Month: April 2023

Det är fredag. Jag sitter på kontoret. Börjar dan med att spilla ut tekoppen över skrivbordet. Svär inte ens. Vad kan man vänta sig när man bryter långfredagsdeppandet. Fast lite “skit oxå” är det ju såklart.

Men upptorkat nu. Några utskrifter slängda. Kretskort hängda på tork, Nytt te upphällt. Det skall arbetas. Finns det något val?

När jag var barn var såklart allt stängt på långfredagen. Edsbyn som var och är synnerligen religiöst tillät inget annat än att sitta på en stol och stirra i väggen. Halva befolkningen sket i det där. Vi tillhörde den. De förtappade enligt den andra halvan såklart. Uppnäsor har alltid sådant för sig.

Men påsk är alltså inte så viktigt som helg här hos oss.

Fast jag är trött SÅ trött. Så allt skriker egentligen V I L A inom mig. Men i sinom tid. Hade jag börjat slå sönder möbler när tekoppen välte hade jag passerat gränsen. Nu är det en bit kvar. Jag tar den biten.

Finns det bara godis så finns det hopp sa alltid Fantomen. Bra sagt. Påskkärringar dök det inte upp några här på kulle i år heller. ALLTSÅ är hela godisskålen min. Antagligen skal man tacka den branta backen upp hit för det.

Världen här utanför ägnar sig mestadels åt att smälta. Ja åtminstone snön och isen tar den vägen.

De lokala tidningarna skall skildra kulturen med de “vassaste pennorna“. Förbannat trubbiga är dom varenda en om du fråga mig. Saknar Anders Harning och han Danielsson med förnamn Tage. Inget jävla krypande där inte. En av de där skarpa pennorna är tydligen fortfarande skarp efter att ha missbedömt Norrlands utveckling å det grövsta efter att ha erhållit expertstatus på området. Suck och gäsp åt alltsammans. Som alltid.

Slicka de brunaste rumporna för segrar verkar gälla idag. Säga “mmmmm” efter klarslickat och inhösta applåderna.

Jo jag är en gammal gubbe. Gnäller. Man får det då.

Men dagen skall användas till att knyta ihop lite påsar. Hit kommit som en arbetsseger. Två trådar nedlagda på vägen. Två omstarter. Tredje gången gillt. Men tid har det tagit. För mycket tid. För lite liv kvar. Men det är som det är. Slutresultatet är det som räknas.

Så kod skall jag göra hela dan idag. Dock skall kvällen (och resten av helgen) tillbringas i ledighetens tecken. Får sörja arme Jesus då. Inget fel på honom. Gillar killen. Det är de där fansen som flockas kring honom som jag har svårt med. Ja och värst är de som utsett sig till företrädare för grabben själv. Som vet vad han tänker och tänkte. Var Jesus (son av han/hon/det/gud, han säger “pappa”) här nu skulle vi nog riva några tempel ihop. Sen gått åt varsitt håll innan polisen kom. Ja i Los finns inte många. Kanske kunde vi ha stannat här båda två. Diskuterat besvärliga farsor. Kodat någon rad och gjort ett par psalmer tillsammans. Eller något.

Nåja. Han var ju här på besök en gång. Ville ha skjuts till Edsbyn. Hade hamnat fel. Tror det finns en Novell i flödet här någonstans om den saken för den som mot förmoodan ville läsa den.

Men börjar jag inte jobba nu så börjar jag aldrig.

Glad Påsk! Pjoska lite med varandra vet jag.

Service är tydligen inget man tycker är så fint längre på kära gamla “postverket” nu när man växt upp och blivit bolag ihop med Danskarna.

Jag vet inte om denna torsdag är mer skär än andra torsdagar. Men skärtorsdag är det och jag skall inleda dan med att påskstäda för mina synders skull. Ja och jo och tjohej så belönas jag med att få jobba resten av dan och att även få använda fredagen, den långa, tills samma sak. Enklare än så behöver inte lyckliga dagar vara.

Annars är jag inte så mycket för påsk. Vi bestämmer oss för en påsktårta i år beställd från byns konditori och har inhandlat godis och påskliljor, men annars blir det väl som vilken annan helg som helst. Fast lorthelg då.

Men våren är här. På riktigt. Snödropparna står där ute och droppar. Det nyinköpta körsbärsträdet reser sig (med lite hjälp) ur snön. Kryptallen tar sig också genom snön. En massa ytor man knappt minns fanns börjar friläggas. Fast mycket snö kvar ännu. Om en månad inget. Ja jävlar. Äntligen.

I ett helt liv. Ja nästan. Har jag väntat på den där känslan att jaha “var det bara såhär“. Man hade ju velat göra avtryck. Velat bli popstjärna och få nobelpris och sen blir det inte så. Nej inte ens snuskigt rik har man blivit. Istället har man gett upp bit för bit. Lärt sig acceptera att det är som det är. Funnit glädje där ändå bakom varje bakslag och ge-upp. Ja egentligen handlar det väl om ett liv som passerar genom en sil. Det som är kvar är det viktiga. Om man kan acceptera att det räcker så, kan vara nöjd med det som är kvar, tycker man inte att livet är bortkastat. Som i mitt fall då. Jag finner glädje i att skriva. Jag finner glädje i att göra musik. Jag finner glädje i att koda och löda och konstruera. Att inget av det jag gör uppskattas av andra kanske gör mig sorgsen ibland. Men i grunden är det bara det där att göra som räknas. Som passerar silen. Är det som har varit meningen med livet. Blir man då inte älskad för att man gör det där så må det då vara så. Det var aldrig syftet med att göra en enda grej ändå. Det är såklart synd att folket inte står där ute dagligen på gatan och applåderar och hyllar en (:-)). Visst. Men hade definitivt varit ännu värre om man gjort allt man gjort bara för enkelt och innehållslöst beröm och uppskattning. Luftprodukter.

Ute är det molnigt som fan. En kråka ropar. En rovfågel av okänt ursprung lika så. Ekorren äter havregryn i frityrolja. Liv fortsätter. Och kommer att fortsätta när man själv är borta. I allt det här försöker jag bestämma mig för rörligt eller fast elabonnemang. Just för tillfället lutar det åt rörligt. Fast avtal idag 0.34 kwh skulle bli 1.36 kWh. Men rörligt bättre under större delen av året. Fast osäkerheten skall man bära på. Osäkerheten har ett pris och en tyngd också. Har några veckor kvar att bestämma mig på. Med dubblerade pelletspriser får man ägna sommaren åt att spara pengar till pellets istället för att roa sig. Nåja, det kunde ha varit värre. Blir kanske det. Man tar höjd för det. Svart.

Gårdagen var i alla fall en dag som levererade. Inte som i förrgår alltså – dagen av misströstan. Fixade till det sista med uppdatering av kod över wifi. Verkar fungera nu. Fan. Det här projektet börjar nästan blir “klart” ni. Ja “klart” är inget man törs ha som mål. Men i alla fall releasefäigt. Alltid något. Nåja, hinner duka upp showstopper ännu. Den enda glädjen , förrutom den att gör adet man helst vill hålla på med, är att det då och då inte går förbi en chef och frågar “hur går det?“. Folk har antagligen blivit mördade för just dom orden. Varje chefskurs borde innehålla ett avsnitt om varningar för att uttala dom.

Men städa var det. Jag tänker Thundermother i lurarna. Ja det borde gå som en dans då. Eller Green Day kanske. Definitivt my kind of music.

Nu kör vi.