Det absolut roligaste i mitt jobb är att sätta sig med papper och penna och skissa fram något i hårdvaruväg man vill konstruera och sen sätta sig i cad-programmet, cadda på*, tills man kan köra en “electric rule test” som säger att, japp, nu verkar allt fungera. Då plockar man fram en bild på den “där grejen“. Ja och här finns den ju nästan på riktigt. Så känns det. Här i det här tillståndet så är den också helt perfekt. Allt fungerar. Alla val man gjort är dom rätta. Lycka kallas känslan.
Andra moment återstår efter det här. Man skall tillverka kortet i Kina. Få det hitskickad. Jodå sponsrad nu. Sen när det väl är här och man beundrande håller sin lilla bebis i handen så skall det monteras. Sen skall programvara läggas till. Hela tiden förfulas det där perfekta som jag alltså sitter med idag. Saker blir mindre perfekta. Njuter gör man alltså här. NU.
Skapande processen är förvånansvärt likartad vad än man gör. Känslan är detsamma när man skapar musik, texter eller bygger ett växthus eller en skärbräda. En låt är aldrig så bra som just när man skall börja spela in den. Sen, därifrån går det utför. Så med allt annat också. Men driften att göra saker är så stark att den borde få ett eget namn. Få stå där på förstaplatsen och stoltsera mellan andra drifter som tycks kontrollera oss snarare än att bli kontrollerade av oss.
En bra sen kväll igår alltså och en bra heldag idag. Det är dom här dagarna man lever för.
Att grannen lassar in en låda semlor (som jag sannolikt inte gjort rätt för) genom dörren (FÅNGA!) gör absolut ingenting sämre det heller. Kaffe och lite godis på det blir ett slags pricken över i. Eller pricken över Å(ke) kanske. Alltså “Pricken över Åke“. Det borde man kunna ta vidare…
Vindarna är upp på “storm” och vänder idag. Vår stupränna på framsidan hänger och slänger som om den hängde på ett missilpenetrerat hus i Kiev. Någon måste upp på en väldigt (VÄLDIGT!) hög stege och ordna det där. Men första måste snö och is ta hjälp av gravitation och ta sig nedåt. Innan den gör det bör ingen som älskar livet befinna sig därunder. Nope!
Katten, jag och K stannar inne. Utom en kortare tur ut för att leverera ett paket, slänga plast, lassa in en pall pellets och hämta post. Fast allt utom postinhämtning avklarat innan tio. Alltså innan storblåsten vältrade sig över oss på kullen som en Atlantisk ångvält som rullar över Jämtland (och oss). Men tecken på timing kan noteras.
Nere på byn förresten. Tvåhundra skotrar. Minst. Låter som getingar när de drar iväg. Sportlov alltså. Ett vårtecken så gott som något här uppe. Angeldon, sprit och motorer.
Talgoxarna har väl i princip gett upp när det gäller mig i år. Visst havregryn och frityrolja. Det fungerar. Gröt. Men VAR ÄR solrosfröna!? ropar de så fort man visar sig ute. Men det närmaste jag kommit en säck sådana i år är att läsa prisskylten. Vi snackar fyra/femhundra spänn för en säck. Och visst, jag gillar småfåglar. Men har gränser för min förmåga som varande mecenat och idkande välgörenhet. Talgoxarna visar ingen förståelse.
Nu är klockan fem här. Återstår av veckan gör att plocka ihop och checka in lite grejer som man vill bevara. Som vanligt hade jag räknat med att få mer gjort den här veckan, precis som under alla andra veckor. Men känner igen det där nu. Jag är bara jag. Gammal är jag. Det går inte snabbare än såhär. Så länge man stapplar framåt och inte bakåt får man väl vara nöjd. Men tröttheten har mig i ett rätt bra grepp. Jag är rädd att mitt möte ikväll med en Grön IKEA soffa bara kan sluta på ett enda sätt…
