Höst ute. De flesta träd utom Tysklönnen och Flädern har tappat sina blad. Tysklönnen skiter i vintern. Står där ofta fullövad när första snön ligger och efter den andra och ofta tredje dämpen med snö med för den delen. Men med Flädern är det värre. Den fattar liksom inte riktigt det här med vinter. Är synnerligen trögtänkt och hinner frysa lite innan den drar tillbaks det den har i ådrorna och släpper sina blad. Man försöker viska snällt till den att det är dags nu men det hjälper sällan. “Kan själv” tycks den ropa ut och så står den där och lider när den första köldknäppen kommer. Amputeringen av förfrysna grenar får vi stå för sen på vårkanten. Då är det inte lika muntert i Fläderlägret.
Tysklönnen kan tydligen döda en häst om den vill. Flädern en människa. Otrevliga typer båda två egentligen.
Soffan är min vän under större delen av helgen. Borde ha bytt däck. Men det får bli nästa helg. Gamla trötta gubbar och allt det där…
Fast idag då äntrar jag kontoret tydigare än vanligt. Hinner läsa igenom en del. Det är den stora genomläsartiden just nu nämligen. Antagligen det som tröttar ut mig också. Mycket blir det för en liten hjärna som min. Den bågnar. Ja redan innan.
Men uppe på banan igen alltså, ja eller bananen, för jag halkar iväg i nedförsbackarna i princip utan styrsel. Okontrollerbar ocool gubbe.
Fast fortfarande finner jag det gott att leva. Enklare dessutom. Vet inte om jag förtjänar detta goda liv egentligen men här är jag då ändå. Tar för mig för att jag kan.
Inga mardrömmar på sistone. I alla fall inga värre. Det är skönt. Sover som en stock nämligen. Sex timmar på raken. Högst ovanligt här. Men det var någon natt nu som jag låg och funderade. Mindes när jag var barn och marorna reda mig varje natt utan undantag. Jag var jäkligt mörkrädd. Att gå vägen från sängkammaren till toaletten i mörkret var en helvetesfärd där på natten. Först skulle man gå förbi rummet. Måste titta in såklart. För vilka monster och andra obehagliga varelser kunde det inte finnas där? Sen köket. Samma där. Ja och sen svänga av till toaletten. Brorsans rum. Var dörren stängd så var monstren utestängda men var den öppen fick man stålsätta sig där också. Ja och så skulle man öppna dörren till toaletten… Ja ni fattar. HEMSKT. Värst av allt var att man sen skulle göra samma resa tillbaks. Toalett till sängkammare. Varje natt samma sak. Jag mot monstren.
Somna var inte lätt det heller. Släkte man ljuset så stod dom där och tittade på en. Monstren. Eller kröp under sängarna. Låg där och lurade. Ibland fanns farsans stora varma hand att hålla i som tröst när man somnade. Det hjälpte.
Men det blev enklare. Man växer ifrån. Glömmer det fula. Till slut var det jag som följde alla hem efter skräckfilmerna på bion. Något som i teorin låter bättre än i verkligheten när man sen skall gå ensam hem till sig själv. Men alltid mycket enklare de promenaderna än de jag som barn haft mellan säng och toalett. Mycket enklare.
Jag känner fortfarande monstrens blickar från mörkret men har dom inte tagit mig än så…
Fast rädslor för saker… Ofta är man väl helt enkelt rädd för att bli just rädd. Ja och det känns ju fånigt för där har man ju egentligen rätt OK kontroll. Man kan bestämma sig för att inte bli rädd. Fast tyvärr fungerar det nu inte så i huvudet för de flesta av oss. Spiralen mot den kallsvettiga upplevelsen. Lättvidgad.
Fast jag har ofta undrat varför jag var så mörkrädd som barn. Vad jag vet så hade jag en rätt trygg tillvaro. Men det är väl antagligen fantasin. Den rider mig ju idag också. Spelar sin egen musik och gör sina egna spratt. Fast kanske är jag bara ovanligt feg. Ja troligen.
Hur som helst. Ny vecka föröver. Det gillar jag. Tror som varje annan veckas början att jag skall få massor gjort. Vet dock att det aldrig blir i närheten så mycket som jag tror. Finns ingen självinsikt och förmåga att lära sig av de tidigare erfarenheterna där. Sådan varelser brukar dö ut. De som inte anpassar sig till verkligheten. Må så ske. Men helst inte denna vecka…