Month: February 2023

Det här är ett annorlunda sätt att koda web-sidor på. Men definitivt lika tråkigt är det som vanligt. Men vill man lagra sina sidor i flash-minne med parametrar som går att ändra är det såhär det blir. Dessutom jätteroligt när något går fel och man skall felsöka. Men va’ fan liksom.

Så vandrar man ner för trapporna igen. Lämnar apelsinen på hanskhyllan vid entren. Fortsätter vidare ner till Hulken. Fyller två säckar. Peppar honom att jobba några månader till. Han mumlar och puffar surt. Stoppar i lite grejs i tvättmaskinen. Upp från källaren. Sopar av nattens snö från bron. Fryslorten är där. Det ÄR vinter ute. Man borde ha klätt på sig.

In igen, Tar apelsinen. Håller i mjukbyxorna, tillika arbetsbyxorna, med ena handen så att jag inte tappar dom. Telefonen i fickan och resåren i byxorna är ovänner. Sätter på te, En kopp. Earl Grey. Rykande hett.

Apelsinen på bordet. Där jag tillbringar mitt liv. Katten som är med mig i alla moment hoppar upp i fönstret för att kolla in fågelbordet och showen som pågår där. Skrivbordslampor köpta för sjuttiofem spänn på Erikshjälpen på. +17W är ingen fara. Gör ingen olycklig. Inte ens den snålastye. Jag hackar in lösenordet. De två begagnade Traderaskärmarna från olika platser i ett avlångt SD-land lyser upp. Jodå, ännu en dag gör dom det. Många dagar har det blivit nu. Mail. Ett trettiotal under natten. Mest diskussioner från Github. Snabbt igenomgånget. Snabbt rensat. Inget alarmerande. Inget särskilt intressant.

Tevatten klart. Påse i den svarta muggen köpt för en tia på Dollarstore. Vatten på. Tillbaks till bordet. Ja bordet förresten. Fick det av en ung tillfällig praktikant på jobbet i Täby. Han bodde i Viggbyholm med utsikt över fjärden med mamma (som var skådespelerska) och pappa som var chef. Fuskädelträ. Brunt. Rätt fult. Från pappans jobb. Men har alltså varit med sedan ~åttiofem alltså. Man byggde kanske bättre möbler förr.

Två Visual Studio Code uppe. En på varje skärm. Ingen ide att stänga av dom när man går till sängs. Problemet med kommunikation. Man får köra två projekt samtidigt. Behöver alltså två utvecklingsmiljöer igång samtidigt också. De enheter som pratar med varandra är såklart alltid på. Var och en kopplade till en varsin debugger. Det är bara att köra härifrån. Om man vill. Känns bra.

Fast lite Aftonbladet, Ljusdalsposten, Ljusnan och någon diskussionsgrupp först. Rutin. Lite som att man vill höra “allt är bra” innan man sätter igång. Men så är det såklart aldrig. Världen är åt helvete. Folk lider både långt bort och hemma. Världen är galen. Människorna inte värda sin gåva livet. Men skall man orka leva får man mörka. Är det åtminstone bra här på kullen? Det frågar man sig. Ja och det verkar så. Barn säkra? Ja det verkar så också. Då så…

Så nu då?

Ja jag skall koda en OTA updatering. OTA står för Over The Air (Update). “U” fick visst inte vara med i förkortningen. Jo klart egentligen. Att filen som skall uppdatera enheten hämtas från en web server fungerar och är på plats. Då kan kunden uppdatera sin enhet med ny kod från mig. Bra. Men idag skall jag lägga in kod för att uppdatera från en lokal fil på datorn. Bara för att jag kan. För att det är användbart. För en tänkt användare som aldrig (troligen) kommer att säga “tack”. Sen skall ungefär samma kod användas till att uppdatera enheter som är kopplad till den här enheten och som inte har wifi och sådana högtstående protokoll. Det finns alltid att göra. Mycket.

Men här. Med tekoppen bredvid sig. Fortfarande varm. När man har gått igenom nattens inflöde och konstaterat att det inte är så mycket man måste hantera där. När man tänder ljuset. Ja då mår jag nog som bäst. En hel dag föröver. Nog skall jag hinna en del. “Frontdoor open” i högtalarna talar om att K går till jobbet. En eftergift åt att det “gick att göra“. Vi har redan sagt “adjö“. Så hon får gå. Jag har bett henne att låsa. För att jag skall kunna koncentrera mig fullt ut. Snart ljuder musik på hög volym här i lokalerna. Folk som smyger in. Säger “Hej” och bara står där. Inte bra för gamla gubbars hjärta. Nope. Låst får det bli. Man får ringa på ringklockan om man vill bli insläppt. Onorrlänskt. Javisst. Fast helst låta bli att besöka kullen alls. Lämna mig ifred. Jag har ett jobb att göra. Sandkonst åt folket. Sand som slutprodukt. “Av jord är du kommen…“