Day: 31 January 2023

Ja just det “OJ” vilken dag. Förutom att jag håller på att frysa tungan av mig, ja alla utstickande delar av kroppen håller på att frysa till is denna dag. Kallt. Så in i helvete. I alla fall för en fryslort. Som jag. Termometern fegar på bara minus sju. Men fryslorten vet. Det känns som tjugosju. Så man fryser och plågas. Vet vad den RIKTIGA lidelsens temperatur är. Alltid på skitkallt.

Men shuntar upp. Hulken slukar pelletssäckar. Hundra spänn stycket. Så alltså gäller att man både lider och fryser. Fast Hulken gör såklart sitt jobb. Värmer. Fast det går sakta. Men får han några säckar att gå loss på brukar det ordna sig.

Men i allt annat under denna dag alltså. OJ!. Det har gått att jobba lite som vanligt. Alltså, jag, lycklig. Undertecknad är en enkel människa på det viset. Fast det mesta av dagen har gått åt till att hitta en bugg som jag fortfarande letar. Det brukar irritera. Men inte idag. Vet att jag hittar den. Vet att jag får mosa den då. Eller om jag nu är på mitt fredliga humör så lägger jag den i det där paketet jag skickar till någon behövande (läs programmerare med uppnäsa eller valfri projektledare med tidsram) en dag när andan faller på.

Min karaktär har firat största möjliga triumfer idag. Vid halv elva när man är som mest utsvulten så gick jag INTE upp och hämtade den halvfulla chipspåse som ligger i skafferiet där uppe. Jodå. Förvånad själv. Visserligen hade jag inte klarat det hela om det legat ett paket semlor i kylen vid samma tid. Men chipsen och en chokladkaka av det större slaget har alltså INTE kommit över mina läppar och in i glufsande mun idag. Det är tamefan värt att fira. Köpa en semla imorgon kanske… Eller hålla sig hela veckan. Utmanat sig som om det var ett långlopp. Bara för sakens skull. Försöka låta bli att ställa frågan “varför då?“. Den farligaste frågan när man går emot sin natur.

Förbannelsen i Los. Ja den är verklig. Allt faller här. Tro det har med det frekventa klagandet att göra. Vi är Sverigebäst på att klaga vi Loosbor. Inte ens antalet ‘o’ n är vi nöjda med. Nope. Inget annat heller. Fast nu får jag sura brev i postlådan. Får flytta. Men jag orka nog ändå inte höra mer om hur fel det är på alla andra.

“HURRA” får man utropa. Bara sådär. Kanske för att ljuset ökar varje dag. Oj positivism. Finns forskning som vill visa att det är en sjukdomsbild kopplad till den. Aj Aj Aj… Som om man inte redan känt det på sig. Ja redan sedan småskoleåldern.

Skitsamma… Ja ett ord.

Nu skall jag lägga mig att sova.

Hulken väcker mig vid sex. Ja och jo och javisst, det är mobiltelefonen som väcker mig med sitt Hulken-har-stannat-alarm, men i grunden, ursprunget är nu ändå den store gröne där i källaren som ropar i sin nöd.

Jag hörsammar såklart. Det behövs duschvatten på morgonen. Passar på att sota och underhålla och piskar sen hårt och utan medkänsla igång den store trötte som lite motvilligt startar. Jo, tröstar med några snälla ord om sommarens närmande innan jag lämnar pannrummet.

Vindarna drar fram som vilda fria hästar på kullen denna morgon också. Gissar att de slipar och polerar och skapar isbanor där ute i full maskopi med akutmottagningarnas gipsleverantörer. Man får hålla sig inne. Om man kan. Det kan man inte. Troligen.

Men vindarna avtar under dagen. Bor man i en otät gammal solbyggnad är man glad för det. Vindar letar sig gärna in i de här lokalerna. Hus byggda med snål budget efter pålagor från staten om att de skulle finnas. Fast huset har ju stått nu i mer än hundra år och lär väl stå i åtminstone hundra till om inget konstigt händer. Så byggarna visste väl ändå vad de gjorde. Men uppvärmning var liksom en annan sak då i början på nittonhundratalet. Man eldade bara på så att kaminerna glödde. Skogen var full av ved. Hela byn full av skogsarbetare. Framtiden ljus. Elda på kamrater!

Nu sitter jag med en halvt urdrucken tekopp i handen och funderar på om jag inte skall låta den här dagen börja. Ljuset är tänt. Lokalerna håller på att värmas upp. Det finns alltså hopp. Storverk kanske,

Men det är ingen brådska. Man är pensionär. Bhövs väl egentligen inte egentligen. På väg att ge upp det mesta man trott på. Blivit accepterande. Det där “jag skall visa dom” börjar bli alldeles för sent att realisera. Man får försöka överleva med att man aldrig lyckades med det. Det omöjliga uppdraget. Man säger åt sig själv “försök inte så mycket” och “det är dags att vila“. Ändå så går det inte. Man borde lägga ner alla projekten. Borde dra ner. Minska. Ja vila. Men någon eld där inne tvingar en framåt. Ja “framåt” fast det knappas finns något framåt och mål och ens ett hopp längre.

Fast det som skrämmer mest här i det här åldrandet och förfallet är att det fortfarande är så förbannat roligt. Hur skall man kunna lägga av då?