Snön dundrar ner från taken. “Avalanche” skriker tomtarna och rådjuren och skuttar var och en åt sitt håll och ett försök till räddning. Katten och jag lyfter på våra huvuden. Ingen av oss förstår vad som händer förrän vi förstår vad som händer. Sittande inomhus rinner rädslorna snabbt av oss. Det där har hänt förr. Lugn infinner sig bara man kommer på varifrån braket härstammar. Katten behöver några lugnande ord och en mjuk smekning innan instinkten att fly lägger sig och flyktas.
Det är vinter här på kullen och det har varit det ett tag. Som varje januari är en mildvädersperiod över oss. Samma sak varje år. Samma tid. Samma väder. Ja eller lika om man nu skall vara noggrann och det tycker ju somliga att man skall vara främst av allt. Själv är jag, med ålderns “rätt“, ganska trött på alla “rätt“.
Fast ett “normalår” brukar det ha halkat till redan den här tiden på året. Bli sådär halt att man bara behöver gå ut så halkar man per automatik ner till affären. Sanden i lådan som man hämtat där i skogen om hösten brukar vara lite åderlåten den här tiden för att stävja det där lite. Minska hastigheten på själva utfarandet. Men ännu ej där i år. Men kanske behövs det några första skopor på gården idag. Två grader plus redan innan åtta talar för det. Jag är redo.
Någon i Prag har precis skickat sina barn till skolan och sitter där som jag med en tekopp framför datorn. Samma sak på Svalbard, Seychellerna och i New York. Människor som lever vanliga liv på olika platser precis som en själv. Var och en med egna universum inom sig. Jag tänker ibland på alla de där vanliga med vanliga liv (om det nu finns sådana). Skulle vilja sitta ner med dom och prata en stund. Höra om deras (vanliga) liv. Ni vet det finns ur många trevliga människor som helst där ute i världen. Vill man träffa dom så måste man resa ut i den där världen och öppna sig för den där vänligheten. Jag minns fortfarande bartendern på Hotellet från första resan där på sjuttiotalet (som bjöd på fest). Servetriserna på hamburgerbaren (som bjöd på fest). Rock bruden (en puss). Mannan som sökte kärlek som jag inte kunde ge (feg flykt). Ja och så några till (fest och vänskap=. De som bjöd hem och gav och höjde livsnivå. Vad gör dom nu? Alla alltid kvar inom mig. Precis som de människor man lärde känna när jag jobbade i England nära grisfarmen en sommar. Eller människor från andra resor. Hur många som helst. Helt vanliga underbara människor med vanliga liv i vanliga länder men med historier om liv de levat som är lika spännande som vilken bok som helst man kan hitta i en affär eller i ett bibliotek.
Snorar fortfarande. Huvudvärk. Host. Host. Får stödsova lite till och från också. Ihållande skulle en meteorolog säga om det hela. Själv svär jag och förbannar Trött på förkylningshelvete och trötthet i kroppen. Men känner hopp. Mina soldater. Vita blodkroppar, trombocyter och andra, som såklart är mina hjältar i striderna, kommer förhoppningsvis att vinna den här striden också. Om jag kan bidra med en stunds vila till den kampen då och då istället för att ta ut var enda uns av energi jag kan ur energibanken så må det vara hänt.
En pall pellets står fortfarande där ute och vill bli inburen. Orken att släpa säck efter säck har alltså inte funnits där. Men skall göra ett försök på allvar idag. För sinnesfridens skull. Borde väl avstämma bokföring och skicka in momsredovisning av samma anledning. Men var sak har sin tid och sin plats. Det är så man försöker få allt att gå framåt. Med egna små lögner i patetiska försök att lura sig själv som varje annan dag.
Någon projektledare förväntar jag mig inte skall träda in i lokalerna idag heller. Ja och jo och “hjälp” så är man väl just en sådan i brist på annan utsedd person för uppgiften. All skit jag kastat på projektledare blåser alltså rakt i ansiktet på mig själv som skit kastad i en fläkt på högvarv. Umf… Smack!
Nu skall jag dricka upp mitt te och sen får vi se om det blir pelletsbärande. Ja och som belöning kan man kanske få koda lite. Det är väl ändå det minsta man kan begära en dag som denna.