Själv har jag ingen möjlighet att gå på Perssons 60-års fest. Men en kamrat från förr är där och levererar både bilder och rörligt material så att jag nästan är med jag också. De traditionella selfie bilderna med var och en av artisterna efteråt såklart där backstage. Det är ju en celeber samling artister med, den Svenska eliten. Ja och fler som inte fanns på scen.
Jodå jag har upplevt en hel del konserter på det där viset. Kamrater från förr som ringt upp och levererat mina favoritlåtar live från olika geografiska positioner.
Men de där selfie-bilderna har jag svårt för. Som den han skickar med Winnerbäck. Jodå, jag gillar verkligen Winnerbäck men skulle aldrig be om att få ta en selfie med honom. Inte med någon annan heller förresten. Men min kamrat levererar ett tiotal. Själv ser jag ingen mening med det där alls. Jodå jag tar gärna en öl med någon av dom om det råkar falla sig så. Pratar lite. Skriver en låt. Avgör hur stora i korken och förstörda de är. Eller inte. Men sen då?
Men man är olika. Och det är OK att vara olika. Ja rent av själva förutsättningen för existensen.
Bör dessutom tillägga att min “kompis från förr“, som innehar backstagepass till det mesta, är en väldigt förträfflig person i allt. Så inte ens en liten skugga skall falla över honom för att han nu också råkar vara en selfie-junkie.
Det snöar. En rejäl dämp. Med lätt pudrig snö. Skidåkar-paradis-snö. Swish – Swish – Swish. Men den skall ändå skottas. Detta ägnar jag mig åt en stund här på morgonen. Men vårsol, fem sex minus, lättskottat. Man kan ha det sämre. Lungorna suger i sig ren skön fin luft som om den inte fått sådan sedan förra sekleskiftet.
Fast egentligen kan det väl räcka med snö nu. Fast så blir det såklart aldrig. Men nu snöar det mest för våra synders skull. Och sådana har man ju några. Inget att klaga på således. Man får stå ut. Känna sig pryglad av varenda snöflinga som faller.
Talgoxarna är kåta och hormonstinna som ett gäng gymnasieelever på fest. Låter ungefär lika. Hur man kan tycka det är vackert när talgoxar sjunger (läs skriker) och inte vackert när tonåringar skriker (läs sjunger) fattar jag inte. Samma. En hjärna i förfall antagligen.
I natten, vid två, skickar Hulken SMS och önskar hjälp. Gubbe får masa sig upp ur sängen och ta sig ner i källare. Det där är inget konstigt. Det enda som var konstigt denna gång var att jag fick på mig byxor och inte bara gick ner i kalsonger. Man tänker “skräm inte de eviga kvarsittarna“.
Van att vara uppå och prostata-pinka tjugo gånger per natt (nåja överdriver lite där) så är en sådant där avbräck i sovandet ens ett störningsmoment. Åtminstone inte när det småjävlas. Storjävlas det kan man bli där hela natten. Då kan man behöva stödsova under dan. Men sover över med en timme lik förbaskat. Ännu mer förfall.
Nu skall jag backa upp lite. Sen jobba. Sen helgvila. Lätt liv har man. Klagar lite då och då ändå som synes. Det är en gammal vana det där.
