Month: March 2023

Jag känner en nöjdhet när jag tänder skrivbordlampan och loggar in, nyss nedkommen till kontoret. Det finns egentligen ingen som helst anledning till den känslan. Jag är gammal, fattig och ocool. Men det kan inte hjälpas den där känslan är ändå där varje morgon.

Jo jag inser att jag är privilegierad där jag är nu. Man skall vara ännu dummare än vad jag är för att inte förstå det. Och jag tar verkligen inte den där känslan för given.

Ändå finns den där känslan av nedstämdhet alltid med mig. Den som alltid följer mig och har blivit min andra livskamrat. Den som håller sig på lagom avstånd från depressioner och som faktiskt verkar vara en förutsättning för inspirationen och det kreativa.

Så härifrån. Låt en ny vecka ha sin början. Fast den väl egentligen redan började igår.

Liksom.

Eftersom ni undrat…

ÄNTLIGEN borde väl Gert Fylking utropat för sakens skull.

https://www.ljusdalsposten.se/2023-03-19/byns-enda-invanare-prisas-for-sitt-naturengagemang

Det finns hopp. Jag hör ju det på de förälskade skatorna som smågnabbas i storgranen. Gammelgranen. Åldringen här på kullen, +100 och mer, har såklart varit med förr. Kan det där med att vänta. Mer än vad jag kan och någonsin kommer att lära mig. Jag som vill ha sommar nu. Fort.

Jag skottar upp det som föll igår när vintern var här igen, hälsade på med allt den har. Tungt men inga rågade spadar går att åstadkomma. Det går ändå lätt. Om man andas emellan tagen. Står där en stund och känner att solen värmer och att det droppar och drippar och droppar och andas vår. Djupblå himmel. Ja där uppe återspeglar sig havet.

Gammelgranen förresten. Vi sågade ner en jämnårig för många år sedan. som stod närmare oss De var nog bästa kompisar. Det finns en sorg över det stolta trädets hela gestalt sedan den dagen. Jag säger förlåt varje gång jag går förbi. Skäms för att vi ville ha en guntta mer ljus från söder.

Vi befinner oss i tiden när man vill vara ute med allt man har. Men en tid när det inte finns mycket man kan göra där ute. Några vändor på den uppskottade delen av gårdsplan sen har man sett det som går att se. En månad kvar av det livet. Att stå ut i sin längtan.

Annars blir det såklart inte mycket. Så som det sällan blir den här tiden. Man får gneta på. Sitta och titta på klockan när den tar sig framåt. Fast något har vaknat ändå där inom en. Hoppet kanske. Det där enda man har kvar oförstört. När hoppet flyr, ja då är det över.