Det ramlar in en order. Det gör det nu för tiden till min förvåning. Den här gången känns namnet bekant. Ja platsen också. Ja och javisst är det Herr S-bugg. Programmeringskompis från Kanalvägen i Täby där i slutet av 80-talet. Vi gjorde magiska saker där. Den första kontokortsterminalen, det första modemet som strömförsörjdes från telenätet, det första Svenska Hayeskompatibla modemet. Videotex terminalen med trådlöst tangentbord som var föregångare till Internet och som man kunde hantera bankärenden och boka flygbiljetter med. Magi. Trolleri. Alltsammans.
Herr S-bugg var programmerarstjärnan där. Jag nybörjare. Det fanns inget kodproblem som han inte fixade. INGET. Ja och ofta var han inte färdig på långa v’gar med sina projekt ens dan innan leverans. Om han ens hade börjat koda. Det fanns ju så mycket annat roligt att pyssla med. Men det blev alltid leverans “in time” till slut. Nattkörarnas mästare var herr S-bugg. Kvalitet och snyggt.
Nu ramlar det in en order från honom till mig alltså. Ja och vi “pratar” lite. Han är ett år äldre än mig. Men håller också på för fullt som programmerande konsult. Mängder av trådlösa lösningar har kommit ur dom händerna. Såklart har inte han heller någon tanke på att sluta. “Det är ju så jäkla roligt“. Ja och vi är nog den generationens barn vi. Fick leka oss hela vägen in i döden. Sikna turgubbar vi är.
Jag måste kolla om vår chef från den där tiden bor kvar i Täby. Men det visar sig att han gick bort för två år sedan. Sorgligt såklart. Som chef ett stort föredöme. Han ställde stora krav och vi jobbade som fan där på kanalvägen och gjorde det med små löner. Men vi fick förtroende och ansvar (från dag ett) och växte med våra uppgifter. Det var också han som lärde mig om en styrelses ultimata sammansättning. Att man inte skall välja personer i den som är lik en själv. När man går in på det där styrelsemötet som VD och ägare så skall man vara rejält nervös för att presentera sina projekt. Vara beredd på mothugg. Få argumentera för det man tror på. När det är så blir slutresultatet alltid som bäst.
Saknad såklart. Han och H-G landade några gånger här på Lossjön med H-Gs flygkärra för att hälsa på när de var på väg till Jämtland där de hade ett ställe. Föräldrahem tror jag. Men allt sådant där avtar såklart när tiden går. Vi har inte träffast på många många år och nu alltså aldrig mer.
Men S-bugg har jag haft lite kontakt med. Ja med betoning på lite. Han är antagligen en av de bästa inbäddade programmerarna vi har i det här landet. Det tror jag fler håller med om. Alla de andra där var mästare dom med. Alla har satt sitt avtryck i ett embedded Sverige.
Magin från Kanalvägen 17 bär man såklart alltid med sig. Klyvyxan med inskription som jag fick när jag fyllde trettio av gänget där står fortfarande i källaren och är i fint skick. Borde kanske slipas för att få lite skärpa igen. Som en annan.
Men te upphällt här. Sista påsen. Sen skall man komma ihåg att ta med sig uppifrån. Vilket man aldrig gör. Och alltså får gå upp och hämta imorgon. En extra tur i trapporna. Men det är väl sådant som kallas motion. Ja och man får flina två gånger när man kommer in på kontoret på morgonen.
Skulle förresten helst velat haft en kaffe nu. Ja om man nu får drömma fritt en cappuccino. Men man skall orka gå upp och fixa sådant också då jag numera har noll kaffebryggare här på kontoret. Ja och UPP orkar man inte gå igen denna morgon. Har annat att tänka på. Provisioning. En enhet som startas upp i ett meshnät skall få nycklar och lite annat konfigurerat. Behöver en del tänk. Men nära nu att börja bygga. Tror det blir bra. Ja det tror jag. Har aldrig trott annat. Inte ens när det blivit dåligt. För när det blir dåligt är det vägen mot bra. Alla har bara inte fattat det. Att man bara rättar helt enkelt. Liksom.