Month: April 2023

Inte mer än såhär behövs för att man skall dubba en dag som lyckad. En diff. på ett eller mindre. Sådant kan man ägna en hel dag åt. Ja och tycka det var en produktiv dag. Replay attacks are no more. Tror man. Ännu…

Ja och blir det inget annat av det här så kan det i alla fall användas som världens dyraste (í utvecklingstid då) distribuerade klocka. Alltid något tänker man. Tillvand som man är att det ofta uppstår tummetottar där just det inte var avsikten.

Det fanns en tid när jag satt i en två ggr två meters skrubb under vintrarna. När kontorslokalerna var helt kallställda för att spara pengar. På våren och hösten skedde den stora flytten. Men såklart, det är massor man inte kan göra i en skrubb på två ggr två meter som man kan göra i större lokaler. Programmerandet var inte ett problem. Då behöver man bara en stol och en dator. Men elektroniken fick (i princip) ligga på vänt där under vintern, vilket såklart inte håller i längden.

Det var under sådana här dagar. När värmen utifrån letar sig in genom stora kontorsfönster och värmer upp lokalerna som längtan ut från skrubben blev för stor. Och efter en titt på SMHI’s långtidsprognos och efterföljande konsekvensanalys (nåja) så blev det ofta utflytt ut till större rymder med stor glädje och nytändning i kroppen..

Samma kväll satt man där och frös. För att inte tala om någon vecka senare när kylan kom på återtåg. Då satt man där och huttrade. Men ändå var det samma visa varje år. Flytten ut kom alltid för tidigt. Man lärde sig aldrig.

Tron med den där kallställningen av halva huset fungerade aldrig riktigt. Man tänker att man borde spara halva värmekostnaden men så blev det aldrig. Som mest kanske man hämtade hem en fjärdedel. Mest troligen för att det mesta av värmen från nedre delen stiger uppåt och bidrar till att också värma lägenheten. Värmer man inte här nere så får man inte det bidraget och dessutom kalla golv så att man har en tendens att vrida upp temperaturen ännu mer däruppe.

Så numera sitter jag här ute i de gamla skolsalarna året runt. Det är inte optimalt. Men totalkostnaden är ändå inte mer än för en lägenhet i vilken lite större stad som helst. Och då har vi ändå femhundra kvadrat att rör oss på. Normalt skulle ju dessutom firman ta sin del av den där kostnaden och då vore allt frid och fröjd också på den punkten. Men just nu med de (synnerligen) begränsade intäkter den har så går inte det.

Men idag ligger obruten dag framför mig. Förhoppningsvis skall det bli saker gjorda. En värkande prostata, tandvärk och upp och pissa varje timme under natten skall inte få hindra mig. Lite plågor får man stå ut med. Är det inte frysande så är det alltid något annat. Man tar det med ett leende.

Vår här på riktigt. Inte ens här på kullen kan någon förneka detta faktum. Snö smälter. Fåglar anländer. Solen värmer. Det finns inget att klaga på.

Fast såklart. Det finns alltid människor som hittar något att klaga på. “Dom har ju” säger dom allt för ofta, följt av “Vi vill också ha“. Som om likformigheten verkligen existerar. Som om det är alla givet fast det aldrig varit det. Unga kan man kanske förlåta för den tron. Men är man över femton ges ingen sådan förlåtelse. Då borde man ha lärt sig nå¨gra av livets bistra sanningar.

Själv sover jag mest i helgen. Sover den tröttes sömn. Bäst så, då finns inte mycket tid för klagande. Skall ta igen det där nästa helg. Lovar.

Fast nu på kontoret. Jodå, en hel eftermiddag här. Arbete gav frihet som lögn redan under nazister. Men det kan inte hjälpas. Jag har alltid trott på det där. Att det lönar sig att arbeta. Att man tar sig någonstans till slut. Jag kommer (antagligen) att dö med den tron. Lika bra det. Då.

Stoppar i mig det sista av vårt påskgodis också under helgen. Påskharar och påskgummor i choklad. K hjälper visserligen till. Men som vanligt är jag alltid något lite glupskare. Gissar att möjligheterna att komma i form inför beach 2023 är utraderade vid det här laget. Men kanske lika bra det. Jag har aldrig ställt upp i tävlingarna. Instinkten att vinna har aldrig funnits inom mig. Jag är född förlorare och har aldrig begärt annat. Det handlar ändå bara om walk-over, icke deltagande, i “bäst i test“.

Att bergfinkar och bofinkar är här är kanske det säkraste vårtecknet av alla på kullen. När de där stora flockarna sveper över tomten vet man att det är på riktigt. När vi matar med solrosfrön brukar dom rensa rent bland resterna innan de ger sig iväg. Tyvärr inte så i år då. Men välkomna är det. Tyvärr släpar lillkatten in en bofinkshane. Hur tråkigt som helst. Men katter är katter och människor är människor. Helt förstår vi aldrig varandra.

Jag tar några lovar kring studion tidigt idag på eftermiddagen. Temperaturen är uppe på behagliga siffror. Det finns inte mycket att använda mot en sittning längre. Så man borde väl. Alltså unna sig. Göra det där man upplever som det roligaste av allt. Fast det finns annat roligt också då såklart. Skrivandet. Kodandet. De får aldrig tillåtas möta varandra i slagsmål om tiden. Så i sinom tid sitter man där också. Jag är säker. Skulle det inte bli så så går ju det bra också. Det handlar bara om vad JAG vill. Det finns en stor frihet i den insikten. Ändå kommer folk försöka få en upp på tävlingsbanan genom att placera en där. Men jag står still då. Vägrar att röra mig ur fläcken.

Såklart finns det väl sådan som ser Hälsingetoppen också som en tävling. men då har man såklart inte fattat ett dugg heller. Det finns inget att vinna genom att ligga först i den listan. Men inte heller något att förlora genom att ligga sist.

Höns står högt på önskelistan här hos oss. Vi har haft tidigare under några år och det är fantastiskt. Men det har varit svårt att få till den här gången. “Att göra” listorna är så förbannat långa. Slöheten för stor. Fast där borde det prioriteras en del. Att gå ut i hönshuset på morgonen och hämta några varma ägg är magiskt. Lika häftigt är det att koma spagetti till hönsen. Att uppleva deras eufori över tillgången på dessa vita maskar. Det är hoppet man lever på.

Men obruten vecka för över igen. Obrutna veckor innebär optimism. Man tänker och tror att man skall hinna mängder av saker. Det är ungefär som upplevelsen av längden på en helg där på en fredagskväll när man går från jobbet. Mycket blir till lite väldigt snabbt sen när man är inne i det. Man hinner aldrig så mycket som man tror.

Men gott är det att man lever. Jag känner tacksamhet för det. För många en självklarhet och inget att yvas för såklart. Men konsten är att uppskatta vardagen och det vanliga. Bara där och i det kan man finna förnöjsamheten.

I min ålder så får man börja bli misstänksam till olika priser. Ni vet för god gärning under livet (ibland gör mellanslag underverk…) och sådant där. Tröstpriser. För att man inte fick några priser innan femtio. Alltså riktiga priser. Där det finns konkurrens om dom. Såhär som pensionär är allt man erbjuds tröstpriser. Man borde tacka nej såklart. Speciellt om det är kungen som delar ut. “Du” sitter hårt i mitt språkbruk. Uppnäsor bör på näsbränna. Det kan sluta i skandal. Ja kanske om det hänt innan femtio också. Usch! Tänk på alla moderater som får högt blodtryck av bara tanken.

Nåja, vad är en bal på slottet. Priser… Dom kan man ju inte äta som räven sa…

Bär in “den sista” pallen pellets för säsongen. Tror man. Men beställer hur som helst bara en. Hoppas. Fast har beting på en till. Utifall. Har krupit mot korset förut när maj varit “kallare än vanligt“. Alltså de sista sjutton åren.

Fast jag orkar i alla fall bära in en pall fortfarande. Flåsande javisst. Men tycker det till med är skönt när jag väl fått upp värmen. Man går de där tjugo metrarna ut, upp för trappen, tar en säck, går ner för trappen, går de tjugo metrarna tillbaks till pannrummet, lastar av och upprepar tills pallen är tom. En enkel for-loop i min värld.

for (uint8_t i=0;i<52; i++) {
     doWork();
     yield();
}

Det är den där yield() som gör det värt att greja med. Det är då man kan låta tankar flöda fritt där i huvudet. doWork() är faktiskt inte mer arbetsam att man kan ha en ganska avancerad tankekedja igång under yield-tiden. Toppen alltså.

Men nu sitter jag ju här igen. Lillkatten, som har varit behjälplig där ute, har somnat på stolen bredvid mig. Misstänker att hon egentligen är en hund. Själv sitter jag alltså här och skriver det här. Ja jag dricker kaffe också. Lön för mödan kallas den kaffekoppen.

Fast egentligen håller jag på att programmera i mitt anletes svett. Koda. Just nu är det lite Linux kod för att läsa och skicka råa IEEE 802.11 frame’ar. Många fält finns det kan man sammanfatta det med. Men fungerar gör det. OJ säger man nästan. Tror det kan bli användbart.

Blir sponsrad med en enkortsdator. Dyker väl upp i veckan. En ROCK 4 C+ Linux grunka som ser mycket intressant ut. Kan bli användbar. Återigen för lite liv kvar för allt som skall göras då såklart.

Fast fredag. Snart vila. La mig tolv igår. Läste en timme. Upp sex. Hela veckan har varit så. Sömnskulden skall betalas. Det görs bäst i grön IKEA-soffa. En del hävdar att man inte kan betala tillbaks sömnskulden. Att den hänger kvar. OJ så fel dom har. Att jag lever idag är ett bevis på det. Men kanske är folk olika där som på andra sätt. Kanske är människan inte en genuin klump som forskningen så ofta försöker få människan att bli. Olikheterna är vår särart. Gäller för övrigt allt levande.

Tre och en halvtimme kvar innan pizzan är klar.

Klara – färdiga – gå!