Det är gott. Hur kan det vara annat? En förkylning jäklas lite. Men jag tycke ständigt vara förkyld nu för tiden. Mycket. Eller lite. Eller soffa. Så man trummar på. Så gott man kan.
Igår iväg till yngste sonen och firar hans födelsedag. Dom är ju utflugna ungarna nu och står på egna ben (ja flyger på egna vingar). Det blir inte så ofta man träffas. Söner liksom. Så roligt att träffas. Gott att äta tårta. Det är ju helt i klass med semla faktiskt.
Vår yngste jobbar inom mekanoindustrin och verkar trivas med det. Men mest imponerad blir jag nog av de syntkretskort han har cadat. Han är jäkligt duktig på det där. Ja och får grejerna att fungera också. Modulära syntar är verkligen fascinerande. Det fattar man. Där skulle man kunnat hamna själv. Följer hans väg med stort intresse,
Nu sitter man här i Los i stort gult hus igen. Det har vilats på förmiddagen men nu på eftermiddagen är jag igång igen. Som sig bör såklart. Det finns fortfarande saker att göra. Det finns fortfarande glädje i att just göra. Man är lyckligt lottad.
Innan vi åker tillbaks från sonen handlare vi lite smått och gott. Vi vill ha en påse godis eftersom vi båda är godisråttor. Just där i affären är den påse vi är ute efter nedsatt och man kan köpa två för femtio kronor. Vi har verkligen bara behov av en påse. Men köper två. Och aldrig känner jag mig rikare än när jag kan göra ett sådant köp. Att köpa något som man inte behöver, som man kan hitta användning för senare, och att man inte behöver göra en kalkyl i huvudet innan man gör det. Den rike privilegierade människans liv. Glad att jag kan uppskatta det. Inte ta det för givet och självklart.
Ur högtalarna här sjunger han Ulf Lundell. Han med sina dagböcker ni vet. “Rialto“. Han får säkert stålar därifrån också. Verkar vara jävligt hungrig på sådana trotts gammeln som tar honom bit för bit. Har tappat all respekt för den gamle mannen.
Fast bio. Det var länge sedan…
Min gitarr står här bredvid mig och dammar. Den stålsträngade akustiska. Martinkopian. De andra dammar på sin vägg i olika grade av ostämdhet och vanvård. Där finns utrymme för förbättring. Men det är som det är. Slut och över är det inte över förrän den tjocka damen sjungit. I det här fallet får det alltså räcka med gubben.