Världen där ute fortsätter väl att röra på sig fast än inte undertecknad rör på så många av sina fenor under helgen. Det är lite som vanligt alltså. Vinterhelgsvanligt.
Vardagen med kontorgöromålen började iof redan under tidig eftermiddag. Jag har både tillverkat lite grejer och packat ordrar. Men full fart är det väl inte. Jag ställer allt hopp till morgondagen. Eller till den oskrivna veckan. Den som skall starta med att ordna det sista innan bokslutet. Tänker att ännu ett rött bokslut passar utmärkt bra till alla hjärtans dag.
Ute är temperaturerna upp och tangerar sju plusgrader idag. Måste väl vara något slags rekord för februari. Men eftersom ingen tidning har basunerat ut det så har det antagligen hänt förut. Men hela perioden framöver ser lovande. Kalla nätter men dagar kring noll och plus med vind. Lite marsväder sådär. Fast hoppats den här tiden har man gjort förr. Hoppats att våren skall komma tidigt. Blivit nesligt lurad varje gång av den grymme Kung Bore. Fått (antagligen) trampa på i snö och modd och längtan ända fram till slutet av april som vanligt.
Melodifestvivalen har gått mig förbi som vanligt. Faktiskt inte ens noterat en trailer. En stor befrielse. Juiceförpackningen och chokladkakans förpackning frestar dock med gratis finalbiljetter… Bara om…
Egentligen borde man väl använda dagarna åt att döstäda. Jag kan nog fylla en container med bara grejerna här nere. Tar man sen tag i biblioteket där uppe, några tusen böcker, så blir det en container det med. Ja sen vind och andra utrymmen innehåller nog saker att fylla en till med grejer. Då har man inte ens tagit sig ut i garaget. Det är liksom synd om barnen om man inte gör det där.
Fast när jag sätter mig där i biblioteket och ser alla de där böckerna så känner jag mig oerhört rik. Hemma, i Edsbyn fanns två böcker i hyllan. Arne Wassings, Gropen i skogen, och en bibel efter morfar. Någonstans i tidiga tonåren väcktes en oerhörd lust efter läsande hos mig och jag släpade hem kassar med teknisk litteratur. När man senare kunde köpa böcker själv var varje bok en stor glädje och en seger. Senare när K kom in i bilden så blev vi två om att fylla på med böcker.
Men om biblioteket är en skattkammare för oss så är det såklart inte det för någon annan. Några böcker har kanske ett värde om man orkar jobba med ett urval och en försäljning. Men det mesta är inte ens värt pappret de är tryckta på. Enklaste sättet att bli av med dom är att elda upp dom. Sorgligt.
På kontoret har jag skeppat iväg det mesta i bokväg. Jag är inte en sådan som samlar på teknisk litteratur av nostalgiska skäl. Fast min “The C programming language” av Kernighan/Ritchie har jag inte haft mage att kasta. Inköpt 850625 enligt stämplen i den. Väl använd genom åren. Före det var det mest assembler såklart. Men den sommaren fick vi nog de första testdiskarna av IAR’s C-kompilatorer för mikroprocessorer och där någonstans fattade man att det var en gamechanger även för dom. Inte helt självklart dock. Det hör var ofta tingestar med max 128 bytes ram.
Jag var en av de första som plockade in en SDK för Windows i Sverige. I början en ganska tunn bok men jag minns en senare version som kom i en femtonkilos låda och där manualerna upptog en hyllmeter ganska precis. Ren glädje att sätta sig in i alla de API’er som beskrevs där. Som vanligt var det block, penna, manualer framför tv’n under helgerna. Det gick utmärkt att titta på en film och läras sig ett api på samma gång. Idag orkar man inte med sådant. Fast ibland tar jag nästan med mig kollegieblocket och pennan upp från kontoret nu också men slår mig på fingrarna innan jag hinner för långt från skrivbordet. Gamla gubbar behöver vilan. En insikt som kommit till mig.
Men tänk om inte den där teleprintern hade stått där i källaren på Fysikum i Uppsala. Tänk om vi inte fått använda den där datasalen på helgerna. Tänk om Jerker inte pratat om de häftiga fyrabitars microprocessor som kommit ut där 1977. Tänk om RT-datorn inte funnits. Och Commodore PET/VIC… Då hade man haft ett annat liv. Gissningsvis i ett labb på någon fysikinstitution. Fast det var rätt mycket som pekade i den här riktningen man gick ändå. Men ibland undrar man såklart vilken sorts sand det blivit om man valt en annan väg.
Men böcker har alltid varit viktiga för mig. Mina fastrar i Stockholm tror jag är en viktig anledning till det. De simulerade gärna den där ådran. Men nyfikenheten och vetgirigheten som jag föddes med är kanske den viktigaste anledningen. Allt det där man ville veta fanns ju att läsa om i böckerna. Ja och jag tror och vet att skall man (som ingenjör) bygga de vackraste användbara tingen i världen så måste man först förstå människorna. Det absolut bästa sättet att förstå människorna är såklart genom att beblanda sig med alla olika människor man har möjlighet att beblanda sig med och lyssna istället för att prata. Det näst bästa sättet är att leva människornas liv, och se genom människornas egna ögon genom att läsa skönlitteratur. Där i det blir det lätt att förstå de man inte känner och förstår istället för att se ner på. Så som det är att provgå någon annans skor och nå insikter efter en mil eller två efter en sådan vandring.
Fast kanske kan dom som kommer efter ta en tändsticka och skapa en regisserad brandövning här i huset när vi är borta. Låta allt gå till förgängelsen. Kvar efter den blir antagligen bara lite sand och kanske några sotflagor som kan virvla bort i vinden som om de vore kullens sista koltrastar.
