. Lättvidgad.

Fast jag har ofta undrat varför jag var så mörkrädd som barn. Vad jag vet så hade jag en rätt trygg tillvaro. Men det är väl antagligen fantasin. Den rider mig ju idag också. Spelar sin egen musik och gör sina egna spratt. Fast kanske är jag bara ovanligt feg. Ja troligen.

Hur som helst. Ny vecka föröver. Det gillar jag. Tror som varje annan veckas början att jag skall få massor gjort. Vet dock att det aldrig blir i närheten så mycket som jag tror. Finns ingen självinsikt och förmåga att lära sig av de tidigare erfarenheterna där. Sådan varelser brukar dö ut. De som inte anpassar sig till verkligheten. Må så ske. Men helst inte denna vecka…

Fredag en dag bland andra. Slut på vecka. Slut på tid för att färdigställa saker. Jäktigt. Fast morgon ännu. Ännu finns tid. Det är så man får tänka.

Jag använder kvällen igår till bokföring, avstämning och moms. Tanken är att frigöra den här dan. Få bort det där som ligger och ruvar som värkande måsten i ens bakhuvud. Ja och klarar av det där. Det är ändå inte så mycket. Men tar tid ändå. Utlandsbetalningar och köp och kursvinster och kursförluster. Är som att diska. Eller städa. Skönt när det är gjort. Roligt? Nope.

Fast fel egentligen. Diska är inte så dumt. Varmt vatten. Man kan stå där och fundera. Allt går med automatik. Var livet som en vanlig disk var det finfint. Japp också trots en del fastbrända rester som man får gnugga bort.

Nu backuper klara. Hälsingetopp publicerad. Bara att sätta igång. Det finns faktiskt nästan en hel dag att göra saker på. Fredagar har ocool gubbe date med grön IKEA soffa under kvällen så fullständig blir aldrig dessa dagar. Men nära nog, ja, det måste man tillstå.

Hopp alltså.

Det finns människor som använder sina liv till att stämpla andra människor som sjuka och icke fungerande. Jag har alltid undrat hur de där människorna som definierar icke fungerande, onaturligt och skapar alla bokstavsdiagnoser är funtade. Måste de själva inte sakna en väldigt väsentlig självinsikt? Och är inte just det det största tecknet på att saker inte står rätt till? För hur många känner du som följer normen mallen som varandes människa på annat än ytan. Ja känner du någon så berätta för mig hur den personen mår. Nope, bättre, hjälp personen akut. NU!

Vår tid kommer att gå till historien som den tid när olika skulle blir normal. När de som var besvärliga att få in i de fyrkantiga hålen stämplades som sjuka och avvikande. För att samhället inte mäktade med olikheter i industrialismens masstillverkade likformighetstänkande. Framtiden kommer döma det här synsättet hårt, det är jag säker på. Därför att olika är bäst, för överlevnad. För utveckling. För en härligare och roligare värld. Alla människotyper behövs men i olika context. Alla har sin plats. Alla har egenskaper som vi behöver. Monokultur är död.

Sådär tänker jag när jag äter min hårdmacka i andra sortering. Det kommer lite hårda knölar och annat i munnen när man äter de där mackorna. Men både det stora hela är de precis lika goda att äta som prima vara. Definitivt roligare att äta. Jag lovar. Mycket billigare. Likformighet är det tråkigaste som finns. Ja och finns den ens? Är något alls lika något annat om man börjar titta efter. Det är bara svaga sinnen som kan komma upp med likformighet.

Vettu.

I inkorgen vill alla flickor ha mig. Ja de rent av älskar just mig. Andra tycker jag skall köpa deras potensmedel. Återigen andra vill ge mig pengar. Vänligheterna bara strömmar in. Man är näst efter kungen den mest populära personen i landet. Känns det som. Varför känner man sig inte glad alltså?

Måste sätta på vinterdäck på “nya” bilen i helgen. Ja in med utemöbler också kanske. Fast det ser inte ut att bli så mycket snö eller kyla i närtid. Så ingen större brådska egentligen. Men återigen några sådana där grejer som är enklare att göra än att gå och bära omkring på i huvudet som sura tyngder som tröttar ut. Men lite soffa också såklart. Vad är helg utan soffan. Grön IKEA. Börjar bli sliten faktiskt. Har suittiots för mycket där. Soffpotatisarnas paradis.

Men nu arbetsdag. I Los. Här där man inte existerar i någon större mening. Kanske då som K’s man som “bara sitter hemma”. Om någonm ens bryr sig om hon har en eller inte. Men perfekt. Det är så jag vill ha det. Jag har aldrig haft tid med annat. Fyrtio år i landsflykt. Alla rötter updragna. Aldrig nedsatta igen. Inte ens på en kulle ute i ingenstans. Utan avtryck i tiden när man är borta. Monument åt dem som dräglar över sådant. Friheten till dem som vågar.

And I have barley started with the code yet. HELP! DHL is your friend after all…