Tänker du ringa mig idag så möts du av tystnad. Har annat att göra nämligen. Så låt bli.
Grumpy old men.
Det blir liksom värre och värre.
Tyvärr kan man inte säga upp sitt telefonabonnemang och fortfarande vara en del av dagens samhälle. Egentligen borde man väl gjort det. Fått lugn och ro.
Annars, sol ute, sol inne, sol i sinne. Tro det eller ej.
Fast torsdag. Vecka snart slut. Jo. Det är det som stressar. Vill hitta plattform att stå på under helgen. Position som inte stressar. Som om något annat än döden skulle kunna rubba balansen hos en pensionär. Icke.
Igår fick jag två semlor och fyra bullar. “Bulle-me” varning… Ja eller bara “bulimivarning“. Men okräkandes. Så troligen “Bulle-me“. Fast gott var det. Sista bullen inmundigades klockan 00:49 stående i köket i kalsonger efter att ha varit ner i källaren och återstartat en surande Hulk. Somnade gott sen efter att ha vridit och vänt på tjockkroppen i en timme. Tjocksmockens dans.
Solen ute igår lurar och förför. Man vill ut. Men väl ute märker man av den iskalla polarvinden. Den liksom letar sig in i allt och fryser ner och förgör allt som vill ha värme. Speciellt intressanta är personer som redan innan är frusna.Jag.. Helvetesvindar. Så idag stannar man inne. Med en plan. Att få något gjort.
Man tänker att man får de där tvåhundrafemtio miljonerna inbetalda på kontor. I dollar. Förutom att K inte skulle behöva gå till ett betalt arbete så skulle det inte förändra ett dugg. Jag har suttit här som en ocool gubbe i alla fall. Gjort samma saker. Möjligen hade jag rest iväg och känt försiktigt på pyramiderna och fyllt mitt sandur med sand, druckit te i Tokyo och kört cabriolet för fort (en V8, två lite milen) efter kustvägen Los Angeles . San Francisco. Men sen då? Jo man hade suttit här. Gjort det här man gör nu. Varit lycklig i det.
Fast får man pengar så får man såklart vänner och beundrare. Båda skulle det kanske finnas behov av. Eller inte. När jag är ner till affären igår är det bara kassörskan som hejar tillbaks. Man hör liksom inte till. Men det finns en skönhet i det också. Det är som om man bodde i Bagarmossen.
Skall sluta heja på folk.
Fast fan trott.
Nu skall jag i alla fall jobba i mitt anletes svett. “Sitter man hemma” som jag gör så är det såklart ingen som tror att man kan göra det. Man känner andra efter sig själv. Ja och svettig blir man väl sällan. Man är ju så frusen. Men trött åtminstone. Också tänkande tar energi. Fler borde prova den sysslan. Får jag bara vara i fred så är jag nöjd.
Liksom.