Month: March 2023

Idag firar vi det magiska numret Pi. Pi-day. Så vi äter paj (pie). Mycket paj. Rund paj. HURRA!

Albert Einstein har sin födelsedag idag också. Liksom min mamma som skulle ha fyllt hundra jämt idag om hon levat. Jag respekterar båda. Mycket. Saknar den sist nämnda. Mycket.

Här börjar dagen med snöskottning. Jodå det går bra att skotta när man väl kommit ut och fattat spaden. Men trött på det där nu. Som varje år. Men snart så…

Väl inne igen så är det dags att deklarera. Det där har blivit en enkel grej nu för tiden. Vilken skillnad från förr. Då har jag ändå en extra bilaga att fylla i. Men fixat nu alltså. Lika skönt varje gång. Lite “hurra” där också.

Så nu återstår ganska mycket av dagen och det arbete som skall utföras. En glädje i sig. Kan man önska sig mer. Jo, möjligen en semla…

Nåja. Låt dagen starta.

Soluppgång: 06:18, Solnedgång: 17:54

Katten och jag. På kontoret. Ja den lilla. Den stora katten är bara in helt kort, jamar missnöjt, och vänder. Tänker tydligen “upptaget“. Dom är inte så förtjusta i varandra våra två katter. I alla fall oftast inte. Ibland mycket. Katter…

Lillkatten har somnat. Jag är i alla fall vaken. Fryser. Men har all värme man kan ha “på“ och “on” och “max” . Fryser ändå. Fan! Vad skall man med vinter till? Tänker jag. Vill primalskrika. Men gör inte det. Katten sover och vill inte bli störd. Grannar kan bli oroliga om det primalskriks. Så kniper igen. Sätter inte ens på lite hårdrock. Stannar i stolen och lider. Väntar ut. Våren. Sen sommaren. Hopp.

VINTERHELVETE!

Mumlar för mig själv att den ju faktiskt är på upphällningen. Vintern. Snart bara en våt fläck. Fast det hjälper inte sinnesstämningen särskilt mycket. Vill vandra runt i trädgården och känna varma grässtrån smeka mina synnerligen ostumpade fötter. Jodå. Gärna lite koltrastsång på det också. Och grönt, grönt, grönt så att ögonen överdoserar på grönt och blir vingliga och gnistrande och glada som små barn. Tänka Rose’ och grillat och glass och sköööönt. Inte som det här grå kalla eländiga vädret. Nope.

Annars går det väl. Jobba fungerar för det mesta. Ja också när inspirationen inte flödar till. Finns alltid saker att göra också för den utan inspiration här på det här företaget.

Pratar med “en gammal” tandläkare från förr på telefonen den lilla. Så egentligen skulle det väl kunna kallas tandläkarväder det vi har idag. Men gråväder det också. Grått så in i helvete. Gråvädersblues. Gråsosse. Gråben. Gråt(t).

Ibland fattar jag, det kommer liksom för mig som en uppenbarelse, att det är bara jag. Skall det göras saker i mina projekt så finns bara jag som kan göra det. Då överväldigas jag av arbetsbördan. Tittar på lappen “kill your darlings” och går loss med lie på mina projekt. För lite liv kvar är en insikt som borde ligga närmare i sinnet hela tiden. Man hinner inte allt man skulle vilja. I min ålder. Ett enkelt faktum. Man måste lämna vissa saker åt voiden. Märkligt att det skall vara så svårt bara att göra det. Varje övergivet projekt är som att lämna ett skrikande och hungrigt (stackars) barn i skogen och gå därifrån.

Har ni tänkt på det här med priser, ja uppmuntran rent generellt. Man får alltid uppmuntran sänt åt sitt håll när man minst behöver den. Den är dessutom svår att konservera och spara till tillfällen när den behövs. Jag har en sådan där stor vinstcheck uppsatt på väggen här från goda dagar. Men inte fan hjälper det ett dugg att titta på den när man behöver tröst och energi och en klapp på axeln. Nope, inte ett dugg hjälper det. Det är “faaan” liksom. Borde elda upp. Finns ingen nytta med den där längre. Fanns det ens då?

Tomatplantorna har i alla fall kommit upp. Men i det här vädret så är det nästan som om de drar sig tillbaks ner i jorden igen. Tittar upp, kikar ut genom fönstret och ropar “hjälp” på tomatiska. Det är synd om dom. Säkert lika bra att dom vänjer sig från början förresten. Inte säkert att det blir en varm sommar heller. Om man nu skall misströsta redan här, såhär långt innan. Men det skall man nog inte. Blir nog gott om tid för sådan misströstan vad det lider i så fall.

Man kan i alla fall konstatera att alla somrar är som bästa innan de har kommit. Ja det gäller väl allt annat det där också. Fredagar tex. Dan då man går på semester. Resan till giget. Det är inte lätt. Eller jo. Men inte alltid. Det kan vi väl i alla fall vara överens om. Men troligen inte. Nån vrångjävel finns det alltid som inte önskar vara överens.

Hur som helst så kan Edsbyn gå till final i Bandy SM ikväll. Japp, jag är bandyintresserad (och Edsbybo) under slutspelet om det går bra för Edsbyn. Aldrig annars. Dåligt såklart. Men “HEJA” liksom.

Nu skall jag frysa vidare. Fryser jag fast så får någon annan ta över. Sådan är lagen. Fast fan trott.

Det är gott. Hur kan det vara annat? En förkylning jäklas lite. Men jag tycke ständigt vara förkyld nu för tiden. Mycket. Eller lite. Eller soffa. Så man trummar på. Så gott man kan.

Igår iväg till yngste sonen och firar hans födelsedag. Dom är ju utflugna ungarna nu och står på egna ben (ja flyger på egna vingar). Det blir inte så ofta man träffas. Söner liksom. Så roligt att träffas. Gott att äta tårta. Det är ju helt i klass med semla faktiskt.

Vår yngste jobbar inom mekanoindustrin och verkar trivas med det. Men mest imponerad blir jag nog av de syntkretskort han har cadat. Han är jäkligt duktig på det där. Ja och får grejerna att fungera också. Modulära syntar är verkligen fascinerande. Det fattar man. Där skulle man kunnat hamna själv. Följer hans väg med stort intresse,

Nu sitter man här i Los i stort gult hus igen. Det har vilats på förmiddagen men nu på eftermiddagen är jag igång igen. Som sig bör såklart. Det finns fortfarande saker att göra. Det finns fortfarande glädje i att just göra. Man är lyckligt lottad.

Innan vi åker tillbaks från sonen handlare vi lite smått och gott. Vi vill ha en påse godis eftersom vi båda är godisråttor. Just där i affären är den påse vi är ute efter nedsatt och man kan köpa två för femtio kronor. Vi har verkligen bara behov av en påse. Men köper två. Och aldrig känner jag mig rikare än när jag kan göra ett sådant köp. Att köpa något som man inte behöver, som man kan hitta användning för senare, och att man inte behöver göra en kalkyl i huvudet innan man gör det. Den rike privilegierade människans liv. Glad att jag kan uppskatta det. Inte ta det för givet och självklart.

Ur högtalarna här sjunger han Ulf Lundell. Han med sina dagböcker ni vet. “Rialto“. Han får säkert stålar därifrån också. Verkar vara jävligt hungrig på sådana trotts gammeln som tar honom bit för bit. Har tappat all respekt för den gamle mannen.

Fast bio. Det var länge sedan…

Min gitarr står här bredvid mig och dammar. Den stålsträngade akustiska. Martinkopian. De andra dammar på sin vägg i olika grade av ostämdhet och vanvård. Där finns utrymme för förbättring. Men det är som det är. Slut och över är det inte över förrän den tjocka damen sjungit. I det här fallet får det alltså räcka med gubben.

Själv har jag ingen möjlighet att gå på Perssons 60-års fest. Men en kamrat från förr är där och levererar både bilder och rörligt material så att jag nästan är med jag också. De traditionella selfie bilderna med var och en av artisterna efteråt såklart där backstage. Det är ju en celeber samling artister med, den Svenska eliten. Ja och fler som inte fanns på scen.

Jodå jag har upplevt en hel del konserter på det där viset. Kamrater från förr som ringt upp och levererat mina favoritlåtar live från olika geografiska positioner.

Men de där selfie-bilderna har jag svårt för. Som den han skickar med Winnerbäck. Jodå, jag gillar verkligen Winnerbäck men skulle aldrig be om att få ta en selfie med honom. Inte med någon annan heller förresten. Men min kamrat levererar ett tiotal. Själv ser jag ingen mening med det där alls. Jodå jag tar gärna en öl med någon av dom om det råkar falla sig så. Pratar lite. Skriver en låt. Avgör hur stora i korken och förstörda de är. Eller inte. Men sen då?

Men man är olika. Och det är OK att vara olika. Ja rent av själva förutsättningen för existensen.

Bör dessutom tillägga att min “kompis från förr“, som innehar backstagepass till det mesta, är en väldigt förträfflig person i allt. Så inte ens en liten skugga skall falla över honom för att han nu också råkar vara en selfie-junkie.

Det snöar. En rejäl dämp. Med lätt pudrig snö. Skidåkar-paradis-snö. Swish – Swish – Swish. Men den skall ändå skottas. Detta ägnar jag mig åt en stund här på morgonen. Men vårsol, fem sex minus, lättskottat. Man kan ha det sämre. Lungorna suger i sig ren skön fin luft som om den inte fått sådan sedan förra sekleskiftet.

Fast egentligen kan det väl räcka med snö nu. Fast så blir det såklart aldrig. Men nu snöar det mest för våra synders skull. Och sådana har man ju några. Inget att klaga på således. Man får stå ut. Känna sig pryglad av varenda snöflinga som faller.

Talgoxarna är kåta och hormonstinna som ett gäng gymnasieelever på fest. Låter ungefär lika. Hur man kan tycka det är vackert när talgoxar sjunger (läs skriker) och inte vackert när tonåringar skriker (läs sjunger) fattar jag inte. Samma. En hjärna i förfall antagligen.

I natten, vid två, skickar Hulken SMS och önskar hjälp. Gubbe får masa sig upp ur sängen och ta sig ner i källare. Det där är inget konstigt. Det enda som var konstigt denna gång var att jag fick på mig byxor och inte bara gick ner i kalsonger. Man tänker “skräm inte de eviga kvarsittarna“.

Van att vara uppå och prostata-pinka tjugo gånger per natt (nåja överdriver lite där) så är en sådant där avbräck i sovandet ens ett störningsmoment. Åtminstone inte när det småjävlas. Storjävlas det kan man bli där hela natten. Då kan man behöva stödsova under dan. Men sover över med en timme lik förbaskat. Ännu mer förfall.

Nu skall jag backa upp lite. Sen jobba. Sen helgvila. Lätt liv har man. Klagar lite då och då ändå som synes. Det är en gammal vana det där.