When I pulled the earrings out, I discovered that over the years the silver on the earrings had tarnished to a dull grey, speckled with black spots. Not exactly the effect I was going for — and there was no time to run out to buy silver polish. Science to the rescue! A quick search produced a kitchen chemistry recipe which promised to work even better than silver polish.
Julslut. Men den röda kulan får hänga där några dagar till. Ja båda. De kulörta lamporna får lysa dom med. Sista året med dom tror jag. Granen, den mördade systern, står där den står. Dör, ensam, sorgsen och stilla. Mitt samvete, gransågarens, är sargat. Själv lever man. Till stordelen. Tror jag. Möjligen i parallellt universum. Frånfallen i annat utan att märka det. Magen svullen och bubblande. Spänner i kläderna. Man har ätit för mycket men än finns det mycket kvar på hyllor och i skåp så man äter på. “Varför” frågar man suckande sig men får inget svar på den frågan.
Men en del i svaret är såklart att man inte vill kasta mat. Man försöker äta upp. I alla fall det som inte går att frysa. Fast “matle” är bara förnamnet på det tillstånd man tagit sig till. Men har i alla fall inte nått dit där vinterkräksjukan skulle ses som en befrielse. Samarin och Pepcid heter vännerna denna tid på året. De som gör allt det här överlevnadsbart.
Det blir lugnare till nyår. Något gott att äta. Något gott att dricka.Läsa. Titta på några filmer. Däremellan somnar man säkert en eller tre eller fyra små stunder. Nyårslöftet är självklart. “Ut och gå med dig gubbjävel!“. Eller dö. Välj själv. Allt detta mumlar man.
Men känner behov av mer julmust. Men finner icke. Köper Amerikanskt julmustsubsitut. Coca Cola. Kommer inte ens nära men bubblar och pyser och spänner ut magar den med. Sockerfylla!
Jodå jag jobbar. Ja kodar. Finns väl inte många norr om Dalälven som ser det här som arbete. Fast något måste man ju kalla det. Så jag säger “jobbar” med risk för att bli kallad storlögnare.
En decimeter extra allt snö utlovas imorgon. Det är såhär det skall hålla på nu hela vägen fram “till påska“. Jag skall förfina enhandsskottandet till en skön konst innan dess. Skriva en bok om det hela kanske. “Den enarmade snögubben“.
Temperaturerna kastar sig från många minus till många plus. Vintern vet inte riktigt hur den skall spela i år. Hårdrock eller halkmusik. Hulken klagar över obeslutsamheten. Jag över pelletsfakturorna. Frun fryser. Ja jag med. Det spelar ingen roll om det är minus eller plus. Kallt är det. Bär upp ved. Själva bärandet upp för tre trappor värmer otränade gubbar från topp till tå.
Om du har någon jävla skam i kroppen läser du detta. Ja och så delar du såklart. Friheten att säga sin åsikt utan att straffas är en självklar rättighet. Orka bry dig! Hur slö som helst får man nämligen inte vara…
Hälsingsk världsklassmusik. Japp. Lyssna själv får du se.
Behöver man mer?
Igår när vi skjutsar ner sonen till det som nu är hemma för honom så möter vi alla fjällturisterna. Uppriktigt så trodde jag att strömmen skulle gå från fjällen där på Annandagseftermiddagen men så är det inte. Den går uppåt och mot fjällvärlden. Men kanske har strömmen åt andra hållet redan avtagit. Kanske är annan dagen bara som vilken stugbytardag som helst.
Rätt många verkar hur som helst ha en vecka ledigt mellan jul och nyår. Säker är de värda det också. En vecka i pudersnö och välpreparerat utför stärker själen inför vårens elräkningar. Ja och andra prövningar.
Skottar bort nattens snö här på morgonen. Två decimeter kanske. Tung. Tar det försiktigt. Enhandsskottningen sliter extra. Man har suttit och legat och ätit alldeles för mycket några dagar och får vara rädd om hjärta och rygg. Skotta alltså förnuftigt. Den typen av skottande tar lite längre tid än den oförsiktiga mer manliga typen.
Nu sitter jag här inne på kontoret igen. Marmeladgodis och en julmust. Blodersockerhöjande. Vi pratar höjningar till farliga nivåer.
Tanken är ju att man skall jobba idag. Men motivationen är väl inte helt på topp. Det skall villligt erkännas. Så jag pysslar med lite sådandär housekeeping eller snarare då kanske officekeeping. I väntan på att kraften och flowet hittar mig. Eftersom det är milt så slog mig till och med tanken att jag skulle sätta mig i studion. Men kom inte så långt i den riktningen innan han på högeraxeln började skrika och gorma om arbetsmoral och sådant där som Tyskar gillar. Så la ner det där. Det var då marmeladgodis och julmust plockades fram som tröst alltså.
Men skön helg. Mat. Mat. Mat. Film. Film. Läsa. Läsa. Läsa. Sova. Sova Sova. Ja och så TP. Vi höll på till halv tre och till slut orkade man inte ens fundera ut varför man satt där och spelade. Men lite roligt ändå. Undrar fortfarande vem som vann? Jag!?
Får en koltrast i trä och en kabeltestare. Nu behöver jag inte saknas Pavaroti ens under vintern. Kabeltestare kommer alltid till god användning eftersom jag är mer för kablar än det trådlösa och vettlösa. Fast egentligen har man väl allt man behöver redan. Man borde skicka saker åt andra hållet. Ja och det gör man väl iof också. Men strömmen i den riktningen borde ökas. Jag är inte en av dom som lever efter tron att den som har mest när hen dör är den som lyckats bäst. Nope. Hela tanken i det ter sig för mig helt absurd. Fast ja, ja, tydligen inte för andra. Så något är det väl som vanligt som jag inte begripit.
Funderar på att lägga mig på soffan en stund…
Hmmm….
Vi får se vilken gubbe på sittande vilken axel som vinner.
