Month: January 2023

Man väntar på så mycket. Längtar in i framtiden. Men försöker så gott vi kan att leva nu. Fast vi gamlingar fastnar ofta ändå i att titta bakåt. Hänger oss fast i det som om det var en obotlig sjukdom som bussats på oss. Att minnas andra ger oss själva evigt liv. Tror vi. Men aldrig blir det så. Död för oss alla. Till slut. Framåt gäller. De ungas ointresse för våra historier om de gamla är naturligt och riktigt. Dom liksom vi kommer till en dag när de önskar att de lyssnat eftersom de själva ser att de också är en del av den där kontinuiteten vi kallar tid. Alltid för sent kommer den där insikten. Då när de som skulle kunnat svara på frågorna som aldrig blev ställda är döda.

Kvar blir de styrandes historia. Vinnarnas historia. Berättad för att framstå i så bra dager som möjligt för den egna personen, den egna släkten, den egna klassen. Stora män och stora kvinnor finns det många i historieböckerna. Russinen i en kaka som annars mest består av mjöl, gluten och allt det andra som det finns ett överflöd av och som bara skall fylla mage och tarm men sällan gom till hurrarrop.

Det kan byggas hur många arbetarmuseum som helst.

Men man försöker alltså blicka framåt. Så gott det går. Men sparar de som gott före som viktiga länkar som har bidragit till den plats man idag står på. Jodå. Kyrkan och religionerna pratar om arvssynd och annat tjafs. Men jag har svårt att tro på en värd med en han/hon/det/gud som ägnar sig åt att straffa genom generationerna. Att man förutom sina egna oförrätter skall bära föregående generationers oförrätter eller oförrätter utförda i andra liv. Nej jag kan inte tro på sådant. Det är tillräckligt svårt ändå att leva ett liv. Och det inger åtminstone inte mig någon tröst att det gånger jag upplever djävulskapet så är det straffet för det som andra före mig i släkten gjort, eller som JAG själv gjort i ett tidigare liv.

Hittepå.

Fast ändå måste man såklart få tro som och på vad man vill. Ger det där någon lite tröst så är det helt OK att tro så. Så länge man inte skadar andra. Eller tvingar andra att tro på det där. Då är det mental misshandel.

Fast på dödsbädden och i smärtan ber ateisten till han/hon/det/gud om förlåtelse och nåd. Det är lätt att vara stor i orden och stor i tanken när allt är bra.

Så jag vilar min tunga här.

Åtminstone i detta ämne.

Vädret. Varmgrader. Tackar. Fast det finns väl ingen kyla. Inte egentligen. Entropi bara. Grader av. Fast knappast en tröst för en fryslort som mig. Ja en fryslort som jag. Men varmare. Blåsigare. Imorgon upp mot 20 m/s i byarna. Då får man huka i lä. Eller ställa sig på skidor på en åker i vindriktningen och låtsas att man har motorskidor. Ny uppfinning och hej vad det går.

Här på kullen finns inget att gnälla över alls. Utvilad borde man vara. För vilats har det. Men utvilad är man inte. Likvatten. Det ansamlas i kroppen. Tröttar ut. Man så så förut. Troligen finns det inte ett enda uns av sanning i det där. Hittepå. Det finns mycket hittepå. På tok för mycket.

Lär mig att en doktor inte är “Doktor” vanligtvis. Men läkare är de ju såklart. Lagerkrans, ring och hatt utdelas inte till läkare som ofta ändå kallar sig doktorer. Eller är det vi som kallar dom det? Hursomhelst finns det väl en del som också är Doktor. Som har disputerat. Men alltså inte så för de flesta.

Bra att veta om man nu har ett stort och genuint intresse för titlar. Många gillar ju att hängivet buga och kyssa fötter.

Inte jag.

Men veckan har börjat här. Obruten vecka är bäst. Enkelt och bra. Man hoppas att man skall hinna med en del. Gör man inte det den här veckan så får man försöka igen nästa vecka. Tränad på det där under ett liv. Förfinat under sena nätter och tidiga morgnar.

Härifrån till evigheten…

Jodå. Får en tallrik sushi. Nio vegetariska läckerbitar åker lätt ner i halsen och stillar hungrig kurrande längtande mage. Kan man begära mer? Ja en semla. Får en sådan också. Tänka sig. Vilken dag. Och den är inte slut ännu. Ohhhh

Bollnäs idag. Löningsdag. Alla har galningens blick fastklistrad i ansiktet. Rör sig hetsigt i total samklang med den där blicken. Man får komma ihåg att andas. In ut. Djupa andetag. Så att man inte rycks med. “lugn Hedman… andas…”, Ja och det fungerar ganska bra.

Vi hämtar de beställda kassarna. Smyger in på en del andra ställen för att fylla på. Månadshandling. Vi skulle aldrig kunnat bo kvar här uppe i skogen utan den. Mycket ekonomi i det här. Men annat också. Ett lufthål t.ex. Älskar verkligen det där att få matvarorna klara och färdiga att hämtas. Säker på att det där kommer sprida sig som hemleveranser som standard en dag. Japp, också här ute i ingenstans. En sista dödsstöt för de små aktörerna. Men allt har sin tid och allt tar tid. Oftast händer saker när man ger upp och inte längre tror att de skall hända. Sen står man där och undrar “vad hände?“.

Men nu är skåpen fyllda alltså. Låt snöstormarna komma.

Mycket kodande har det alltså inte blivit idag. Men jag sitter i alla fall här med en kopp kaffe och en apelsin. Alltid något. För att förtjäna dessa excesser skall jag klara av backuper och lite annat och med lite tur hinner jag med några kodrader också. Ja kanske till och med skapa en bugg. Brukar inte behövas så många rader till sådant. Efter det apelsin.

Men helg i allt annat alltså. Grön IKEA-soffa längtar lika mycket efter mig som jag efter den. Är det inte underbart? Jo. Men trött är i alla fall jag. Soffan är däremot pigg som en tonåring ännu. Men har framfört önskemål om att jag kanske behöver gå ner ett tiotal kilo. En dag hörsammar jag det där. Slutar äta semlor. Fast urk. Sicket liv.

Nu skall jag göra lite nytta. Ja nytta sed från mitt perspektiv. Jag är rätt säker på att världen inte ser det hela på samma sätt som jag gör. Men där är jag van

Jodå.

Trevlig helg på dig! Le! Du lever.