Day: 28 November 2022

Tid, post lunch och tekoppen är utbytt mot en kaffekopp. Det finns inget att klaga över här på kullen således.

Gammelkatten och jag. Redo. Hon ligger lugn nedanför min stol. Som en hund. Jag sitter i den. Som en bortskämd gammal hund. Te, varmt, i koppen. Frukt finns till fruktstunden. Lite dagis över alltsammans.

Mail avhandlade. Inte ett enda nämner Cybermonday eller Cyberweek. Vad har hänt? Jag har i alla fall fattat att man blir lycklig av att handla. Ännu lyckligare om man får ett lån så att man har pengar att handla för. “Får” och “blir” är nyckelorden. Troligen. Eller inte.

Konstig värld lever vi i. Fast risken är stor att det är jag som är konstig och att världen helt normal. Så pass mycket självinsikt har jag. Många har inte ens det lilla unset av distans till sig själva och sin storhet.

Idag. Paket skall levereras. Alltså finns chansen att jag kommer att säga några ord till en annan människa idag. Ja och hen till mig. “Hej” till exempel. Och “Tack“. Mer social närvaro än vilken annan dag som helst alltså. Det där solitära skrämmer mig ganska mycket. Men samtidigt är jag så beroende av det. Som alltid i ett helt levt liv.

Julslingan jag sätter upp på bron lyser inte. Lyste gjorde den innan jag satte upp den. Lagen om att allt skall jävlas lite är kvar och tillbaka. Testar ens tålamod. Hur många gånger har jag lagat den där slingan nu? Går det att räkna ens? Den är säkert femton år vid det här laget. Det har inte behövts några lån här för att hålla julbelysningarna lysande. Köpt på efterjulrea dessutom. Ja jag tror att det till och med är två slingor ihopsatta till en för att den ena var trasig. En nörds vardag.

Tänker att man kanske inte är lyckligare som obelånad. Det är möjligt. I alla fall känner inte jag någon större lycka över detta faktum. Men friare. Ja kanske. Lite. Sprillans (el)bil. Bergvärme. Kristallvaser. Guldklocka. Kaffemaskin. Båt. Kanske finns den sanna lyckan där. Kommer aldrig att få veta det.

Just nu finns den (lyckan) i alla fall här. På ett kontor i en dröm som ingen delar. Fågelflocken däör ute som moffart i sig havregryn marinerade i gammal frityrolja ingår också i drömmen. Liksom kullen och gammelkatten och vanligheten.

Kristallskål finnes väl förresten. Möjligen någon kistallvas också. Ingen av dom alstrar speciellt mycket lycka dock. Inte när de äntrade huset som present och inte nu. Kan leva utan. Det finns nog en skiftnyckel någonstans som alstrar eoner av mer lycka i såfall.

Gammelkatten tycker att jag skall klappa och smeka. Ja helst hela tiden. Har ingen förståelse för mina behov av att göra annat. Men får stålsätta sig och försöka bortse från besvikelsen i hennes blick när man flyttar sin hand från henne till tangentbordet.

Vad vore livet utan katt?