De människor jag gillar mest av alla är de som har drömmar och inte bara låter drömmarna stanna vid att vara drömmar. Jag bryr mig inte om vad de drömmer om. Bara att de gör det. Drömmer. Vill saker. Tror på något. Gör saker. Därför känner jag naturligtvis många sådana människor. Människor jag har den djupaste respekt för men som såklart oftast inte ens vet vem jag är. Just det spelar såklart ingen som helst roll.
Djup koncentration är det som gäller hela dan idag. Jag kör igång en ny hårdvaruplattform. Visst, i teorin är det alltid enkelt, och visst. ibland har man tur, men oftast får man kämpa lite. Det är alltid något som inte fungerar som man tror och som man får söka efter längst ner i den mest dolda kolumnen av den tolvhundrasidiga referensmanualen. Men jag gillar det där, gillar det så mycket att skulle jag sätta upp ett nytt kort varje dag så skulle jag ramla in i väggen direkt. För det är som ett maratonlopp för huvudet det där
Jag har sett dem i många år nu. Människorna som inte tål varandra men som försöker tåla varandra därför att de rest bort dit där folk borde tåla varandra och där det egentligen borde vara enklare alltsammans. Men har man sagt alla ord till varandra, om kärleksord gör ont när de uttalas, då finns ingen räddning för någon endaste en. Det börjar redan tidigt det där. Först den uteblivna dagliga fysiska kontakten. Man tar inte i varandra längre. Man är alltid långt från varandra. Sen “Hej Älskling” uttalat högt i mobilen när man svarar, tydligt och högt sagt så att alla runt omkring en skall höra tydligt. Lite för glättigt, lite för entusiastiskt kommer det där. Sen smyger det sig på dom. Man orkar inte pussas när man säger godnatt.
Men nyårsbesvär i trafiken kanske.
