Month: January 2023

Morgonen som hade guld i mun har kommit och den har gått igen. Stängt dörren efter sig och sagt “tjena“. Dagen har mognat. Själv hänger man inte riktigt med den här morgonen. Ligger minst två timmar efter. Tittar yrvaket på det som händer och misströstar lite.

En bra utgångspunkt för kodande tänker man. De brukar bli bäst de där misströstande dagarna. Hur det det verkligen blir återstår att se. Spelar utfallet ens någon roll?

Ute lyser solen över nysnöade marker. Fåglarna vid matbordet, som inte får solrosfrön i år, men däremot havregryn med frityrolja, tar för sig. Domherrarna gillar inte. Ratar. Har inte sett en enda där sedan början av hösten. Förstår dom att tiden inte tillåter solrosfröinköp här på kullen. Troligen inte. Flyttar till (rikare) grannar och surar.

En räv nosar omkring där ute. Letar upp det som finns att äta. söker nyfiket av alla delar av tomten. Vacker. Hungrig. En ynnest att få stå där i fönstret och få titta på. Vad är en vinter utan en rödräv på tomten?

Får en semla under gårdagen. Japp, troligen det godaste jag vet. Fast har många och mycket “godaste“. Lika många som det jag tycker är “bäst“, Varför hänga upp sig och stanna på “ett“. Men njuter verkligen av det där bakverket. En liten tugga i taget. Låter ingredienserna blanda sig kring smaklökarna. Massera dom och kittla dom Ren njutning innan man sväljer och tar nästa tugga.

Fast köper apelsiner också. De är helt perfekta. Platsar också i det där “godaste som finns“. Så perfekta som de är. Fast jag har aldrig gått ut i trädgården och kunnat plocka en apelsin från ett träd där de mogna hänger i orange överflöd. Det vore något. Lite avundsjuk på de som kan det. Men har i alla fall sett apelsinodlingar. Kilometer efter kilometer med monokultur. Tycker nog de där enstaka träden i trädgårdar, parker och i vilt tillstånd ändå slår de där fältens bestånd. På riktigt. Men en dag skall jag be någon att få gå in i deras trädgård och plocka en apelsin. Bara en. Bar en enda gång. I solen. Sen njuta den när jag kommer hem till det jag där kallar hemma.

Apropå “orange“. Brandgul sa man i Edsbyn. Säger man kanske ännu. Bra i så fall.

Jodå. Nog skulle jag kunna tänka mig att äntra ett plan och flyga till Grekland i eftermiddag allt. Tre månaders semester på en ö där inga andra turister än jag har fått komma. Oändliga dagar av vila om man störtar på vägen dit. Fast oftast händer ju inte sådant. Kom man fram kunde man sakta vandra efter en strand och beskåda solen som sänker sig sakta ner i havet för att vila. Dyka lite på dan. Hälsa på en bläckfisk. Förundras över de levandes varelsernas livmoder – havet.

Jag älskade vatten när jag var barn. Kunde ligga i i timmar. Oftast tills det inte gick längre. När huden knottrade sig och kroppen skakade. Cyklop och snorkel. Känner att den där längtan fortfarande finns i mig. Ändå har jag ägnat så lite tid åt den där hänförelsen. Måste ta igen. Tiden är knapp. Dyka i Egypten. Lära sig dyka med tub. Man borde.

Men denna morgon i tecknet misströstan flyr undan. Det är inte tillåtet att inte i alla fall försöka. Sandkonst har kanske inget värde. Men under en kort stund kan det som skapas i sand ändå se värdefullt ut. Ett sandslott nära havet. En hög sammetslen sanddyn i öknen. Buddhistisk sandkonst. Förgängligheten i allt detta. Bara bevarad i ett minne. Vi är kungar av sand. Gessle må ha knyckt det där utan att vara en. Det är vi som inte finns som är de där kungarna. Eller vi som bara fanns under en kort tid som en blinkning i historien. Sand var allt vi gjorde. Sand var allt det blev. Bara en enda orkar nämligen titta närmare på sandkornet och förundras. Mikroskop. Ljus. Se perfektion och bara det. Men sand lik förbannat. För alla de andra.

Det är väl det man skulle vilja skriva nu här på bloggen. Men eftersom man inte har någon “ny platta” ute så kan man alltså inte. Ja det är som det är med den saken. Ingen, utom möjligen jag då, tycker det är synd ens.

Ute snöar det. Snöa skall det göra hela dan imorgon också. Lite drygt en decimeter till. Vi borde vara nära metern nu. Ovanligt tidigt på den nivån. Det är härifrån mitten av januari snödjup brukar byggas fram mot mars. Men också med det där är det som det är. Mer skall ner. Mer skall skottas. Råkar man halka av vägen finns det i alla fall snö som tar emot. Alltid något. Tänker man.

Förkylning tar ny fart idag. Varannadagssjuka. Något straff jag fått för nån illgärning utförd av släkting långt borta i historien gissar jag. Arvssynd ni vet. Som om det nu inte räckte med all skit man själv stått för. Hur många myror har man inte dödat under sina promenader i skogen. Ja och andra småkryp man skadat och dödat när man vandrar runt på en gräsmatta eller en strand. Men för de flesta räknas väl inte alla liv. Varför har jag svårt att förstå. Men det har väl något med att stå överst och vara skapelsens krona det där. Uppfattningen om den egna storheten som är början till imperiers fall.

Lyssnar på min vän Elton idag. Har inte hört av honom på flera veckor så jag får kanske ringa upp själv. Men det tar såklart emot. Jag är inget bra på det där att ringa upp och “störa” folk fast folk säger att dom inte alls blir störda. Så fort jag ringer har de i alla fall definitivt andra saker för sig. “Kan vi prata senare jag sitter på toaletten nu?” Så ringa upp? Nope!

Har faktiskt plockat in gitarren från kall studio. I förrgår. Men mer än så har det inte blivit. Har inte ens stämt den. Men tänkte att jag kanske skulle åtminstone ta mig an det. Elton skulle bli besviken om han visste. Men nu vet han inte. Blir inte besviken.

Hostar och snorar vidare för sakens skull…

Lite Elton får ni här. (Lyssnar ni noga så hör ni mig med)

Byebye!