Allt det där. Tänker man. När man knappar på. Men också. Eller oxå. När man skriver kortmeningar. Det gäller att kunna ta in kortmeningar som läsare. Rytm. Förstå den. Eller åtminstone försöka. Förstå.
Men jag knappar på såklart. Vad skulle jag annars göra? Mitt liv. Ja med lite musik till då såklart. Och några ord. Jag. Här. Nu.
Vann ett pris en gång. I Stockholm. Tiotusen och mer. Historiska. Nervöst. Fick stor check och blommor. Diskuterade med höjdare på SEB som gjorde ner mig och mitt projekt totalt. Men jag har lätt för den sortens folk. Kan arbeta med. Det man ger får man. Så tänker jag. Jag är inte rädd för höjdare.
Grabbarna från Handels som undrade och frågade. Kanske bara för att vara snälla. Har säkert tjänat sin första miljard allesammans nu. Ville ha med mig på efterfest på någon krog. “Tyvärr sa jag“. Är för fattig för det men det sa jag inte.
Annars utanför som vanligt. Här var alla fina människor i Stockholm. Innerstad. Djursholm. Innan jag gav mig hem mot hotellet som jag betalt med våra sista pengar gav jag blomkvasten jag fick till några av de där fina människorna. Synd att den skulle förstöras på promenaden hem till hotellet i många vinterminus tänkte jag. Men borde kanske ha stoppat i en papperskorg själv. Men fel i mitt hjärta att slänga några hundringar som kan komm anågon annan till nytta. Också någon som har pengar att köpa själv. Ja alltid.
Den promenaden hem till hotellet. Ensammast i världen som vanligt. Köpte chips och en cola på en nattöppen affär. Lushotell på odenplan. Ringa hem. Försöka smälta sen. Hem dan efter. Lösa in pengarna. Stolthet ändå. Till vilken nytta vet jag inte.
Det där kommer till mig här på morgonen. Har inte tänkt på det på många år trotts att checken sitter uppklistrad här på en vägg. Minnen är som bubblor där i huvudet. Poppar upp som dom vill och försvinner igen.
Ute kryper temperaturen neråt. Får skrapa rutorna när jag skjutsar ner K till keramikkurs. Den första skrapningen av många den här vintern tänker man. Vet man. Svär man ramsor åt. Gilla icke. Inte ens lite. Hur skulle man kunna göra det?
I Järvsö och Åre och i andra skidorter ropar man Halleluja och Hurra såklart. Nu kan snökanonerna dundra iväg och igång. Åtminstone om man befinner sig i elområde ett eller två. Svårare längre söderut kan man gissa. Men där kanske inte minusgraderna finns heller. Då löser sig allt till det bästa.
Mommons tid är här, det märker man i inkorgen. Singles day. Black Friday. Cyber Monday som blir till veckor och före och efter och mer och mer och såååååå tröttande.
Känner att jag måste le lite för mig själv åt den där känslan av ensammast i världen som jag känt i så många städer runt om i världen och beskriver ovan. Kanske lika bra att jag stannar här på min kulle i fortsättningen. Sitter still liksom. Där kan jag åtminstone njuta av det där solitära. Tycka synd om sig själv, ja det är väl ändå blaha, blaha som inte leder någonstans alls. Man vill skrika “ryck upp dig din jävlel“. Åt sig själv alltså i en annan tid. Tänk om man gjort det? Rykt upp sig i tid… Vad hade hänt då?
Thanksgiving nästa torsdag. Fin tradition egentligen. Men handlar mest om pengar och dåliga samveten numera alltså. För många. Som inte har råd med resor och stor kalkon. Lika bra vi slipper det där här alltså. Det och det delade Amerika som håller på att bryta sönder den där smältdegeln på andra sidan vattnet.
Nåja. kan inte bara skriva och skriva och skriva skit här. Måste jobba också. Det skall jag nu alltså. “Arbete ger frihet” sa några förr, det är lika osant nu som då. Nu dikterar samma människor fast i en annan tid villkoren i vårt styre här. Galenskapen.
Le. Klick. Klart…
