Month: February 2023

Saknaden

food red yellow colorful — Photo by Pixabay on Pexels.com

Saknar godis idag. Noll hemma. Ja utom mörk 70% choklad då. Äckligt som fan. Men… går nog upp och hämtar en bit i alla fall…

Musik

De är tjugofem de där lyssnarna. De som tar sig fram till min “musik” alltså och lyssnar på en låt. Deep Purple har 6474039 lyssnare och ABBA 24193823. Fler än mig alltså. Hmmmm… Men ingen är väl förvånad över något av dom talen såklart. Nope, inte jag heller.

Men jag brukar trösta mig med att de andra lokala banden och artisterna brukar ha ungefär lika många lyssnare en normal dag som jag har. Då är dom dessutom ofta fyra eller fem i banden och tillsammans borde de alltså känna fler, ja och känner man fler kan det möjligen tänkas att fler vet att man spelar musik och finns på Spotify eller i alla fall av snällhet lägger med en i en spellista. Kanske. Eller inte.

Ja sådär tänker man. Försöker maskera för att man är en usel artist. Ja om man nu ens är en artist. Egentligen är det väl bara Google som är av den åsikten. Man var kanske. Jo. Med betoning på kanske. Mest wannabe. Nu inte ens det. Inte ens nära.

Fast de andra lokala grupperna och artisterna är såklart coola typer. Normalt brukar sådant rendera lyssnare. Men allt går över så snabbt nu för tiden. Två veckor på tredubbla lyssningar vid skiv/låt-släpp sen tillbaks på mina nivåer igen. Fast jag är ocool och dom är coola. Man förstår och man förstår inte någonting egentligen av sådant.

Men Emma Svensson har ju 2238 lyssnare och Per Persson 717 och Perssons pack 47983 så en del coola artister har definitivt fler lyssnare än oss småartister här på botten hur coola eller ocoola vi nu anser oss vara.

Fast urk och skål på det.

Betraktelser & Berättelse

Godis och kod

Det är tisdag. An incredable day here. Ja en toppendag helt enkelt. Fast bara efter att jag inhandlat ett ton godis som jag smockade i mig under resten av dan. Nope, borde inte äta godis alls. Men behövde lämna ett paket på posten så då blir det så att den karaktärslöse, han den fule där på axeln, säger åt mig att gå in i affären och inhandla det som behövs för en lyckad dag. Ut kommer jag med famnen full och många kronor fattigare.

Ja och det visade sig vara godis som behövdes. Som så många andra dagar som börjar lite trögt. Socker in i blodomloppet och man ramlar igång. Lite socker i botten så går jobbet som en dans, jobbet som en dans, ja jobbet som en dans. Ja och jo en Alvedon idag också. Men det var innan jag stoppade i mig godiset. Så den hade säkert inte behövts.

Idag misströstas det alltså inte. Har inte tid. Andra dagar kan det där komma över mig. Så mycket text och kod (och “musik”) som lämnas ut under årtionden och så lite tillbaks kan man tycka då. Egentligen är det jag sysslar med inte så stor skillnad mot att göra saker med utsöndrandet av ganska mycket möda och svett och sen stoppa in dom i pannan och elda upp alltihop efter att de är “klara”. Men det är det som är sandkonst. Buddhistiskt så det ryker om det. Kanske får man belöning i nästa liv eller i livet efter det.

Eller inte alls…

Men dagar som den här spelar det alltså ingen roll. Det bara flyter på och jag den ocoole på kullen bara gläds.

<tekniskt>Vad har jag då gjort idag. Jo. Noderna i det nätverk jag jobbar med skickar sina event krypterade med AES-128/192/256. Gemensamt för dem är en 32-bitars nyckel som används tillsammans med en 16-bitars IV för att kryptera ett datapaket. Nu behöver man lägga till noder till ett sådant här nät. Dom nya noderna har ett globalt id och en egen lokal 32-bitars nyckel. Den här informationen finns med klistrad på nya enheter. Kanske med en QR kod eller NFC till och med. GUID och kod matas in på en värdnod och provisioning startas på den. På den nya noden trycker man in init. knappen. Den börjar nu skicka hjärtslag med hundra millisekunders mellanrum på alla wifi kanaler i tur och ordning. En halv sekund på varje kanal. Värdnoden ser hjärtslaget från den node den tittar efter och skickar över systemets gemensamma nyckel till den nya noden krypterad men den lokala nodens nyckel. Vips så är den nya noden med i nätet.</tekniskt>

Ja dagens lek alltså. KISS – Keep It Simple Stupid.

Fungerar nästan redan. Alltså eufori.

Men kvällsskift. Katterna och jag. De där värdefulla kvällstimmarna. De som alltid varit den bästa utvecklingstiden. Visst man kan kokettera med alla timmar man arbetar i veckan och nog blir det 70-timmars veckor här med fortfarande som pensionär och visst har det blivit fler timmar i det förflutna. Men det spelar alltså ingen roll. Om ingen vill ha det du gör eller förstår vad du gör så är varenda en av de där timmarna bortkastade OM INTE du själv tycker om det där du gör. Om inte JUST DET räcker. Ja och det tycker alltså jag.

Möjligen är alltsammans en sjukdom. Men NU är viktigt. Inga priser eller applåder kan toppa den där känslan av att vara i NU.

Det där återkommer i skrivandet och i musiken också. Jag kan fortfarande rysa åt minnet när jag och en till kille sjöng en låt för en grupp personer för många år sedan. Först sjöng folk med, sen slutade alla sjunga, när vi var klara kom en sådan där tystnad som är som ett pysande vakuum eller som en stubin som tyst brinner och som följs av ovationer. Den där stunden av tystnad efter ett framträdande är det man längtar efter som musiker. När man kan nå dit har man lyckats åtminstone en gång. Konstigt nog känner man det innan också. Det händer något i rummet som förutsäger att man är på rätt spår. Tyvärr händer det inte så ofta. Kanske två tre gånger i mitt liv.

Numera händer aldrig sådant där såklart. Fast känslan av att vara på rätt spår finns där. Den litar jag på. Den känslan och magens godkännande av dagens sysslor.

Galenskapen.

Godis finns det ingen kvar här på kontoret. Bara mörk choklad där uppe och det är jag inte så värst förtjust i. Så fortsättningen av min kväll får alltså blir lite asketisk. Men det går nog det med.

Gott så!