Month: March 2023

Minus sexton ute när jag masar mig upp där vid halv sju. Det skall plågas. Med kylan alltså. Men mitt sinne kommer den inte åt. Inte efter Vasaloppssöndagen. Aldrig.

Semlor hittar jag inga. Åtminstone inte till frukost. Vi får se hur det blir under dan. Men säsongen för dom börjar närma sig sitt slut. Dags att ställa in sig på längtan till nästa säsong.

Fast ingen längtar till vinter. Möjligen bara Kung Bore då. Ja och hans arméer. Men man hör ibland skid- och skoteråkare drömskt uttrycka längta efter kyla och snö. Hjärnskadade hela bunten, Jag säger bara koltrastsång, Inte mycket sådan kan man höra under vintern? Inte mycket.

“Kåltrast” förresten. Vad är det.

Byapolitik!? Fan så ointressant. De minst kapabla känner sig alltid kallade att gå in i det där. Blir alla till småpåvar efter inträdet. Varje ordförandeskap slutar med en smäll. Efter det tar nästa senast inflyttade över och så börjar allt om. Själv avgick jag innan smällen. Höll på att bli galen av det där. Spyreflexer.

Jodå det klagas här i byn fortfarande. Felen är många. På andra. Hjälpen kommer alltid utifrån. Själva har vi inget ansvar för något. “Hjälp oss!!!” är det eviga mantrat. “Annars jävlar” med handen hårt knuten i fickan och käften öppet fradgande i annat. Allt står stilla.

En del av byapolitiken det där också. Stormän och storkvinnor som tycker det var bra förr men sämre nu.

Yngsten fyller alltså trettioett idag. Man får gratulera fast man inte kan ta in att det är möjligt. Inuti är man ju själv fortfarande tjugotvå. Konstigt.

Om man klagar på folk som klagar så klagar man. Man faller så lätt i sina egna gropar. Schoooop bara. Fast grejen är att vara medveten om det.

Men te och ljus och extravärme. Det är dags att ta tag i dagen. Jag har kod att skriva. Låt byn stå där nedanför kullen och gnälla bäst den vill. Här uppe kan man ge blanka fan i allt det där. Fel gör man också när man inte gör några. De som ser fel ser bara fel. Serru.

Folk dör omkring en. Varje gång man ser någon notis om någon som är yngre eller lika gammal som en själv som nu är död rycker man till. Nej, inte så att man blir rädd. Döden kan i viss mening också vara en befrielse. Men man har ju så jäkla mycket kvar som man vill göra. HUR SKALL MAN HINNA med allt som återstår att göra!!!

Jag har kommit fram till att man inte hinner med allt man vill. Slutsatsen är alltså att man måste alltså prioritera i min ålder. Göra det där man VILL göra. Skita i annat. Så det gör jag och det är såklart därifrån som mitt “lämna mig i fred” kommer. Jag har inte tid med en massa skit längre.

Så man jobbar på. Ja jag älskar att jobba. Det är inte bara flykt. Jag har alltid drivits av det där att skapa något. Många egenföretagare känner igen sig i det där. Det är ett liv, inte bara affärer och en inkomst. Visst, att se omsättning och vinst öka för varje månad kan också vara en drivkraft. Jag har varit där också. Men vad har man för glädje av pengar när man inte finns till längre?

För mig gäller det alltså att utnyttja ögonblicket. Försöka vara så närvarande som det bara går. Minimera sådant där som är tråkigt och måsten. Maximera det där som gör att hjärta och mage sjunger.