Month: April 2023

Eftersom det nu är Dymelonsdag idag så vet alla som äger en kläpp vad som gäller. Det är bara att lina in den i tyg och sen stå sitt kast några dagar framöver. På påskafton släpps alla kläppar fria igen.

“Hurra” då…

Liksom.

ps Antagligen finns någon gammal lag i lagrummet som ger fängelse om kläppar används odämpade. ds

Den fjärde april dennes. Dagen är en tragedi. Tur att det är den femte april idag. Kanske finns det hopp. Men igår. Trött. SÅ trött. Det blir liksom ingen riktig fart på någonting. Jo lite. I mängd som vilken anställd som helst kanske. Men inspiration och flyt befinner sig hur långt bort som helst. Mekaniskt knallar det på.

Man hoppas på denna dag alltså. Nu när man sitter här med tekoppen bredvid sig ser det där lovande ut. Men det gjorde det iof igår också.

Men sådana där dagar (som igår) vill jag åka till Grekland. Gränsla en vespa. Åka iväg till en strand som ingen annan har hittat. Stanna där tills solen går ner. Mest såklart för att jag aldrig varit i Grekland. Borde man inte ha varit?

Det är det där solitära som äter sig in i en vissa dagar. Att man sitter där själv. Mest jobbar. Det är INTE meningen med livet det där.

Har jag en låg dag så har den inre karaktären en ännu lägre dag som alltid. Finns det godis så ryker det. Finns det inte så inhandlas det. Man ÄR en missbruksperson. Men kanske är ändå godis bättre än alkohol och droger ändå. Ännu har jag inte passerat den gränsen, men skulle lätt kunna göra det om jag bara äntrat den scenen. Fast “gott” inmundigas å andra sidan. Kopiösa mängder. Det dåliga samvetet efter i munnen instoppad skål finns där också såklart. Dövas bäst med att fylla på i skålen. Helt enligt känt missbrukarmaner.

Men en skitdag i allt annat.

Men det kan såklart vara värre.

Fast jag undrar. Varför går jag inte och bara lägger mig på soffan med en god bok en sådan där dag? Ingen skulle klaga på ett sådant (något depraverat) beteendet. Man ÄR pensionär. Jo han på höger axel skulle klaga högljutt såklart. Men han klagar å andra sidan alltid ändå. Försöker få mig att förstå hur jävla dålig jag är på allt.

En syssla som jag ger mig hän åt under dåliga dagar är att vanka omkring i lokalerna. Se där en fördel med 250 m_² kontor. Runt runt. Där i det där händer det att jag hittar något som borde fixas. Något synnerligen praktiskt. Då och där brukar de bli fixade de där praktiska grejerna. Praktiska saker är medicin sådana där dagar. Så egentligen skulle man väl plocka fram dammsugaren. Men såååååå… långt skall vi nu inte gå intalar man sig själv. Låter lorten ligga kvar.

Studion är annat som drar tankar till sig. Temperaturerna börjar röra sig åt rätt håll där ute också. “Men under en bra arbetsdag” säger han på högeraxeln. Och fast det nu inte är en “bra arbetsdag” så lyssnar man. Ger sig inte hän. Skit också. Liksom.

Men att höra till. Det är väl inte min grej helt enkelt. I nästa liv kanske. Som fjäril.

Läser en gnällande insändare i tidningen. Den låter exakt som småungar brukar göra. “Men hen får ju!” Ni vet sådär barnsligt som ungar försöker hävda rättvisan. Har någon enda någonsin lyssnat på det där? Ja kanske. Men inte utan stor irritation. Men här i Los låter det alltid så. Det är ALLTID argumentet. “Men Ljusdal får ju….“, “Järvsö får ju…“. Det där ÄR gnäll mina vänner. Inte konstruktivt på något enda sätt. Det enda det resulterar i är att den som borde lyssna på det an säger slutar att lyssna. Man måste vara smartare. Positivare. Göra lite själv. Utan att gnälla. Låta folk förstå saker utan att skriva det på deras näsor.

Fast vad vet jag om sådant. Jag gnäller väl jag med. Ofta. Fast pratar skit om folk gör jag sällan. Åtminstone försöker jag låta bli. Jag har lärt mig den läxan. De som delar med sig av kritik till en om en tredje person kan man vara helt säker på pratar om en själv på samma sätt när man inte är med. HELT SÄKERT! Utan ett enda undantag. Det där skitpratet leder liksom ingenstans i alla fall. Inget bra kommer ur det, NOLL ingenting. Fast bäst är man ju själv. Men det tycker varenda kotte.

Nu försöker vi hitta en tråd in i Åkes värld med förhoppningen om att denna dag blir bättre än gårdagen.

Letar rostiga sju tums. Ja spikar. Jo. Inte åt mig själv. Nope. Det finns andra. Som behöver sådant till påsken. Som vill spika upp sig själva. På ett kors. Eller på en vägg. Lida som Jesus. Det är ju påsk. Ja om en sådan person (trolig Edsbybo) kommer förbi och frågar efter rostiga spikar. Då är det bäst att ha några redo som varje annan påsk. Bästa sättet att bli av med dom. Låta som spika upp sig själva och hänga där.

Men påsk för en annan. Lorthelg sa mormor. Lorthelg sa mor. Lorthelg säger jag. Det släpas in en massa skit utifrån. Grus och lera. Själva våren som är fin ute, lort inne. Lort var alltså ordet.

Beställer en påsktårta. Japp. En tröstgodsak eftersom semeltiden är över iom påsken. Något onyttigt bör man ju nu ändå stoppa i sig om man vill hålla sig kvar i sin viktklass. Det bör man.

Men skall koda lite. Fick jag välja hade lödkolven åkt fram. Men eftersom jag är min egen chef får jag inte välja. Den hårdaste chefen är en själv.

Får nog förresten gå upp och nalla lite av påskkärringarnas godis…

Slänger iväg lite beställningar på morgonen. Plus. Ett brev till Tyskland. Japp, här skickas fortfarande sådana. Ibland. Inte ofta. Men är man nere vid affären kan man lika gärna handla. Kaffe till extrapris. 35 spänn paketet tycker man är billigt numera. Anpassning. Köper två fast vi redan har fem hemma i hyllan redan. Man är pensionär. Kaffepriser och stenkoll. Det kan bli sämre tider. Havregryn måste man ju också ha. Frityrolja och havregryn har varit mat åt småfåglarna den här vintern. Det verkar som att alla har överlevt dieten. Domherrarna ratar dock det hela. Men ekorre och de andra fåglarna har stoppat i sig. Verkar ha överlevt. Kanske återkommer solrosfrön på menyn nästa vinter. Man vet aldrig. Lyxmat likt oxfile numera.

Utvilad och sugen. Fast lite moms och lite annat alltså denna morgon. Men nu tror jag det börjar närma sig. Man måste koda oxå. Helst löda lite dessutom. Lödrök mmmmm..

Hemskt mycket vår där ute. Det är bara lite snö som skall smälta bort nu. Den där sista hårdpackade halvmetern som behöver nederbörd för att luckras upp och försvinna. Men åt rätt håll går det. Man flinar och hurrar och längtar efter en korv med bröd den sista april. Det är nämligen sen gammalt. Tradition. Fast Fantan går bort i år. Den som egentligen hör till. Den har vandaler mixtrat sönder med sötningsmedel. Sånt som hör hemma i lavemangsammanhang. Men gott med värme på ingång. Mer än hopp. Realisering.

Studiogrejerna står där och puttrar på viloström. Måste ju sätta mig nu snart. Kan inte ens skylla på kyla längre. Behöver det där för själens välbefinnande. Borde åtminstone plocka upp gitarren en Arne Tamersk kvart om dagen, den befinner sig ändå bara på en armlängds avstånd. Inga ursäkter finnes väl för att inte göra det. Vi får se hur det blir med det.

Uppe finns kilovis med godis. Det gäller att ha karaktär… Återstår gör att se hur det går…

Music maestro!