Gör armhävningar. Hundra. På en arm. Axeln ni vet. Sen situps. Sådana behövs. Verkligen! Men orkar bara trettio. Ja och några hopp på ett ben som avslutning. Några vikingavrål med stöd av diafragma blir bonus eftersom endorfinerna har stigit mig åt huvudet efter träningen.
Träning inför båtvändning.
Snart..
Börjar dan med att bära in pellets. Det som måste göras. Ont i knä så det är lite mer ojoj än vanligt. Men in kommer dom säckarna den här gången också. Tänker man hundra kronor säcken så blir det lite som at bära guld och myrra. Lite vishet och ett Jesusbarn på det så är julstämningen på plats.
Julvecka.
Ja det är det faktiskt. Man fattar såklart inte. Jul är snabbt avklarat nu för tiden. Det swishar bara till så är den över. Man tittar förvånat i kalendern när det blir ett nytt år och julstämning är något man inte ens varit i närheten av.
Fast vi har det ganska mysigt. Ungarna hemma. Jag vinner TP turneringen som vanligt. Godis. Whisky. Yngsten bjuder på gamla filmer. Frun på romantiska klassiker. Jag somnar utmattad i soffan. Fåglarna där ute får lite extra gott. Några äpplen till rådjuren. Katterna får godis och favoritmat. Kontoret står tomt och längtar efter vardag. Några nya böcker. Läsa. Kaffe på bönor. Äldsten eldar i öppna spisen. Gott liv helt enkelt. Ja och kanske är det allt det där som är själva julstämningen. Det där magiska som man kände en gång i tiden kanske har flytt för alltid.
Efter jul är man fattigare och har gått upp några kilo. Januari och februari skall man plåga sig igenom. Sen Vasaloppssöndag. Vändningen. Hoppet. Allt det där går fortare än man tror. Rätt vad det är slår de första snödropparna ut här på baksidan.Sen påskliljorna och vips så är sommaren över en och till ända igen och det blir till vinter och till jul en gång till.
Jag har alltid gillat jul. Men kanske inte allt med julen. Men låt den komma.
Plusgrader utlovades idag. De var inte för så många dagar sedan just det var en säker prognos. Nu verkar de komma på onsdag istället. Det kan inte hjälpas att jag är lite skeptisk åt vetenskapens trettioåriga prognoser när det gäller temperaturökningar. Hör jag någon ropa “klimatförnekare” nu. Så dumt och korkat isåfall. Vi skall inte tro saker. Vi skall veta. Vi skall inte gissa saker. Vi skall göra uppskattningar baserad på fakta. Lägga till “troligen” när vi inte är säker. Det där glöms hela tiden i debatten idag. När den sanna tron är det viktigaste. Gå in i närmaste kyrka och stanna där om det är tro du vill ägna dig åt. Vi håller på att förgöra den planet som försörjer oss. Vi håller på att krascha det ekologiska system som vi är en del av. Den vägen leder bara ner i avgrunden. Åtminstone troligen. Men rätt säkert till en MYCKET sämre värld att leva i. Troligen efter varje mening skall tilläggas.
Nu skall jag ägna mig åt min passion, eller en av passionerna, kodandet. Problemlösning och förverkligandet av drömmar. Nope jag har aldrig varit i gamet för pengarna. Synd troligen. Jag har varit rikare nu om jag valt den vägen. Men lyckligare och mer förnöjd? Troligen inte. Hur många kronor kan man ta med sig när man går? Hur stor gravsten kan man skaffa sig? Vad betyder det i slutänden vad andra tycker om en om man inte gillar sina egna val?
Säkert massor. Men inte för mig.
Måndag. Start. Här.
Mr Ljungström tipsar. Med på toppen nu såklart.
Får man tillbringa en hel helg inuti slöandets själva väsen? Antagligen inte. Men det blir inte så mycket den här helgen. Ingenting alls egentligen. Jo en mördad och därtill stulen gran, julstädning för fridens skull. Men mest vila. Slöande helt enkelt. Skönt ingenting.
Kanske är det mildheten, temperaturdroppet, omidvinterkänslorna som triggar detta slöande. Eller är det kanske bara som varje annan trött helg. Eller som ett liv levt i slutskedet?
Katterna är i alla fall med på det hela. Sover bort vintern. Enda avbrotten där från stora vilan är mat och toalettbesök.
Men nu nedkommen till kontoret. Nedkommen hit är det musiken som jag saknar mest. På med den. Fortfarande Thundermother som känns på riktigt. Heja tjejer! Bajsa på er fisgubbs som säger att det inte duger!
Att pulsa upp i snön på berget, duckandes under alla snölegor är ändå speciellt. Det är en alldeles speciell tystnad i skogen den här tiden på året. Sen är det alla spår som talar om liv som fortgår och framförallt pågår i allt detta. Men hugga gran gillar jag alltså inte. Vill se dem stå kvar där och växa till sig. Det är bara så. Så onödigt alltsammans. Men sen har vi familjefriden som skall ha sitt också. Nedröstad i det där. Tre mot en. Man får alltså mörda eller blunda när andra gör det åt en.
Farsan brukade åka ner med en gran till sina systrar i Täby en bit före jul. En resa fram och tillbaks dit bara för det. Det fanns en speciell känsla där mellan syskonen. Fantastiskt. Fastrarna där nere hör verkligen till julen för oss också. Men borta nu sedan länge. Mycket av min kärlek till böcker finns där tack vare dom. Musiken kommer från samma syskonskara, men från en farbror. Orden är mormors. Det tekniska finurliga har vi burit på i generationer. Barnen bär vidare på det där. En rolig upptäckt vara att se att det där fanns också i en en Amerikansk gren av släkten. Fri val tror vi… Kanske är det mer gener som avgör våra val än vi tror.
Har faktiskt fixat två halvt igentäppta avlopp också i helgen. Om jag tänker på det alltså. Men standardsysslor och underhåll det där som väl inte tar sig så jäkla långt bort från den allmänna slöheten.
Problemet med att slöa är att man blir trött. Alltså är min högsta önskan just nu att få gå och lägga mig. Men sitter kvar här på kontoret några timmar så framstår jag i alla fall som skapligt ambitiös.
Musik eller “musik” har det inte blivit någon producerar. Kallt i studion nämligen. Man sätter sig inte där när det är under tio grader där ute med dagens pelletspriser. Ren självbevarelsedrift. Finns säkert flera som uppskattar det. Men inte jag då.
Bioldlarens löfte av Fiona Valpy
Egentligen är det väl inget fel på den här boken men det blir lite för gulligt. Lite som att äta något som är väldigt sött. Tänk Finska kulor. Man pallar inte riktigt. Kräkreflexer.
Men jag läser ut. Alltid något. Beskrivningen av Tysk ockupation på Fransk landsbygd är det som tar mig igenom boken. Man undrar hur tyskarna tänkte. Hur kollaboratörerna tänkte. Skulle man få acceptans efter några år? Skulle folket ge efter. Sluta hata. Eller kunde ondskan och rädslan hålla så många i bojor så länge. Känns naivt. Ändå håller Ryssland på med samma grej i Ukraina idag. Till och med ett land som Kina kommer falla sönder en dag. Man fjättrar inte människor i evighet.
Massakern i Tulle som det berättas om i boken är ännu ett exempel på den grymhet helt vanliga människor kan utsätta medmänniskor för. För vanliga människor är de ju också de här soldaterna. Vanliga människor som efter kriget återvänder till vanliga liv i vanliga samhällen med vanliga familjer och kärlek. Hur orkar man leva vidare med sådant på sitt samvete. Tack och lov så finns människor som gör skillnad i allt detta. Alltid finns dom där. Ofta inte ens ihågkomna. Bra att notera i en tid av upphöjda ingentingpersoner.
Boken får mig alltså att undra över det mänskliga. Det där hemska vi alla bär inom oss och som så lätt släpps löst. Ofta också i någon slags tjänst hos en inbillad godhet. Så helt värdelös är då såklart inte genomläsningen. Väldigt få böcker lämnar absolut noll och ingenting efter sig. Inte ens en sötsliskig feelgoodroman som denna.
