Som en eftergift år kulturen. Teater. I Los. Mycket lite förstår jag. Jag är nu mycket lite av ett geni. Nära noll. Men tar till mig bitar i alla fall. Gillar nämligen teater. Därför att jag gillar människor. Gillar att iaktta människor. Försöka förstå vad som döljer sig inne i människor. Ja och var får man som mest den delen i sin längtan som mest tillfredsställd. Jo framför en scen såklart. Ingen hindrar dig och ingen ringer ens polisen om du studerar de där människorna på scenen. Det är fritt fram. Min näst bästa plats är för övrigt en tunnelbanevagn. Nästan lika bra. Men där får man ändå vara lite försiktig. Smyga lite med sitt iakttagande av andra för att inte bli överlämnad till polisen med etiketten “äckel” om sin hals vid nästa station.
Men teater är gärna konstigt. Det är (nästan) lite av definitionen på den icke breda teatern. “Konstigt” != “dåligt“. Så är det aldrig. Ja och jag välkomnar det “konstiga“. Jag är ju själv där. Står där på “konstighetens” kulle som själva “konstigheten” själv.
Så jag är nöjd med en kväll i kulturen. Upplyft faktiskt. Effekterna är goda. Prestationerna är goda. Och nog tror jag att manusförfattaren och jag är överens om att framtiden är det som gäller, att det gamla är det som var förr. Som kan minnas, förvaltas, vårdas men inte ta upp hela tillvaron. Oberoende av om man har ett hjärta av glas eller inte.
Det häftigaste är insikten att en del människor har teater och uppträdandet som sitt jobb. Sicken lycka det måste vara. Grattis, Liksom.