Två saker är fullständigt omöjliga att fatta denna dag.
1.) Det är söndag igen. Veckan börjar på nytt. Jag sitter på kontoret (eller vi – katterna och jag) som om helgen inte hänt.
2.) Yngste sonen fyller trettioett på onsdag, Hur gick det till? Snart är vi lika gamla om det fortsätter på det här viset.
Fast det är mycket jag inte fattar. Får bara addera dessa två till de redan befintliga med en suck.
Men Vasaloppsöndag. Spännande var det dessutom. Värdig vinnare både på herr och damsidan. Men de vanliga människorna där i leden är de verkliga hjältarna. Det är väl egentligen dom man vill följa. Dom man vill veta mer om. Istället sätter man in något tv-lag. Lägger tid där. Synd. Men det viktiga är såklart bara dagen. Första söndagen i mars. Vasaloppet har gått. Det är vår!
Fast i år kommer vändningen med en riktig brasklapp. Kyla föröver. Temperaturer skall ner mot minus tjugo under veckan. Men precis som sig bör såklart. Nu skall det bölja fram och tillbaks ända fram till slutet av april. Fast alla de där krumbukterna det slutar alltid på ett enda sätt ändå. Med sommar. Koltrastsång. WOW!
Inget finns att klaga på alltså. Det är bara vänta ut Kung Bores alla dödsryckningar.
Blåsten har lagt sig. Lite lätta vindar kvarstår. Tre meter per sekund. En vindsnurra modell mindre borde starta. Men knappast generera mer än till en dator och en glödlampa såklart. Men ibland kan det räcka.
Det finns inget att klaga på alls. Inte ett dugg. Det blir nästan ödsligt i klagomålens land. Men det får väl gå ändå. Jodå!
